Borderline eller inte? Rättegång

Jag har ingen aning om det är en typisk borderline-egenskap som jag tänker beskriva. Men det kan finnas en koppling till en egenskap som borderline har, nämligen den välutvecklade manipulativa ådran. När en borderline hamnar i konflikt så kommer förmågan att manipulera fram direkt och den används flitigt så länge man har något att vinna. T ex i vårdnadsfrågor då det första offret i kriget om barnen är sanningen. Besvara gärna enkätfrågorna här till vänster!!!

Jag har två nära exempel på barn som får agera slagträ i relationen, den ena avslutad för 10 år sedan minst, den andra för kanske två år sedan. I det första fallet ville kvinnan som var borderline han ensam vårdnad över båda barnen och hon flyttade dem utan exmakens medgivande ungefär 100 km bort till en sektliknande verksamhet. Hon försökte se till att exmaken inte skulle få behålla deras gemensamma hyresrätt, men fann till sin "förvåning" att fastighetsägaren direkt släppte lägenheten till ex-maken och att Tingsrätten tilldömde mannen ensam vårdnad eftersom hon begått brottet egenmäktigt förfarande med barn. Hela hennes världsbild raserades: Hur kunde Tingsrätten bara inte inse att HON minsann var den perfekta mamman och att exmannen var den största idiot och barnmisshandlare som travar på denna jord. Hon fick träffa barnen var 14:e dag och bröt totalt samman och som konsekvens av detta blev en rättshaverist utan arbete, utan vänner, utan social förankring. Mannen som insåg att detta inte var bra eftersom han är en mycket klok man gick till familjerätten och kom överens med sitt ex att de skulle ha gemensam vårdnad. Det tog flera år innan hon hämtat sig och kunde börja leva, dock utan att arbeta eftersom hennes psykiska hälsa inte riktigt tillät det. Hela livet rasade och hon blev allvarligt nergången under ett antal år som en direkt följd av sin egocentricitet och tro på sin makt.

Den andra situationen är en kvinna som manipulerat tingsrätt och BUP och "hela kittet" så att han har kontaktförbud i ett par månader. Hon stalkar, förföljer, sms-bombar och beter sig som en skadeskjuten lejoninna allt för att förstöra för sin exmake. Att barnen kommer i kläm bryr sig varken mamman eller soc om. Men sanningen kommer ikapp och det har blivit räfst och rättarting hos de myndigheter som är inblandade. Strukturfacism kallar man detta fenomen i Norge.

Utan väldigt kloka ex-män hade det gått åt pipsvängen för barnen i kontakten med pappan. Båda männen har haft kvalificerad hjälp av stödpersoner för att kunna hantera situationen utan att bli ytterligare ett offer i relationen. Tur att det finns överprövningsinstanser.

Hur skall anhöriga hantera detta? Genom att vara extremt sakliga, aldrig svara på tilltal, eftersom allt du säger kan vändas mot dig! Även sådant som du inte tror det finns en chans att vända mot dig. Anklagelser som är helt befängda men som bara genom att du motargumenterar får sanningshalt. Vi måste lära oss att tiga ihjäl dumheterna som när vårdnadsfrågor kommer upp 10 år efter separationen IGEN!

Polisanmälningar från borderlinepersonen kan börja dugga tätt, ofta med tunt innehåll eller inget alls. Inte sällan genom att barnen manipuleras till att tro att det finns faror eller anledningar att tycka illa om sin pappa.

Man skall INTE förfalla till samma låga nivå som borderlinepersonen och göra motanmälningar om det inte handlar om att barn kommer i kläm. Då måste man ALLTID kontakta sociala myndigheter och låta dessa ta striden. Barnen kommer i första hand och i sista hand kommer den som är rättshaveristen.

Jag påstår alltså inte att detta är en borderlinefråga, men flera av de borderlinekvinnor jag pratat med om detta säger att det är precis mitt i prick.... Däremot är det definitivt en barnfråga, dvs att barnen under inga omständigheter får drabbas av de vuxnas personlighetsstörningar. Det är inte under några som helst former acceptabelt. Om det är nödvändigt bör soc och tingsrätten ta ifrån personer med beteendestörningar där barnen drabbas deras rätt till delad vårdnad. Men detta måste vara den absolut sista utvägen. Barn behöver båda föräldrarna så länge båda tillför något till barnens utveckling och lyckade social tillväxt. Så är dock inte alltid fallet!