Alla med diagnosen borderline är olika. En sak som är erkänt besvärlig med borderline är att man ofta inte har en aning om stämningsläget. Jag har själv många erfarenheter av detta. Man vet inte från andetag till andetag om man fortfarande är i en parrelation eller inte. "Peter, vi måste prata om vår relation!" Vi var ute och seglade en enda gång. Planerna var egentligen att vi skulle dra ut ett par dagar, eller så. Vi länsade(vinden platt bakifrån), och bommen låg ut babord, dvs vänster. Om man får en vindkantring svänger bommen med en helsikes kraft och fart över till andra sidan och man får en gipp. Det är farligt och man kan råka ruskigt illa ut om man inte duckar snabbt. Därför sa jag till ungen som envisades med att stå upp, mitt i bommens färdriktning. Sätt dig ner Nisse, du kan få bommen i huvudet. "Kommendera inte mina barn" "OK, jag skall hålla klaffen om du hämtar upp resterna av honom ur sjön om vi gippar." " Vi måste prata om vår relation". "Nej, vi måste se till att ungarna inte slår ihjäl sig".
Ja, det som senare händer är att man balanserar på en knivsegg och aldrig vet stämningsläget. Om de med borderline bara hade en liten jäkla aning om vad dom utsätter omgivningen för i form av osäkerhet, ångest, oro, nervositet, ängslan, dålig nattsömn och ett stort antal andra obehag....
Men det har dom inte, ingen aning alls.... Inte de flesta i alla fall. Vissa har väl insikt men långt ifrån alla. En parrelation kan man lämna, men om det är ett barn eller en förälder så är man faktiskt inte utbytbar. Bryta helt???? Knappast!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
11 kommentarer:
Håller med dig helt och fullt i att de inte förstår och däri ligger problemet. Att de A L D R I G tar ansvar för sina handlingar och konsekvenserna av dessa.
En helt annan sak Peter. Det känns som att du fått en dipp. Iaf. om jag läser dina senaste inlägg. Trist att se men jag förstår dig. Precis som relationerna är en cykel är återhämtningen detsamma. Jag är långt ifrån hel igen och senast idag mådde jag skit men nu mår jag bra igen. Konstigt det där. Hela den här resan. Som om man måste gå igenom cykler av återfall innan det lägger sig.
Jag är optimistik och tror att det kommer att bli bra. Iaf. i nuläget. Känner mig som en med borderline själv ibland med tanke på hur jag cyklar igenom sinnesstämningar. Undrar om det smittar... ;)
Hej En som vet! Kanske är det en dipp, jag vet inte, men jag har nog funderat mera sista tiden. Jobbigt i alla fall. Idag går jag på semester och skall ta det rätt lugnt. Bara jobba lite lite....
Visst är relationen cyklisk, man är ju dessutom medberoende. Man har snabba dippar och längre svängningar. SÅ är det bara. Bara man kan mota dom så är det OK. Håller med om känslan av återfall, den kommer hela tiden. Men jag mår bra numera och har ingen som helst lust att återuppta kontakten med mitt Borderline ex nr 1.... Skönt.
Visst fasen smittar borderline, man lär sig beteenden som man egentligen inte bejakar. Det är lika jobbigt för båda parterna i en relation!!!
Bra med semester. Se till att ta hand om dig!
Jag tror att det ofta är så att vi först går in i en destruktiv relation där vi på något sätt lyckas behålla en stor del av oss själva. Vi tar oss ur och ser det för vad det var. Samtidigt är vi inte ärliga mot oss själva och förstörelsen börjar i och med den första relationen.
Detta ligger latent till vi möter vår nemesis. Tjejen som triggar igång ALLT. Barndomsskräp, tidigare relationer etc. och där, i den relationen ger vi allt. Vi vill att det ska bli bra för att lösa de tidigare grejerna men så blir det ju inte. Eftersom vi satsade allt på HELT fel tjej blir vi också helt förstörda.
