fredag 23 september 2011

Att bryta upp från en borderline....

Många har problem att ryta upp med sin borderlinepartner. Det är en mix av saknad, kärlek och rädsla för att det skall gå snett för partnern som gör detta.

Länk: Att göra slut

4 kommentarer:

OwO sa...

Känner precis den mixen tydligt!

Anonym sa...

Jag kan kort säga varför man kan älska en person med borderline så intensivt. De (i alla fall min) är som ett barn ibland. Den blicken man får när man har roligt tillsammans är genuin, ärlig och underbar. Just nu betyder jag verkligen allt för henne!!
Jag vet att det inte kommer vara men just nu älskar vi varann mer än livet. Som att vara 15 år på nytt och trevande uppleva kärlek.
Själv har jag precis blivit sjukskriven för stress..... Tre år med en kvinna som nu fått diagnos borderline.... :/

Peter Midas sa...

Mr Anonym! Oerhört fint beskrivet, känsligt och precist på samma gång. Just så har jag också tänkt. Trist att du farit så illa att du måste sjukskrivas. Det blir ju stress av att försöka hänga med i humörsvängningarna, att vara upp och ner tre gånger om dagen! Men visst är dom underbara dessa kvinnor som kattlikt förför våra vilsna själsförmågor.

Anonym sa...

När jag sitter och läser så kan jag inte låta bli att förundras över det hat du verkar känna inför personer med borderline. Jag känner igen en del utav det du skriver, det vore en lögn att säga annat. Men att du hela tiden får dina erfaranheter att verka som hela sanningen kring alla personer med borderline gör mig väldigt ledsen.

Jag är en tjej med en pojkvän som har diagnosen borderline och vi har ett väldigt bra förhållande. Troligtvis har jag betett mig på helt fel sätt om man skulle fråga "experter", sedan den dagen vi träffades har jag varit pesten för min pojkvän. Jag har klagat och kritiserat hans handlingar,att han inte äter, att han gör slut på alla sina pengar, att han inte tar hand om sitt hem och sig själv, jag har sedan fått övertyga honom om att jag inte alls hatar honom utan hur han agerar, jag har klagat och kritiserat mer och jag har sagt att jag älskar honom för den han är. Det viktigaste är troligtvis att JAG har varit helt ärlig mot honom hela vägen, jag har aldrig behandlat honom olika trots hans sjukdom. Den tillit som vi idag ömsesidigt känner för varandra har jag inte känt i något tidigare förhållande och jag är varje dag helt säker på vem det är jag hör ihop med. Om det är min tur att generalisera lite så skulle jag säga att vinner man en människa med borderlines tillit så kommer du ha den bästa vän du kan få resten utav livet. Att svika en borderline är dock livsfarligt så har du vunnit tilliten så ser du till att inte göra något dumt.

Jag kan inte låta bli att undra om problemet är din anhöriga eller du, vet du verkligen hur du ska bete dig mot henne?