Det verkar totalt omöjligt att på riktigt lämna en relation med en borderlinekvinna. Detta bekräftas av många mail och kontakter jag fått via min blogg. Vad säger det om oss anhöriga? Jo, att vi blir förhäxade, fast och obotligt korkade när vi hittar en kvinna som är värd att verkligen älska!
Vad är gemensamt med oss tokskallar? Jo, en sak har vi gemensamt, vi har krav på dynamik och action hos våra kvinnor. Ingen av oss skulle komma på tanken att ha en relation med en kvinna som sitter och läser veckotidningar och kolla på Bingolotto med en blommig kaffekopp framför sig. Komplettera detta med ett handarbete och bilden är komplett.
Vad får vi av en borderlinekvinna som är så underbart att vi inte kan släppa henne, ens om hon förstör våra liv? Jo, vi får deras kreativitet, deras ovanliga tankesätt, deras fantastiska känslostormar upp och ner.
Vad är gemensamt för borderlinekvinnorna? Dynamik! På gott och ont. VAd som gäller idag kan vara helt fel imorgon. Det hon sa igår kan vara noll värt idag. Resan vi planerar till London bokas av dagen innan. Seglingen blir inte av. Hon åker till Sundsvall istället. "Du behöver inte följa med om du inte vill". En sak till, dom skapar osäkerhet. Man vet inte från en minut till en annan vad som gäller. Jag går och handlar, är vi fortfarande ett par när jag kommer hem om 20 min. Inte säkert, det är det enda som är säkert.
NU SITTER DET NÅGON LÄSARE FRAMFÖR DATORN OCH ÄR SKIT-ARG. DRA INTE ALLA ÖVER EN KAM!! Det gör jag bara om du känner dig utpekad och i så fall ligger det ju nåt i det jag säger...
Summa: Borderlinetjejer är underbara för vissa grabbgubbar. Inte för andra. Tur att vi har varandra!!! Jag glömmer aldrig min G, aldrig! Kanske vill jag inte ens! Men vill jag ha tillbaka henne? JAg svarar på det som en kompis i samma läge sa: Står hon vid dörren en dag så vet jag inte vad som händer.... jag litar inte på mig själv!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
10 kommentarer:
Bra analys!!! Troligen är det så att vi inte VILL ha en enkel standardkvinna enligt din beskrivning. för henne kan vi ju förstå. En borderlinedam kan vi inte förstå och när det sedan skiter sig så undrar vi varför och måste ta reda på det. Vi förstår inte borderlinetjejerna som orsakar oss problem. Fast alla orsakar ju inte problem! Tack.....
Kan vara så, men det varierar nog. Borderline är mångfacetterat och det tar sig helt olika uttryck. Jag har haft relation med två olika borderlinekvinnor, mera olika personer får man leta efter. Den en känslomänniska, den andra väldigt praktisk. Operativ kan man säga. Den första var mjuk och ljuv i sina bästa stunder, den andra tyckte inte att sex och kärlek hängde ihop.
Den första var trogen, den andra pökade runt så mycket hon kunde.
Den första var omöjlig att lämna, den andra lämnade inte så mycket spår eller avtryck.
Jag kände inte igen något alls från den första damen i beteendet hos den andra.
och jag som lever med en borderline man måste säga att jag känner igen texten mycket väl, och helst känslan av att det är dynamiskt men inte pålitligt. Undrar varför man prioriterar en dynamisk relation framför en pålitlig? Vad säger det om oss, mig?
Vad säger det om oss anhöriga? Jo, det finns ju några olika typer av anhöriga, dels den typ som oftast representeras här, dvs inom en parrelation, dels när man i en familj har en borderlineperson som ställer till det för familjestrukturen. Den första gruppen har ett val att lämna eller vara kvar i relationen, det har inte den andra. Man har sin morsa som är borderline, man kan inte byta ut henne. Barn under 18 år råkar ofta enormt illa ut och blir själva blåkopior av sin mamma, jag har sett flera exempel på detta på nära håll. Beteenden som manipulation går igen hos barnen som i sin tur påverkar syskon och i framtiden egna barn.
