En personlighetsstörning som Borderline kan vara outhärdlig både för den som själv har borderline och för de anhöriga. Den behöver inte vara det alls och det beror på vilken personlighet och styrka man har i botten. Så ta inte anstöt!!
Ett problem som man ibland läser om är dialektiken och motsatsförhållandet i relationer med borderline. Den som har borderline vill bli älskad. Älska mig för den jag är. Eftersom han/hon har separationsångest blir det en drift att ha kontroll över relationen vilket kan ta sig uttryck i att försöka förstöra den. Oftast lyckas detta också över förväntan. När den anhörige säger ifrån att det får vara nog och går sin väg och lämnar relationen brister det för den som har borderline. Akut kristerapi och bearbetning är inte ovanligt. Konklusionen är att den som har borderline vill bli älskad mengör sig hatad.
I efterhand har man ingen lust till ens ett kort samtal, utan känner bara en mycket stark antipati. Det gynnar inte helöler den som har borderline. Resultatet är att borderline blir extremt svårt att bearbeta och bli av med om man inte samtidigt får både individualterapi och medicinering så att man kan ta in terapin. Framför allt måste man ha sjukdomsinsikt och VILJA arbeta med sin personlighetsstörning.
Inte sälla vägrar patienten att ta klinisk behandling för att man är så fokuserad vid att alla hennes problem är alla andras fel. Därför vänder hon allt du säger emot dig till din nackdel, det är helt oväsentligt vad du säger, du kommer alltid att vantolkas. Alla dåliga egenskaper som patienten har överför hon på de anhöriga och beskyller dom för paranoida drag, hunmörsvängningar, aggressivitet etc.
Det fnns exempel på mycket framgångsrika behandlingar och jag önskar att vården hade resurser att arbeta mera med detta genom t ex dialektisk beteendeterapi.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
Skulle väl vilja säga att ovanstående inlägg beskriver det rätt bra.
Själv har jag väl aldrig tillhört den allra svåraste sorten av borderline (dvs jag har tex aldrig sysslat med att spela ut människor mot varandra [speciellt är detta ngt BPS-personer kan göra gentemot vårdpersonal på psykavdelning dom är inlagda på], jag skulle inte heller vilja säga att jag är särskilt manipulativ, men jag KAN i vissa situationer vara det om jag verkligen vill ha nåt.....men det vet i skam om inte det är ett mer kvinnligt drag hos mig än ett BPS-drag eftersom det sker ytterst sällan) så jag har aldrig tillhört den sorten som har bränt (ut) alla relationer till min omgivning.
Däremot har jag svårt i kärleksrelationer, men å andra sidan har jag egentligen bara erfarenhet av en "riktig" relation och det är med en blandmissbrukare, och jag det var ju liksom dömt hur som helst!
Jag har svårt att släppa människor inpå livet, speciellt då någon som skulle kunna bli en kärlekspartner, så män som skulle ha varit bra för mig har jag dragit mig undan.
Jag vill ha kärlek men är oförmögen att ta till mig kärlek från en normal och bra man. Jag har svårt att släppa människor inpå livet samtidigt som jag har separationsångest.
Min separationsångest har ju mest kommit till uttryck i att jag inte kunnat släppa taget om mitt X trots att det mesta som kommit ur den relationen är elände.
Jag vill ha det bra, leva ett gott liv, MEN så fort någonting i mitt liv börjar gå bra, om jag är på väg att lyckas med nåt, ja då ser jag till att sabba det!!
Tack vare åratal av terapi och medicinering (mot depression och ångest bl.a) så har jag ändå blivit mkt bättre, och jag vågar släppa in människor mer i mitt liv nu tex.
Men mitt "straffbeteende" gentemot mig själv har jag i mångt och mkt kvar, känns som om det är den biten jag behöver ta tag i på allvar nu.
Jag är dock (och har varit hela mitt vuxna liv) väldigt social NÄR jag umgås med människor och människor brukar gilla att vara med mig (även om jag själv tycker jag pratar för mkt, tar för mkt plats, är högljud etc). Om jag själv påpekar att jag pratar för mkt så brukar folk säga att "ja men du har ju nåt att säga oxå, så det är givande att prata med dig", men jag är oxå en god lyssnare och är bra på att ge andra hjälp och bra råd (råd som jag ofta själv borde följa men inte gör). Jag är den personen folk vänder sig till när dom behöver hjälp och råd.
