Det har varit en artikelserie i SvD om människor med väl utvecklad känslighet, som upplever det vi andra inte upplever. Den debatten har fått mig att tänka efter enormt mycket. Har jag som inte är hypersensitiv missat något hos den kvinna jag älskat? Kanske. Förstod jag inte vad hon upplevde för signaler från mig? Kunde jag överhuvudtaget kommunicera emotionellt med henne? Jag är inte längre säker på det. Jag hade mitt sråk att tala hennes öron hade en helt annan frekvens. Hon måste ha haft det enormt jobbigt, minst lika jobbigt som jag. Eftersom vi hade en obalans kunde dialogen aldrig bli fungerande. Jag kunde säga A och hon uppfattade Y, långt mellan sändare och mottagare alltså!
Kan ovanstående ha en påverkan på relationen med en borderline, kanske är dom hypersensitiva? Jag tror faktiskt det och det är nog också en av orsakerna till att dom kan uppfattas som underbara och älskvärda. Mjuka, ömma och sårbara! Manipulativa och kallt beräknande. Allt samtidigt! I samma andetag. Älska och hata i samma mening! Jobbigt för oss anhöriga och jobbigt för dom själva!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
27 kommentarer:
Även om det låter ädelt så tror jag tyvärr det är en romantisk tolkning av det outhärdliga i att älska en Borderline :(
Tanken har slagit mig också. Problemet är väl dock att insikten om att man fungerar annorlunda (dvs ur mångas perspektiv inte fungerar) ofta saknas, och då blir det ändå omöjligt att kommunicera om problemet, eller? /// Peter
JAg kan inte hålla med om att det är outhärdligt att älska en borderline. Jag har en enda relation med en borderline bakom mig och jag måste säga att det kommer aldrig någonsin att kunna finnas en kvinna som givit så mycket som hon gjorde. Inte bara ångest, osäkerhet, nervositet utan också fantastiska känslor av att lycka de gånger hon varit "nästan normal". Skillnaden, dvs mellan topp och botten är 10 ggr större an hos en "vanlig" kvinna. Där för är det nästan normala så oerhört mycket underbarare än den värsta dippen!
På lång sikt är det nog outhärdligt dock..... Jag bröts ner i små smulor trots att ja är en mycket stark man! Det hypersensitiva tror jag innebär att hon såg och hörde saker från mig som jag inte var medveten om själv. Tyvärr har jag en språklig förmåga utöver det vanliga som gör att jag kan skriva en helt korrekt text, med ett helt korrekt innehåll och helt neutralt men som samtidigt sågar mottagaren jäms med fotknölarna. Det skapar problem!
Mycket bra analys, man möts inte på samma frekvens! Jag vet inte vad jag säger och har ingen aaaning om hur hon uppfattar det jag säger. En total kommunikationskatastrof!
Jag menade outhärdligt både positivt och negativt.
Allt det man vill ha samtidigt med allt det man inte vill ha ger ju en outhärdlig känsla...
Inget mellanläge där man kan vila i sin relation även om man vill ha den kvar så blir den aldrig den relation man i grunden söker.
Jag tror inte att de är så särskilt sensibla, snarare tvärtom, trubbiga utan mellanlägen i sitt eget liv, bara svart eller vitt.
Utan förmåga att kunna uppfatta vare sig sina egna eller andras känslor eller signaler med någon större skärpa.
Så tror jag, tyvärr, för det hade ju som sagt varit vackrare om de var extra känsliga och vi "felade" i våra uttryck mot dem.
Men det är ju det som är hela grejen, det är de som inte har förmågan att ta in signaler utan hittar på vad de tror sig se istället.
