torsdag 28 juli 2011

Borderline och rädsla

Vad är kärlekens motsats? Enligt boken Kärlekens insikt är det inte hat, utan rädsla. Vad påverkar det oss som är anhöriga till människor med borderline personlighetsstörning? Jo, det gör det alldeles för svårt att lämna en borderline åt sitt öde. Vi kan inte bara släppa utan är fast som för att vi måste få reda ut vår rädsla. Vad är vi rädda för? Kanske för att bli fast i spindelns garn och för att tappa fotfästet igen, när vi nu lyckats separera hjälpligt. Kanske vore det bättre om kärleken bara dog sakta och stilla och varken gick över i hat eller rädsla.Men så enkelt är det inte. Med den raffinerade manipulationen som många, inte alla, borderline använder sig av, kan man inte släppa för att man inte förstått. Det man inte förstår kan man inte hata, men man kan definitivt vara rädd för det.

Vad gör vi då? Om vi bara kan skapa ett livsscenario för resten av våra liv så kommer vi säkert att kunna släppa rädslan som annars lockar oss tillbaka in i fördärvet med relationen. Det är en kluven känsla som skapar tvehågsenhet och enorm osäkerhet hos oss. Vi kan inte vara säkra på vad vi vill, för vi vet inte om det är rädsla eller hat vi känner. Eller nåt annat för den delen!

1 kommentar:

En som vet sa...

Jag har märkt att det blir lättare och lättare hela tiden att förhålla mig objektivt till henne. Ingen kontakt alls och jag hälsar inte ens på henne om jag möter henne av en slump.


Vissa dagar blir jag fortfarande knäpp men andra går väldigt bra. För varje steg bakåt så kommer jag fram en liten bit.

En sak som verkligen hjälpte mig är en dokumentär om narcissister där en pratade om hur han upplevde omvärlden (han saknar empati och var medveten om det), det kändes så vidrigt men samtidigt fick jag en "ja, hon är ju faktiskt också sådär" - känsla.


Vill jag ha det så igen? Nej.
Finns det någonting fint och positivt för mig att få ut av en relation med henne idag? Nej.

Dåså.