Varför prioriterar vi dynamiska förhållanden framför stabila? Den frågan har sysselsatt mig en del på senaste tiden. JAg har inget svar, men väl en teori. Vi talar nu om parrelationer och i dessa krävs det ett växelspel mellan parterna. Om man är en intellektuellt utvecklad person med idéer, kunskaper och nyfikenhet så kommer man inte att finna det tuggmotståndet i en soffpotatis som bara glor på sporten eller broderar dukar och som då inte fungerar som komplementär till ens eget intellekt. OM jag sitter framför TV:n och ser en bra film vill jag efteråt kunna diskutera relationerna mellan aktörerna, vilka deras egenskaper var, hur man kan tänka sig en fortsättning etc. Inte vilken motor som sitter i den bilen som skurken hade, inte om färgen på klänningen var gräslig, inte att Julia Roberts ser sliten ut, utan just de högre lagren i mänsklig kommunikation. Det fick i alla fall jag av min första borderlinerelation, men man kan givetvis få det av andra också. Men dynamiken i samtalet översteg alltid förväntningarna där hon kunde komma med klarsynta briljanta analyser av sakförhållanden och av rollerna inbördes förhållande till varandra. Det får man sällan av en "vanlig" partner, det reduceras till torftiga resonemang om motorer och kläder. Vi anhöriga nöjer oss inte med det. ATt vi på köpet sedan får en relation som innebär att man inte från andetag till andetag vet om man är i etet parförhållande gör ju det hela otroligt påfrestande. Jag levde i 2 år med en ständig osäkerhet: Hur låter hon när jag ringer henne, har hon gjort slut eller inte. Det är den sjuka sidan av dynamiken. En anna sjuk sida är manipulationerna som alltid innebär ett latent hot mot relationen. Ger jag inte efter för hennes nycker och manipulationer så kommer ett hot: "Peter, jag tycker att vår relation blivit sämre." "Jasså, beror det på att jag inte vill köpa den nya Tempursängen som du så gärna vill ha men inte har råd med?" Ja, dialogen kan utvecklas i evighet, men inte förrän man som anhörig ger efter för manipulationen upphör trycket. Något av det bästa som hänt mig är att bli av med trycket. Tyvärr försvann också den intellektuella dynamiken i samma badvatten, det sörjer jag.
Detta var en teori som mycket gärna får ifrågasättas! Säg emot!!!!
Jag säger inte emot dig, ler bara och känner igen mig.. Suck.
Bara att fundera vidare på om det är värt att orka en sån relation. Är mitt i en funderar-snurra just nu.. Ha det fint!
/H
Ja,så är min långa relation med med min fd borderlinekvinna. Vi har tre gemensamma barn- och då har tagit en del stryk och alla dessa känslostormar. Ja en gång hade vi beställt resa till Florida. Helt plötsligt skulle vi åka till Thailand. En gång skulle vi åka till Turkiet, då skulle hon helt plötsligt åka till Cypern med våra barn och hennes föräldrar och jag skulle inte följa med:-(
Just det som Peter skrev om man varit borta en stund kände jag oro i bland när jag var och tränade, vilket jag ofta gör, så kunde jag känna många gånger, har vi en relation eller är den över om jag inte är hemma exakt på en timma.
Vi var i hop i 14 år, vilket är en lång tid, att ha det, så här. Till slut gick det inte längre, men trots att det gått snart 2 år, så saknar jag henne. Dynamiken var ledordet. Jag har träffat lite försiktigt några kvinnor, men får panik när de visar känslor....
Alltså helt sjukt, men preics det man saknat, att aldrig känna sig helt säker och så har man så oerhört svårt, att ta till sig en helt normal kvinna.....
Värsta jag råkat ut var nog när mitt ex för några år sedan innan separationen både ville ha älgskog och under akten separera.....
Seperationen har varit extremt svår och en veckan vill hon, att vi skall försöka igen nästa vecka, så skall hon aldrig prata mer med mig igen.....
Det bästa är ju, att gå vidare och slippa dessa berg och dalbaner, men saknaden av action och att aldrig veta hur dagen slutar såväl positivt som negativt, har satt sina spår- helt klart.
För när mitt ex är uppåt, så är det som man får åka till månen och tvärtom när det är mörkt....
Hej anonyme man!
Det du pekar på är ju hela kvintessensen av att ha en kärleksrelation med en instabil människa. Att man aldrig vet något, att man inte är delaktig utan bara ett viljelöst fly som blir hotad och manipulerad tills man är som en burk äppelmos i konsistensen. Väldigt få människor vill vara som äppelmos... Att bli fråntagen alla beslut, alla rätter till tolkning, alla åsikter utan att bli betraktad som en idiot... ja, det är ta mig tusan inte kul. Men, det finns nåt där som man inte kan komma undan, dvs. något som attraherar så enormt. Kärlek, mjukhet, det lite kattlika, kreativiteten. Rätt vad det är bryts detta av ett helvetes utbrott. Därför vet man inte från andetag till andetag om man är kvar i relationen. Vad göra? Hjärnan säger spring för livet! Hjärtat säger: Köp henne ett fång rosor!!! Avståndet mellan hjärta och hjärna är världens längsta halvmeter...
Jag tror att det i grund och botten är samma saker som gör att vi dras till dem. Du skriver själv att dina ex var som dag och natt.
Personligen vet jag att det helt enkelt är mina svagheter som fick mig att fastna. Jag ville hjälpa, rädda och tyckte synd om en människa som inte vill bli hjälpt.