Många, många, många som har den här erfarenheten och mår såpass dåligt som vi gör/har gjort har inte varit med om EN relation med en sån här person utan fler.
Min absolut första långa relation hade jag med en tjej som har kraftiga narcissistiska drag. Hon kallar mig fortfarande för självupptagen och är precis lika illa som för läääängesen. Henne ser jag för vad hon är.
Mitt senaste ex trodde jag aldrig i mina vildaste fantasier skulle vara otrogen, men så vet jag att hon är det mot sin nuvarande kille. Hon går över gränser med andra som hon krävde att jag skulle hålla mig inom när vi var ihop. Det här vet jag av en ren slump eftersom vi på senaste tiden har lyckats stöta ihop med varandra på de mest bisarra ställen (det är verkligen tillfälligheter för vi har inga gemensamma vänner och inte heller någon kontakt).
Värst är att hon försökt snärja mig till att springa efter henne. Det verkar lugnt på den fronten nu, förmodligen för att hon har en stadig ström av uppmärksamhet ifrån det senaste offret.
Blir ledsen över tanken på att hon förmodligen var likadan mot mig. Jag ville inte se hennes manipulativa spel men ser det helt klart idag. Lika sårande som innan men jag ser saker för vad de är.
Det flyger mycket förståelse och medkänsla ifrån folk när det här diskuteras. Sjuk, synd om etc. etc.
Det är helt rätt av folk som har ett avstånd att tänka och resonera så. För oss som har varit medberoende finns inte den här möjligheten. Att jag ska gå tillbaks till att acceptera, ursäkta och minimera hennes beteenden för att skydda henne är att återigen ta på mig ansvaret för hennes handlingar och gå in i ett medberoende. Med skillnaden att jag inte är med henne.
Vad som gör mest ont är att hon aldrig, aldrig, aldrig brydde sig om mig och tyckte om mig på samma sätt som jag gjorde. Hon ser sin chans att få och ta utan att själv behöva ge.
Sjukt hur man kan bli så manipulerad och jag är idag relationsimpotent.
MEN! Det är skönt att höra att du kommit över ditt första ex. Det är bra och ett tecken på att det går att bli frisk. Det ger mig hopp och jag känner mig optimistisk över det. Nu handlar det om att hitta sig själv igen och börja lita på andra.
En sak jag har funderat över, som jag sett att du med tänkt på, är att starta en samtalsgrupp för folk som delar våra erfarenheter. Tror att det skulle vara väldigt nyttigt för oss att se likheter och skillnader för att se mönster och tillsammans reda ut vad som ligger bakom våra beteenden och vilka felaktiga föreställningar som styrt oss käpprätt åt h-e.
Stor kram till dig Peter och jag hoppas att du får en riktigt skön semester!
En som vet... Tack för ett mycket insiktsfullt inlägg, din analys är briljant! Jag kan trösta dig med att man faktiskt kommer över sin relationsimpotens, jag är på god väg!
Omvärldens reaktioner på våra berättelser är intressanta. Vi blir ju betraktade som dom idioter vi faktiskt är, dvs "Men varför i helvete har du kontakt med henne överhuvudtaget?" Bra fråga, men det finns ett inslag av "Inte ge upp" i relationen med en borderline, ett kryptiskt hjälpande som är rent ohälsosamt. Det är troligen inte för att vi älskar våra borderline så mycket som att vi älskar att vårda och få dom upp på banan. MAn vill att dom skall ha ett vettigt liv, man vill inte misslyckas med att göra dom sociala ansvarstagande medborgare eller varför inte bara människor. Varför gör vi detta. Vilka mekanismer är det som får oss att INTE ge upp, även om vi i slutänden bara får skit för det. Det här med att i slumpen träffa sitt ex.... inte roligt. Jag har barn i samma klass som mitt ex, så på avslutningen såg vi varandra. Inte ett enda ord växlades. På kajen i Vaxholm på midsommardagen när jag var ute och vallade ett par som hälsade på, möttes vi. Jag avböjde bestämt att prata med henne, bara gick min väg. ATt möta med totalt avståndstagande och tystnad är nog det för oss anhöriga det mest hälsosamma. Då menar jag bara anhöriga i en relation, inte ett band inom familjen. Om det är svårt att hantera en borderline i en relation.... hur jävligt är det då i en familj?? Läbbigt, tror jag, där finns ju så mycket annat. JAg har exempel på borderline som krossat sina familjer totalt genom manipulation och annat, men också fantastiska historier om huir man genom klokskap lyckats samlas i stället och genom väl format stöd fått upp borderlinern på banan. Så för en anhörig är det inte svart eller vitt....