De äger problemet inte du eller jag
Hej !jag är en tjej från Finland, och jag hittade din Blogg, (när jag Googlade om personlighets störningar !) Du har väldigt bra blogg ! Tack för det !.Jag har också haft förhållande med en Bl och en narsissist.
här är några linkar till intressanta sidor !
http://www.henrymakow.com/borderline_personality_disorde.html
http://www.henrymakow.com/woman_with_bpd_gives_her_side.html
http://www.henrymakow.com/the_bpds_we_need_to_fear.html
Att leva med en Boderline och en Narsissist,är en berg o dalbana. Man får oftast, senare eller tidigare, panikångest, posttraumatiskt stress eller deppression. :(
Här är linken till bra sidor som kvinnor och men stödjar varandra efter trauman, med ett förhållande med känslohandikappade människor.
http://www.lisaescott.com/forum/all-about-her
Peter, uppskattar att du skriver ut dina tankar.
Men, din senaste text är bara för sorglig.
Du "söker" rättfärdigande, tycker JAG det ser ut som.
Precis detta....förståelse... för något som är mycket elakt.
Snälla sluta, hur många av oss anhöriga borde verkligen ta och rycka upp oss!
Man ska ge f..n i att förlåta och leta lösningar.
Det har tagit mig 12! år att komma dit jag är idag:
-Nästan fri...
Din sida är en av plåstren, på djupa sår.
Man ska vara open minded, och hoppas på det bästa i livet.
Vända andra kinden till och så.
Men borderline är FARLIGT!
Inte bara för själen, barn råkar illa ut.
Rättsväsendet missbrukas.
Folk sätts i arbete för att lösa helt onödiga tvister.
Osv...
Att du fortfarande är kär i "din" borderlinekvinna är uppenbart.
Känslor går inte att göra något åt, men varför har du en blogg, som stöd för anhöriga.
När du inte tagit dig ur det onda själv än?
Du får ursäkta Peter, men ramla inte dit igen!
Har hon kontaktat dig eller?
Hej Anders!
Du har väldigt fel... hehe! Jag har absolut inget kvar av känslor för mitt borderline ex. Helt borta! Din tolkning är faktiskt helt enkelt FEL! Men det gör inget så länge som du tycker du har nytta av min blogg. <visst går det åt en mas aresurser i samhället men det är ju meningen med att skapa resurser.
Sätta ner foten??? Ja det finns nog olika grader av detta. Man måste bedöma vad som passar vem!
12 år är en alldeles för lång tid, jag har visserligen några som jag chattar med som hållit på i 20 år, men... OJ!
Lycka till i fortsättningen!!
Denna kommentar kom till min inpost, men publicerades inte av något skäl.
Anonym:
Det här med sensitiv överkänslighet har blivit lite modernt att prata om just nu, jag är rädd att det kommer att bli ett modeord och lite "fint" att vara.
Lite farligt tycker jag eftersom vad är i grund och botten överkänslighet, vem har mandatet så att säga för att tolka vem som är det eller inte? Att vara känslig - är det samma sak som att ha empati? Är känslighet samma sak som att vara känslig för att ta intryck, dvs att man tar in och tolkar intryck i större mängd, på ett speciellt sätt som gör att livet blir jobbigt och tröttsamt? Är det lika med att alltid ta saker och ting personligt, så att man blir ett bra byte för många att ha som slasktratt som alla vill hälla sitt dåliga mående i?
För min del tror, med viss erfarenhet, jag att många med Borderline skulle tolka sig själva som väldigt känsliga och empatiska. Om det handlar om att ta intryck, kan det nog stämma, men inte i de andra avseendena. Självklart har de känslor, de är människor, men om man menar att ha empati så är det just detta som är deras handikapp, vad de än säger. De är ett omedvetet sätt att manipulera oss till att tro att det är så, när det egentligen är helt tvärtom. AKTA, AKTA - och särskilt du Peter - problemet är , som någon skrev, inte ditt!
Hej Anonyme pennfäktare... ;-)
Visst kan det vara fint att vara överkänsligt sensitivt, det låter ju så gulligt. Men jag tror inte det är så gulligt alls. Det var en artikelserie i SvD om detta, kolla den! Håller med om att det blir bara fler och fler saker man kan "vara! till glädje för alla terapeuter: Vem är sensitivt överkänslig? Det märker man nog själv, men jag tror att det handlar om kommunkationens frekvens som på en radio ungefär. Han pratar i P1 men hon lyssnar på P3!
