Skall man tala om för sin anhöriga att han/hon är borderline? Det kan finnas fördelar, men också stora nackdelar. En person jag känner hade fått diagnosen, men den lindrades lite av psykologen som sa: Kanske inte, men det spelar ingen roll, du har en beteendestörning. Varför kan det vara dumt att berätta? Jo, en person med störning lätt frestas att gömma sig bakom en diagnos. Såklart jag inte har några pengar kvar trots att jag fick 8000 igår, jag är ju borderline och som sådan kan man inte hantera pengar! Du måste ge mig 5000. Det finns säkert andra typer.
Om den som har störning och också har en viss klarsyn kan däremot en diagnos innebära störningen att man kommunicerar delproblem som kan vara lättare att hantera än ett allmänt "beteendestörning". Den som får en viss struktur på sina problem har kanske bättre förutsättningar att själv tackla dessa. Om jag vet att jag har lätt för att bli paranoid i ett sammanhang kanske jag kan hantera det lite enklare.
Det finns psykologer som hävdar att en borderline i vissa avseenden befinner sig på en 2-4-årings nivå avseenden social förmåga. Frågan i detta forum är hur man som anhörig tacklar detta och anpassar sitt beteende så att tillvaron blir dräglig för alla inblandade. Kan vi förstå att det i en vuxen mans eller kvinnas kropp. Hur tar vården hand om de anhöriga och ger dem råd och information om vad som är lämpligt att tänka på. Hur möter man en socialt beteendestörd person som kanske i vissa avseenden är i obalans. Har vi fel förväntningar, eller är vi inte alls kapabla att ta hand om denna typ av problem. För den som är borderline är det extremt viktigt att mötet med andra sker under ordnade former och att någon slags respekt upprättas. Snälla landstinget, se till att jordmånen som en borderline skall växa i har rätt sammansättning. Vi klarar det inte själva!!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
Just det där är ju en klurig fråga!
Är störningen något den som bär den själv har nytta av att veta om eller är det mera till nytta för dem runt omkring
Det kanske till och med blir ytterligare börda, och förvärrar situationen genom att ha en diagnos skriven på pannan...
Men det är nästan ett måste att få en diagnos om man har svårigheter som hindrar en i ens dagliga liv. Att få tillgång till rätt vård och medicinering t ex? Men också i kontakt med arbete, arbetsförmedling, försäkringskassa, arbetsplats, socialen osv, för att om man har svårigheter som gör att man kanske har svårt med arbete, svårt att orka med sina barn, svårt med pengar eller andra saker, för att få förståelse och HJÄLP måste man ha en diagnos och ett läkarutlåtande om det. Visst skulle det kanske funka om en läkare listade alla symptom och vad de kan innebära för den drabbade personen men det är ju inte hållbart. ALLA har då och då svårigheter med olika saker i livet men det behöver inte innebära en psykiatrisk diagnos.
Så jo. Tyvärr behövs diagnoserna i samhället!
Precis, det är ju ett dilemma. JAg tror att man måste som läkare göra en avvägning mellan de två. Min erfarenhet av hur det kan påverka inskränker sig till en närstående person som just fick diagnosen, kanske borderline, eller förresten nog inte, jo det är det nog, etc. Resultatet var att hon inte tog sin diagnos på allvar och har inte varit ett skit intresserad av att fördjupa sig i diagnosen som sådan och vad man kan göra för att bearbeta den med KBT eller annat. MAn är ju väldigt olika och för henne kanske det var bra, men inte för andra som har en mera aktiv plan för att hantera sin störning. Känner man till sin diagnos och verkligen vill möta den så är det givetvis bra, men att känna till den och inte möta den med sin energi är nog illa. FAst å andra sidan finns det ju personer som bara struntar i sina diagnoser och fortsätter att vara självdestruktivt olyckliga för att dom känner igen sig i det.. Trist, men tyvärr finns det. Ta med alla med borderline i din aftonbön, dom har det 1000 ggr djävligare än vi anhöriga!
Vad ska man med en diagnos till om man ändå förnekar den?
Lever med borderlineman som totalt förnekar att han har en diagnos, trots att han själv berättat att han har den.
Hans beteende visar starkt att det finns en problematik men när jag vill prata om hur den påverkar oss som par så blir det fullständigt bakslag. Vilket gör att jag ställer krav på honom som vilken frisk person som helst, och då får han det inte alltid så lätt men jag tror det är enda vägen att ha en rak relation med dessa personer som skruvar sin personlighet hela tiden och förändras genom manipulation och lögner och noll självinsikt och kännedom.
Ändå älskar man dem, då de är sådär goa och härliga som bara dom kan vara. Skumt, och undrar åter igen vad det säger om mej när jag gjort det partnerval jag gjort....
;)
/H
Skicka en kommentar