Mycket intressant läsning i detta inlägg och dess kommentarer! Tack för det Peter. Min relation till en borderline präglas just av 'älskad-hatad' dvs 'vill gifta mig med dig - vs - Vi har en värdelös relation som jag inte kan leva i'. Jag fattar inte varför jag o många med mig utsätter sig för något som plågar så och jag undrar vad det säger om mig. Kan liknas med drogberoende? Att starta en grupp som får träffas och prata låter som en strålande idé tycker jag. Om inte för att samla krafter att orka lämna destruktiva relationer eller hämta mod att stå kvar o leva vidare med nya hjälpmedel i relationen. Jag skulle personligen vilja veta hur många som konfronterat sin borderline med fakta om hur diagnosen påverkar relationen, läser gärna om detta i din blogg eller träffas i grupp o pratar om det. Detta blir ett inlägg från mobil därför något kort i tonen, hoppas mitt budskap går fram. / H
H: Tack, jag håller med. Detta är den mest centrala frågan för oss som har eller har haft en kärleksrelation med en person med bot ngerderline. En väldigt viktig fråga är hur vi själva fungerar som individer och vilka drivkrafter vi har för att så jäkla envist hålla oss fast vid våra relationer. I natt har jag sovit bredvid min kvinna, inte borderline alls, men ändå drömt om min borderlinekvinna. Det räckte med att jag såg ett par bilder på henne på min dator för att hon skulle dyka upp i drömmen. Jag smekte hennes kind och hon var så där gullig som hon kunde vara. Jag tycker iden om att träffas för att prata om detta är jättebra, jag ordnar gärna en träff på lämplig ort. Skriver ett nytt inlägg om det!
Ja det är ett helsike att gå ur relationen och speciellt
när man har barn i hop! Det som Peter är inne på, att
stänga av och använda sig av tystnaden, vilket gör det
jättejobbigt för den som har Bps! De har ofta ett extremt
kontrollbehov och de kan utsätta andra, att bli
medberoende av dessa känslomässiga stormar!
Så lite för att rädda sig själv och för att komma vidare;
är det noll tolerans och inga sakfrågor!
Även om man bestämt något, så vet man att det kan ändras igen! Håll till ök- pacta sunt servanda och dissa totalt!
Peter jag ser fram emot inlägget om det, och mail med "kallelse" till en sån träff. :)
Just nu behöver jag lära mig att leva, känns det som. Lite trött och trasig och påverkad av Mr B.
Mitt val ja, men står just nu på en plattform där jag överväger att gå.
Ciao!
Det är så himla trist det där att man inte ens ska kunna ha en civiliserad relation som t.ex. ni två på skolavslutningen. Men samtidigt är det egentligen ingenting att direkt deppa över. Faktiskt.
När jag skrev de senaste inläggen hade jag nyligen stött på mitt ex av en slump. Jag mår mycket bättre idag och det är klart att jag inte klarar av att ha NÅGON som helst kontakt med henne öht. utan att må dåligt. Har gjort några facebookvändor och försökt kolla upp vilket egentligen är helt sjukt MEN efter att ha sett vad jag har sett har jag nu bestämt mig för att hålla mig borta ifrån galenskapen. Det är inte nyttigt för mig och vetskapen gör mig stark och trygg i mig själv.