Vem som helst har rätt att bedöma sådant, det är fritt att tycka, precis som att ifråga sätta sådant tyckandet som du anser att du får göra. Jag håller med om att du får det, annars hade jag censurerat dig vilket aldrig kommer att ske så länge man håller sig inom MINA gränser. Detta är min publikation, jag ansvarar för allt innehåll!
Sådana här beskrivningar som av överkänslighet kan lätt bli ett ego-argument för att bete sig på ett speciellt sätt, att ursäkta sig själv genom att säga, Javisst var jag dum men jag är ju hypersensitiv.... ! Svepskäl för dålig uppfostran!
Visst kan en borderline utnyttja detta, precis som all andra! Bra att dra till med när sanningen är obehaglig. Sen undrar jag bara herr/fru anonym varför just jag skulle akta mig för det!! JAg är nog inte mera utsatt än andra! Men jag har större erfarenhet än dom flesta, både egen och andras via denna blogg som läses och kommenteras flitigt. Jag har fått ca 1000 mail till min inkorg om detta under åren och har besvarat samtliga! Jag tror att du heter Anders annars heter du väl "etwas anders" Tongångarna går igen! Kul att du skriver!!! Välkommen tillbaka!
Jag är en tjej/kvinna på snart 40 år som fick diagnos Instabil Personlighetsstörning redan 1996. Jag är mamma till två underbara söner på 12 och 19 år med samma fader. Separerad sedan 10 år med delad vårdnad.
Jag blir OERHÖRT ledsen när jag läser en del inlägg här och tidningsartiklar som även en del här refererar till.
Att söka fakta i en "nyhetstidning" gör man väl knappast om något och som jag lärt mig så ska man vara väldigt kritisk till det som står. Oavsett "nyhet".
Självklart har man rätt till sina egna upplevelser och känslor och de kan väl aldrig vara fel? Eller? Ni anhöriga som lever, levt med en IPS person har säkert fått stå ut med en hel del smärta och missförstånd PRECIS som vi med IPS har i den relationen. För det första är det nästintill omöjligt att dra alla med IPS över samma kam.
Det finns olika grader samt ofta andra sjukdomar som gör att vi alla beter oss olika men har absolut en hel del likheter med. Inte att förneka. Att bli " stämplad" som en Borderline har inneburit många stora problem i mitt liv pga okunskap av de människor jag mött och hos de som så okänsligt kan skriva "Spring om du möter någon med borderline". Visst denna person upplevde det så men det kan vara bra att påpeka att det gällde för just DEN personen med IPS och behöver inte gälla för ALLA med IPS. En hårdragen liknelse som att alla muslimer skulle vara kvinno misshandlade eller extremister. Ett farligt tänkande som sprider stor misstro till en viss grupp av människor.
Jag är själv väldigt medveten om mina "problem" som sjukdomen påverkar mig och har alltid varit öppen med att förklara vad jag har svårt för och hur jag reagerar i vissa situationer. Det har varit blandat mottagande minst sagt. De som verkligen vill förstå har relativt lätt att snabbt lära sig hur och vad som sätter igång känslostormar hos mig och lär sig att göra annorlunda. Inte att ge upp det som ska fram utan välja ett annat sätt HUR de lägger fram saker för att undvika onödig smärta hos mig.
Andra resonerar att det är JAG som måste lära mig att inte vara så känslig och att det är JAG som måste fixa problemet. De tycker man är löjlig som reagera så starkt vad som för dem är "småsaker".
Som IPS person får man också väldigt mycket "ansvar" över det som är/blir fel i relationen. Allt blir tillslut MITT fel där den andra personen helt avsäger sig ansvar över det som går snett. De gömmer sig bakom MIN sjukdom för att slippa se sin egen del i relationen.
Detta är oerhört fegt och oerhört orättvist mot personer med IPS.
ALLA har vi våra fel och brister, ingen är perfekt. Vissa har mer och fler och andra mindre. Varje förhållande till alla människor kräver en ömsesidig respekt.
