Mobilen ur ett socialt perspektiv

För en tid sedan fanns ett inslag på Sveriges Radio om japanernas förhållningssätt till mobiltelefonerna och till varandra. Japaner använder sina telefoner till nästan allt – även att ringa med.
Man tittar på TV, man chattar, fildelar och skickar vad som helst vart som helst. DoCoMo styr kontakterna och gör det omöjliga möjligt.
Allt mera av upplevelser kanaliseras via denna cyberruta och man bygger upp sin världsbild från det som kommer ut ur den, vilket i sin tur beror av vad som stoppas in i den. Och isoleringen mellan människorna ökar, man talar aldrig direkt med varandra utan bara via sitt lilla tittfönster. Man kallar det för Mobile Cocooning, dvs man slår en skyddsbarriär kring sin person och låter tekniken skicka intrycken i stället för att kommunicera med varandra. Distansen ger en känsla av säkerhet för man vet att den man har dialogen med inte kan tvinga till sig ett svar. Socialt är detta en svår belastning.
Historien upprepar sig med kuslig precision. När Bell-bolagen startade sitt telenät i slutet av 1800-talet startade en massiv proteströrelse. Man menade att telefonin skulle göra att människor slutade träffas och att folk skulle bli socialt isolerade. Detta var möjligen delvis rätt. Femtio år senare kom TV till västvärlden och gjorde samma sak. Man tog effektivt död på förmågan att bilda värderingsmönster i familjekretsen och ersatte detta med Soames i Forsytesagan eller idealen i Andy Pandy, om där nu fanns några ideal. I mitten på 90-talet kom så internet på allvar, ungefär samtidigt med mobiliseringen av telefonin.
Utvecklingen som vi nu ser är kanske bara en kombination av kända tekniker som att skicka ut TV till mobilerna. Den oro man kan känna är då bristen på socialt patos och på empati som oundvikligen blir konsekvensen av ett samhälle som är teknikstyrt och där vi fjärmar oss från varandra. Den som lever får se.