Att vi är idioter? Kanske, kanske inte. Det finns i varje fall många av oss med tanke på hur många vissa av dessa kvinnor tröskar igenom i sina liv. Vad det är som gör att vi stannar? Ganska enkelt svar men ändå mer komplext än så. Jag tror att det är våra mallar som är skeva och det är väldigt nyttigt för oss att kritiskt granska vår uppväxtmiljö. Jag hittade ganska snabbt orsaken till att jag accepterat kallt och irrationellt beteende.
Det är en hel karta vi behöver rita om för att till sist kunna hitta en balans I OSS SJÄLVA. Min erfarenhet har gjort mig rikare, på okunskap. Jag vet inte vad som är nyttigt eller inte och försöker träffa så många tjejer som möjligt innan jag går in i nåt seriöst för att hitta någon form av mall för vad jag kan och är bekväm med att förvänta mig.
Länge tänkte jag att jag nog kom undan rätt lindrigt eftersom hon inte var aggressiv eller hånande men sen insåg jag hur fruktansvärt dåligt jag mådde av att ifrågasättas av det ständiga offret som egentligen är hur kapabelt som helst att lösa sin egna skit. Fattade ju innerst inne att hon fullständigt sket i mig och inte alls "älskade" mig men jag lider av hybris. Eller rättare sagt, jag led av det. Idag är jag hundra gånger mer ödmjuk än vad jag var förr. Tyvärr på gränsen till helt mosig (gillade din äppelmosliknelse) men det löser sig i takt med att jag lever, lär och funderar över mig själv och mina handlingar.
Hoppas att det är ok att länka till andra sidor som behandlar det här. Jag har personligen fått väldigt mycket insikt av att läsa den här kvinnans artiklar och det gör nog många gott (hon är "helare" och skolad terapeut med egen erfarenhet av förhållanden med b.la. borderline och om du inte läst dem än rekommenderar jag dem starkt:
http://gettinbetter.com/anycost.html
finns fler bra artiklar och det kan ta lite tid att tröska igenom.
Hennes artikel om beroende var klockren för mig. Jag vet ju att jag har en s.k. beroendepersonlighet men att det skulle var länkat till henne dvs. att "vi" var ett substitut hade aldrig slagit mig förän jag läste:
http://www.sharischreiber.com/addiction.html
-----------------------------------
Hoppas att du har en riktigt bra semester och att både du och dina ungar njuter av sommarvärmen. Det är ni värda!
Jag var i kontakt med dig via min hotmail i mars (tror jag det var) där jag helt förvirrat undrade om bland annat energitjuvar, ifall du minns. Så har jag identifierat mig någorlunda utan att ha lagt upp för mycket information på sidan.
Om ni hade det en minsta aning hur det är att ha borderline. Så jobbigt för omgivningen. Hur jobbigt är det i oss. När man inte kan hantera en känsla. Blir så förbannad på alla jäkla med offer kofta. Bara att lämna oss då. Vilket ni inte kan. För vi har förmågan att hålla er kvar. För ni en gång tagit in oss. Jag skulle gärna byta och slippa detta som plågar mig dagligen. Mer el min. Och ni som är sånna experter på ämnet vet att man sällan har diagnosen ensam. Så gå i våra skor. En dag! Så skulle ni inte sitta och klaga på det här viset. Vi klagar inte fast vi mår skiiit vi gör nått åt det. Gör ni det med!! Snälla !!!
Linda! Vi vet att det är jobbigt att vara borderline. Vi vet också att det är jobbigt att vara anhörig till en borderline. Denna blogg handlar bara om att vara anhörig, inget annat. Det finns väldigt mycket bra information på nätet om borderline, men väldigt lite om anhörigperspektivet. Se inte våra problem som era problem, se det som en möjlighet till ökad förståelse och förmåga att att mötas till ömsesidig glädje.
Olika bloggar har olika budskap, det är själva grejen med fria forum. Skriv gärna om din situation, vi behöver alla veta vad olika personer tänker i sitt enrum. Det ökar förståelsen och möjligheterna till bättre relationer.
Skicka en kommentar