Jag mår fortfarande skit över att ha varit tillsammans med henne men jag vill inte ha henne tillbaks, det känns skönt. Det värsta är att jag i efterhand har insett exakt hur jävla äcklig hon är. Ja, äcklig. Hon är den otrogna typen och svek mig förmodligen mer än jag visste i relationen.
Du ska ha ett stort tack för din blogg. Det finns mig veterligen ingen annan som tar upp anhöriga och speciellt föredetta anhörigas syn på det hela. Varför har jag ingen aning om. Som om Narcissiten är den jävligaste av dem alla. Knappast. Gjorde den vända för några år sedan och henne ser jag för vad hon är. Borderlinetjejen? Dök under radarn och snärjde mig.
Slutsats: Fixa oss själva istället för andra. Det går inte att rädda någon annan och det är inte som på film. I de bästa av alla världar hittar vi någon som är precis lika skeva som oss på samma sida av spektrumet, istället för de på den helt andra sidan. Figur för att illustrera:
Ta ----------------------------Ge
Borderline ..Normala... Vi
Det räcker med sympati och empati för de störda. Vi lider minst lika mycket.
Hoppas och ber för varje dag som går att jag blir kvitt den här äckliga känslan av att vara beroende och att hon håller sig borta fysisk men också ur mina tankar. Jag kan inte kontrollera mig när jag är runt henne. Det är som ett filter som stör alla signaler. J***a Ufon.
Har precis träffat en borderlinetjej som säger hon aldrig har känt något liknande för någon. Jag tror henne inte... jo givetvis gör jag det, eller?
Har bara två frågor:
1) Hur lämnar jag henne?
2) Hur får jag henne att stanna hos mig för alltid?
Hej! Jag inser att ni inte drar alla över en kam. Men kan ändå inte låta bli att känna sorg i hjärtat över att de flesta som kommenterar verkar vara så hårda, cyniska och ja, lite lätt elaka. Jag tror jag "har" borderline, men även då jag känner igen mig på många punkter, så är det så himla mycket som är förenklat här.
Jag oroar mig ofta för att min partner ska lämna mig. Främst för att jag tror att han innerst inne tänker som ni beskriver. Och det gör mig sorgsen. Jag är en ung kvinna med självinsikt och vilja att förändras. Jag önskar inget hellre än att min partner har en egen vilja, ställer krav och aktiv väljer att vara med mig, även om det kan komma tuffa perioder.
Ibland kör jag över honom totalt, men även under tiden jag gör det, så ber jag om hjälp. Jag ser väldigt kritiskt på mig. Men när jag läser inläggen och kommentarerna på bloggen så fylls jag av hopplöshet och osäkerhet. Är det såhär ni resonerar ni anhöriga? Även om ni säger positiva saker till dem ni älskar? Hur ska er osäkra partner veta om NI menar det eller bara försöker lugna situationen.
Jag tror inte bara att min osäkerhet kring att min partner ska lämna mig är obefogad. Den kommer av naturlig empati, jag har inte betett mig bra och därför kanske han inte orkar.
Jag tror att det bästa sättet att bemöta någon med borderline är att vara rak, ställa krav och sluta romantisera bilden att vara"dynamisk". Ju mer ni gör detta ju svårare blir det att bryta upp från det dåliga mönstret för personen med borderline. Någonstans måste jag ju känna att jag vinner/båda vinner på att man rannsakar sig själv, börjar terapibehandling(medicinering)och omvärderar sina handlingar.
Om min "sjukdom" är det som gör mig speciell, varför ska jag då bli bättre?
Min sambo är en sån himla fin kille. Han ser och hör att jag är mycket mer än mina humörsvängningar. Han VET att det inte finns chans att jag skulle låta livet glida mig förbi utan att försöka alla medel för att må bättre. Han vet att jag har förmågan att känna empati, göra uppoffringar, säga förlåt, be om hjälp, ge honom stöd, vilja prata om mina svagheter etc.
Jag förstår att det finns olika typer av borderlinepersonligheter och att alla kanske inte är lika medvetna om sina egna brister. Men gemensamt för alla tror jag att det är viktigt att vara ärlig, ställa krav, hålla löften och visa kärlek. Om man känner att man inte orkar, då gör man bäst i att avsluta relationen, både för en själv och sin kaotiska partner. Ingen vill vara med någon för att de tycker synd om en. På samma sätt som jag måste förhålla mig till vissa "regler" i ett förhållanden måste min "friska" partner också göra det, speciellt om man vet att det bara blir värre om man stannar och kanske innerst inne inte längre vill/orkar. Då gör man ju båda en jävligt stor otjänst. Och har man verkligen stora problem med att avsluta relationen på egen hand. Gör som din borderlinepartner, sök professionell hjälp om det hindrar dig i din vardag. Tack för er som orkade ta er tid att läsa.
Skicka en kommentar