Där min BPS blivit allra tydligast i förhållandet till andra var mitt X, där var det upp och ner och fram och tillbaka i känslor och vad jag ville osv precis hela tiden.
Jag har haft ett extremt humör som svängt från noll till 120 på två sekunder, något främst mitt X och familj (eller ibland totalt främmande människor, bussförare om bussen var sen tex) fått känna av.
I förhållandet till mina vänner har det mest varit i att jag dragit mig undan och isolerat mig i mer eller mindre långa perioder, inte svarat i telefon osv. Något dom accepterat och vetat om att jag gör och att det inte handlar om dom utan om mig, att jag behöver få vara ifred ibland.
Det sista innan jag börja medicinera (år 2000) var mina humörsvängningar extremt kraftiga och tärde både på mig och min mamma (framförallt), det kunde ändra sig från timma till timma. Att ha fått bort dessa humörsvängningar tack vare SSRI-preparat är som en gudagåva!! Utan det inre kroppsliga lugnet (eller stabiliteten snarare) skulle det ju vara mkt svårt att arbeta med sig själv.
Lite personliga erfarenheter från mig :)
Fick min diagnos sent i livet (jag var 33, är 41 idag) och för mig har det varit oerhört viktigt att få den så jag kunnat få rätt hjälp, verktyg att arbeta med, medicin och kunskap så att jag kan förstå mig själv lite bättre.
MVH
/ Miss B
Tack Ms B! Jag håller med dina vänner till 100 %, du har verkligen extremt mycket bra att sägaoch jag beundrar din kommunikativa förmåga. Du känns jätteintressant så här vid en fjärrkontakt. Att du betraktas som Borderliner är ju inget som jag skullekunna se från dina inlägg i neutrala frågor. Du är verkligen högpresterande och otroligt lik min Fröken G i alla delar inklusive ålder. Just detta att inte kunna ta till sig kärlek,äkta äkta kärlek, måste vara svårt. Separationsångesten blir ju så tydlig att hon inte kan älska för att hon är rädd för smärtan att skiljas. Du är välkommen att skriva privat till mig om du vill. midas.2@hotmail.com
Tack för ditt fantastiska inlägg! Skall läsa det flera gånger när jag kommer hem ikväll.
Åh, tack för dina snälla ord!!
Jag har som sagt blivit mkt bättre på dom allra flesta plan. Sen har internet lärt mig otroligt mkt i att kunna kommunicera med människor. Lärt mig att våga möta nya människor IRL, men oxå lärt mig att inta ta allt så bokstavligt jämt, lärt mig att kunna se nyanser, att inte ta åt mig av allt personligt, att inte bli upprörd över än det ena än det andra som folk säger, lärt mig att respektera andras åsikter och lärt mig att lyssna och ta till mig mer av vad andra säger och kanske ompröva mina egna åsikter och/eller kunskaper. Jag har inte haft internet i mer än tre år:)
Däremot så tycker jag det är kul att göra bitska inlägg i min egen blogg, och att skriva SOM OM hjärnan håller på att brinna upp på mig :P
Men det är inte ofta jag KÄNNER mig så arg numer, och det är så otroligt skönt att slippa att gå omkring med en ständig ilska och stridsberedskap i kroppen för det tar ENORMT med energi!!
Istället för att utgå från att folk ska vara otrevliga i vardagliga möten så utgår jag ifrån att dom är vänligt inställda, så då är jag vänlig och då blir dom vänliga och alla mår bra istället för att bli ledsna, sura och arga.
Nu ska jag snart iväg till mamma på middag, trevligt eftersom jag slarvar så med maten för tillfället:)
Ha det gott:)
Hej Missen!
Sitter på tåget till Göteborg och läser än en gång dina kommentarer på min sida. Jättebra. Skulle vilja veta hur det går för dig nu, om du börjar landa och hitta dig själv? Jag följer din blogg ganska regelbundet och den ger mycket. Särskilt detta med svårigheterna att forma en reltion, att relatera till andra människor. Många isolerar sig och skjuter bort sina vänner tills dom inte längre är vänner. Tråkigt, men en del av bilden kanske. Vad vet jag?
Skicka en kommentar