Borderline och paranoia

Paranoida beteenden är vanliga hos borderlinepatienter. Jag skall försöka skapa en teori om varför det är på detta vis. Det är bara ett försök, men ändå just ett försök. Min teori är att det egentligen handlar om separationsångest att den är motorn till det paranoida. Den är i sin tur kopplad till ett stort kontrollbehov och frågan är vad som är drivkraften och vad som är resultatet i beteendestörningen. Om man har separationsångest så behöver man total kontroll över de faktorer som styr relationen. Strävan efter total kontroll och det perfekta läget där man inte har någon som helst osäkerhet, går via en mani att veta allt om den andre. Har han/hon sagt xxx eller var det xxz? Om man som anhörig berättar någonting, kanske helt oväsentligt och i den berättelsen pratar om en röd bil kan den paranoida sidan blottas och han/hon säger: "Det var en grön bil, du ljuger för mig! Du ljuger hela tiden... (det negativa hypertänkandet tar rejäl fart) du bryr dig inte om mig, var var du igår förresten, du svarade inte på mobilen och inte heller på mina mess, HAR DU EN ANNAN KVINNA? Svara, din idiot! Jag tror inte vi kan fortsätta vår relation efter detta, du talar inte sanning." Om du då till exempel säger: "Ja, bilen kanske var grön, men det är inte viktigt för historien, det viktiga var att..." "För mig är det viktigt att du talar sanning och du ljuger för mig, bilen var grön, jag vet det, så är det bara, jag hatar dig, lika bra att du sticker härifrån med detsamma!" Eftersom man som anhörig vet att det inte lönar sig att argumentera, drar man sin färde. Efter en timme eller två ringer hon och säger "Hej älskling, jag ville bara säga godnatt"

Den med borderline tror att lögn är just detta och vill ha totalkontroll över sanning och konsekvens. För att om den anhörige ljuger om färgen på bilen så ljuger han nog om allt annat också! Han lämnar mig snart, lika bra att jag behåller kontrollen och gör slut själv! Då vet jag i alla fall att jag inte har honom mera och han kan inte skada mig genom att lämna mig! Jag är inte värd ett lyckligt förhållande, min roll är att vara fattig och olycklig. Ingen vill veta av mig, mina vänner sviker mig... (Han/hon har i sista minuten backat ut ur biobesök fyra ggr senaste tre månaderna, ställt in middagar, badturer, picknick etc.regelmässigt!) Den som är borderline förlorar ofta sina vänner just på detta sätt, jag har hört otaliga berättelser om detta, både på nära håll och via min e-post! Om man som anhörig känner till detta kan man ta det med en klackspark, men om man inte har kunskapen tar man det personligt och tar själv på sig ett ansvar som man definitivt inte har. Genom att vara medveten om detta blir man relativt vaccinerad mot borderlinerns beteenden och bryr sig inte så mycket.

Denna teori stämmer givetvis inte på alla med borderline, men kanske ibland.