Det kan vara en illusion, men när man är i Paris ser man varje morgon glada posistiva söta flickor och pojkar på väg till skolan. Dom tjattrar och verkar så förväntansfulla inför skoldagen. En lite flicka vi såg bläddrade bland lappar med bokstäver på och försökte och lyckades visa sin mamma. Hon var så ivrig och glad. Hemma i Sverige är det mest: Vad trist det är i plugget-andan som gäller. Jag tror inte det är barnens fel, nte skolans fel, utan föräldrarnas fel till mycket stor del. Det är föräldrarna som skapar negativa tankar hos sina barn och som för över sina ångestar på barnen genom att säga: Jag kommer och hämtar dig så FORT JAG NÅGONSIN KAN! Varför det tänker ungen, är detinte bra här. Det är bäst att jag inte vill gå till skolan imorgon. Mina barn kommer hem varje eftermiddag med ett leende,Pappa. vi har haft jättekul idag.... Det kan eventuellt vara min förtjänst.
Inlägg
2 kommentarer:
Svar: Självklart behövs det terapi och uppföljning när det gäller SSRI-behandlningar. Det jag blir så ledsen över är att folk lägger sådan stor tillit i mediciner och tror att de skall hjälpa dem ur situationen när det i själva verket är sig själv som man måste komma överrens med. Och de första veckorna när man börjar med en SSRI-behandling så är man nere på botten..det krävs ett starkt psyke att fixa det men tar man sig väl igenom det så har man ju klarat av den tuffa biten.
All "hype" kring "lyckopiller" bygger ju på medias fokusering att tar man ett piller så blir man lycklig.
Det är ju inte ecstacy man käkar liksom..
Ens toppar och dalar försvinner och vissa blir vad man kan kalla likgiltig till sinnet.
Men med så mycket annat så handlar det ju också om inställningen till det hela, är man inte beredd för det eller inte vill ta tag i det så hjälper det föga.
Om din väninna inte vill prova det så tror jag hon gör ett bra val, man ska aldrig göra ngt man inte är redo för och som jag redan skrev, tror man inte på det så hjälper det ju inte heller..kalla det placeboeffekt eller vad som.
Det blir ju vad man gör det till, oftast.
Klokt sagt! Det är hårt eget arbete som gäller. Hela vägen igenom. Visst är det Aftonbladets och andra drakars upplagor som styrt detta till stor del. För att man skall bli mottaglig för terapi kan medicinering vara nödvändig. MIn väninna, som en tid var min käresta, var inte mottaglig för åratals terapi, delvis beroende på att terapeuten tillät att hon bara satt tyst och kopplade av. Hon bara var och något egentligt samtal kom aldrig till stånd. JAg tror hon provade någon dag eller så, men att hon av lätt paranoida skäl alltid var överkänslig för allting. I hennes fall t ex te! SVart te alltså. När jag kokade te till oss gjorde jag African Roibos, men en gång flög faan i mig och jag blandade i 50% svart Earl grey. Hon märkte ingenting inte fasen blev hon sjuk. På samma sätt hade hon blivt störtsjuk av placebo, s.k. omvänd placeboeffekt.
Skicka en kommentar