Med detta inlägg vill jag bara öka förståelsen om IPS och be er som som skriver att inte generalisera. Det finns MÅNGA med IPS dom har stor empati, stor sjukdomsinsikt och går absolut att få ett lyckligt förhållande med. Du kanske bara behöver kämpa lite mer och omvärdera dina egna sätt att lägga fram ord och handlingar.
Tack för mig!
Åsa
Jag läser just nu en bok som heter Drunkna inte i denna känslor! Mja, helt överens är jag inte med författarna, jag tycker att kommentarerna här är väldigt balanserade och kloka. Om ingen är utan "diagnos" vem fasen skall då vara normal, det beror ju på normen som någon sa!!
Hej Åsa!
Du har alldeles rätt och läser du hela bloggen så kommer du att finna att allt du säger finns där. Man kan inte göra heltäckande inlägg, då skulle varje inlägg bli 100 sidor.
Tidningar innehåller inte bara nyheter utan orientering i samhällsfrågor och annat matnyttigt.
Jag ser precis som du att det finns lika många former av tillståndet borderline som det finns personer i detta tillstånd. Jag brukar tänka mig en sfär eller en kub med ett antal dimensioner och någonstans i den rymden finns det personer med dessa egenskaper. precis som alla andra saker i mänskliga aktiviteter som studeras. Jag är egntligen motståndare till begreppet borderline när det gäller anhörigas perspektiv, dvs. hur man skall möta personen, borderline eller inte! Mötet skall på något sätt göra det möjligt att leva tillsammans under värdiga former.... från bådas perspektiv!
Detta är Borderline för mig.
Citat från texten ovan:
"Andra resonerar att det är JAG som måste lära mig att inte vara så känslig och att det är JAG som måste fixa problemet. De tycker man är löjlig som reagera så starkt vad som för dem är "småsaker".
Som IPS person får man också väldigt mycket "ansvar" över det som är/blir fel i relationen. Allt blir tillslut MITT fel där den andra personen helt avsäger sig ansvar över det som går snett. De gömmer sig bakom MIN sjukdom för att slippa se sin egen del i relationen."
Denna ständiga okunskap i att se verkan och effekt av eget handlande.
Om man läser kommentaren ser man mönstret som även kommer vid diskussioner.
Börjar lugnt och trevligt, sen kommer det gå upp lite i varv för att kulminera i hat och hat och hat.
Som i vardagliga livet, en stängd dörr eller påslängd telefon.
Som en Borderline skrev en gång: -Som att jag fastnat i 12-13 års ålder känslomässigt.
För er som är i början av en relation med en sån här typ av människa.
Följ er magkänsla
Spring för livet, detta är farligt.
;-)) Av det du skriver så tycker jag det låter som du själv behöver lite hjälp att komma vidare i livet.. Du verkar fanatiskt hängt upp dig på ditt ex och kan inte släppa taget.
Ha det bäst och lycka till :-)
Åsa
Åsa!!! Tack för din omtanke! Kul att du bryr dig om en stackars bloggare.... Alla behöver hjälp ibland med olika saker. Jag hade nog svårt att släppa mitt borderline-ex, man har faktiskt klarat det fullständigt nu. Men det är hårt arbete som tar på krafterna, många kommer aldrig över problemen, mest för att man inte förstår någonting av händelsekedjan, man blir som en fågelholk!! Va??!!! Göra slut? Vi har ju precis fått hindersprövning! Håll med om att det är lite svårt att ta till sig. Hur går det för dig själv? Minns inte riktigt om du själv är borderline eller anhörig, tacksam för kommentarer! Ha det bäst du också!!! Peter Midas
Hej Åsa! Och alla andra! Vi hänger nog lätt upp oss på våra borderlineex, just för att vi inte fattar, för många säkert en ny och skrämmande upplevelse. Konstiga resonemang, typ "allt det jag sade att jag kände igår det kände jag nog inte, det var bara det att jag trodde att jag kände det för att jag ville känna det" etc etc.... Så upphängda eller inte - Peters blogg, många rejäla löprundor och en och annan liten whisky har hjälpt mig på fötter, även om jag fortfarande är en fågelholk.... //Peter
Hej Åsa! Och alla andra! Vi hänger nog lätt upp oss på våra borderlineex, just för att vi inte fattar, för många säkert en ny och skrämmande upplevelse. Konstiga resonemang, typ "allt det jag sade att jag kände igår det kände jag nog inte, det var bara det att jag trodde att jag kände det för att jag ville känna det" etc etc.... Så upphängda eller inte - Peters blogg, många rejäla löprundor och en och annan liten whisky har hjälpt mig på fötter, även om jag fortfarande är en fågelholk.... //Peter
Hej Peter/namne!!! Det är vi som är klipporna i världen eller hur?
Tack för din kommentar, sorgligt men med glimten i tangentbordet... Ha! Nej, det är inte lätt att släppa en partner med borderline, kanske mest som du skriver för att man fattar NOLL! Din beskrivning är ju skitjobbig att leva med, för att inte säga omöjlig. Det går inte att identifiera "felet" eller fienden som bor i partnern, det är därför som man inte kan göra något åt den! SÅ kommer det ett uns av vanlighet i partnerns beteende och då hoppas man igen. Men som en kommentator skrev: Detta är farligt, spring för livet! Det är väldigt olika, vissa klarar att leva ett normalt liv trots borderline och är som helt vanliga människor nästa utan "störningar" ett begrepp som jag motsätter mig. Borderline är ett tillstånd, inte en sjukdom!
Fler som reagerade på inlägget än jag ser jag. Jag håller helt med de tidiga inläggen och jag tycker ironiskt nog att Äsas inlägg accentuerar det hela.
Just faktumet att de INTE har någon empati (förväxla nu inte detta med sympati, speciellt för djur som ju är en jämn strid ström av narcissistic supply), gör att de inte kan fatta vafan man menar. Man måste sluta rationalisera bort deras skitbeteenden för det är där skon klämmer. Hur de beter sig.
Sen när är det mitt fel när folk beter sig på ett sätt som jag inte uppskattar? Aldrig, menar jag. Högljudda bråk på gym etc. för att hon fick för sig nåt skit. Näe, en människa med empati släpper det mesta och tar en normal diskussion om saker vid ett lämpligt forum där båda är med i matchen. Borderlines tenderar att strunta i biten som rör ömsesidighet.
Jag håller med om att det inte är ok med t ex högljudda bråk på gym...
Bara för att de uppfattar saken på ett sätt så betyder det inte att de kan över reagera och börja gapa.. man måste sätta ner foten och säga ifrån.
Egentligen är det tragiskt när man sitter fast i ett sådant förhållande. Jag gör det och mitt förhållande är mycket längre än 20 år med en borderline.
Det är de senaste åren som jag har förstått vad allt handlar om. Nu vet jag varför jag har mycket stress i kroppen och ont imagen varje dag.
Jag fattar att det inte kan fortsätta så här..
Jaha..hur gör man då..för det är ju toppen ibland..men om jag ska titta tillbaks i tiden så var det inte värt det. De få dagar som varit så bra att man kännt -nu är det ok.. nä det är nog bättre ha ett förhållande där man har det mest bra hela tiden och är snäll med några få dåliga dagar än att ha det som nu. Lätt att vara efterklok...jag tycker mest synd om honom.
Anonym: Läste ditt inlägg av en slump och kände att jag måste svara. Jag lever med en man med borderline och jag känner EXAKT så som du skriver. Är det värt det?
De dåliga dagarna blir allt fler och tar över de goda.
Man slussas som en jojjo i en berg och dalbana och vet inte om relationen finns kvar imorn eller ej, och ständigt straffas man ( jag) för saker som han anser att jag gjort fel.
Jag VET att jag borde gå , likt förbannat stannar jag.
Det är inte värt det.
Undrar vad vår diagnos heter ?
"VISOMINTEGÅRFASTVIBORDE".
:)
Ha en toppendag!
Hej Anonym från 14 september.... Detta är den ständiga frågan, är det värt detta? Jag drog slutsatsen att svara NEJ på den frågan när det gällde min egen relation till en borderline. Det är inte värt det och det är inte OK att utsättas för denna ständiga osäkerhet och alla tvivel. Man bryts sakta ner eftersom den med störning stjäl all energi. Det vore väl OK om den som stjäl fick behålla en del, men så är det inte. Han/hon/hen ;-) kommer aldrig att FÅ din energi, bara ta den men inte ha den kvar för eget bruk. Det är i längden omöjligt med en sådan relation. Den bluffen man som partner går på består ju i dom ljusa, nästan normala stunderna av klarhet då den med störning nästan är OK! Då tänker man: Oj, hon kan ju vara riktigt mysig och trevlig, henne måste jag nog behålla...! Det låter som en borderlinepartner är ett objekt, men delvis stämmer det! Man har ju ingen möjlighet att identifiera den komponent som stör relationen, utan bara själva individen. Individen kan inte vara fienden, men det kan den komponenent som betyder just borderline, men den går inte att bota enskilt, det handlar om hela människan! Så det finns nog inget mellanläge för oss anhöriga, take me or leave me! Sedan handlar det om att ställa krav, att våga sätta ner foten och ställa ultimatum. Om partnern då väljer att avbryta relationen så är det ju det sannaste svaret på alla frågor. Man går inte ihop och då är separation enda utvägen!!! Lycka till!!!
Kom bara att tänka på en kort dialog med den känslomässigt sårbara:
Jag: "Godnatt, glöm inte att jag älskar dig"
Hon (småsurt): "Då är det således bättre än igår"
Jag /leende): "??? Vad jag minns så älskade jag dig i går också"
Hon: "Ja men då sade du bara att du tyckte mycket om mig när vi gick och lade oss, och för mig
är det inte samma sak". //Peter
Spännande dialog, den visar hur illa det kan gå. Språket misstolkas, yttringar förringas, allt blir ett krig. Det är inte hållbart! Hon skall alltså tala om för dig vad du skall säga! Det blir väldigt komplicerat. Inte så stärkande för relationen heller....
Hej alla,
Tack för en insiktsfull blogg. Jag känner så väl igen mig i resonemanget. Har varit tillsammans med en tjej med grova ätstörningar som hon rent fysiskt vad gäller normal vikt och liknande kommit ifrån. Men ätstörningen och dess psykologiska påfrestningar lever kvar i form av ett extremt ensidig konst samt social fobi gällande situationer där mat och press om mat kan uppstå. Jag skulle väl beteckna mig själv som en stark person och även om jag sett problemen har väl min kärlek förblindat mig eller gett mig styrkan att fortsätta. Är väl inte förrän efter 2,5 års relation och 2 mån gamla funderingar på att köpa hus och att ha fått kommentarer kring att hon inte vet vad hon skulle göra utan mig, för att sen nu helt plötsligt inte ha några känslor kvar och vill göra slut. Som jag börjat reflektera över att hon nog också lider av borderline. Initialt en överdriven beundran för mig för att sedan döma ut allt i min person och beskriva vår relation med att vi har haft lyckliga stunder men att jag också borde sett hur olika vi är och att hon inte förstår hur jag kan vara så frågande till en separation. Nu vill hon inte prata och trots att man kryper och man blivit en liten människa där man blivit lämnad och trots detta lämnar över villkoren till henne om hon vill komma tillbaks eller inte när hon landat... Hursom känner någon igen sig i detta har lekt med tanken att om det vore en själv som hade borderline borde man inte sitta och skriva detta meddelande om den andra partnern och själv vara chockad. Känns som att hon ibland har insikt men när det blir för mkt stänger man av vill behålla sin känsla av att inget är fel och så gärna vilja hålla fast vid att relation gick sönder för att den var trasig från början. Tacksam för er input./m
Skicka en kommentar