Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Populära inlägg
-
Egentligen är symptomerna på personlighetsstörning viktigare än diagnosen. Åtminstone för oss som är eller varit anhöriga till en person med...
-
Att leva med en person med borderline kan vara extremt påfrestande. Plötsliga humörsvängningar, extrem inbillad oro för separation, ångest ... -
Att det inte är lätt att vara anhörig till en person med borderline vet de flesta som har egen erfarenhet. Det är dock en stilla sydvästlig ...
-
Som anhörig till en person med borderline måste man utveckla tekniker för att inte bli totalt kvävd och mosad av alla infall. Det låter hems...
-
Finns det ett samband mellan mytomani och borderline? Statistiskt har jag inte en aning, det kan till och med vara negativt samband. Tittar ...
-
Nedanstående inlägg skall ses som ett inlägg i informationsspridningen om borderline. Det riktar sig inte till någon individ utan till ett t...
-
Diagnoser kan vara bra för dom som arbetar professionellt med terapi och medicinering. För oss anhöriga. Vi har ett helt annat behov, nämlig...
-
Många av de mail jag får till min inkorg på midas.2@hotmail.com kommer från förtvivlade män och kvinnor som förgäves försökt lämna sin part...
-
Att vara närstående till personer i borderlinetillstånd kan, men behöver inte, vara mycket besvärligt. Eftersom man med borderline är instab...
-
Nedanstående kommer från David Oliver som har en sida om Borderline. Se länken längst ner i inlägget. Att leva med någon som har Borderline ...
Klicka på bron så kommer du till min andra blogg, Tre pojkar. Den handlar om familj och kärlek.
Broar förbinder och skapar möten
Prenumerera
Inlägg
Kommentarer
Kykladerna 2007
9 kommentarer:
Ja, visst går det att lämna en borderline, men det är inte enkelt och det är riskfyllt! Allt du gör måste vara ordentligt genomtänkt, så att du kan stå upp för dig själv och dina beslut när stormen kommer. Du måste kunna stå upp för dig själv och ha rak rygg när förtal och andra hot dyker upp. För hur det än är är ju allt DITT FEL ur din borderlineares perspektiv. Självklart är det inte så men efter många års inpräntande är det svårt att få ur det ur sin hjärna. Pränta in en gång för alla - det är inte ditt fel! Separtionsprocessen måste göras stegvis och stegen måste tas i lagom takt, dvs då du är tillräckligt stark och bestämd i din egen uppfattning om hur du vill ha det. Ta kommandot för ditt eget liv och sök proffessionell hälp om du behöver stöd i processen. Detta är råd från en som har avslutat en relation och inte gått under, mer än nästan. Lycka till!
Hej Anonyme skrivare: Du har rätt, men jag tror inte riktigt på idén att bryta steg för steg. Har man bestämt sig så mår kanske alla bäst av total tystnad. Det gör att energin snabbt rinner ut och man försvinner. Det är sant att det alltid är ditt fel, men utan någon som helst kontakt spelar det ju ingen roll. Du får aldrig veta det!!! Varje kontakt kommer att utmynna i en anklagelse, det kan du vara säker på. Manipulation är en paradgren för borderline och man har inte en chans att värja sig. Rådet att ta proffshjälp från en samtalsterapeut eller liknande är bra, man behöver få styrka från andra. Ett jätteproblem är ju att känslorna för en borderline sällan bara självdör, man tror att om hon/han bara blir frisk så kan man leva tillsammans. Fokusera på själva störningen, se det som att den bor i din partners kropp och skilj på sak och person så behöver du inte hata henne, bara hennes störning. Lår alltid proffsen ta hand om botandet!
Jo, jag håller med om det, att det egentligen är allra bäst att bara klippa helt och direkt. Jag tog det i flera steg beroende på att det var så skört, jag var skör och han var skör, jag ville inte att kontakten med barnen skulle brytas helt och inte heller att han skulle skada sig, eller att inget skulle bli fel så att det skulle bli efterföljder för mig. Handlar mycket om att slippa känna skuld. I mitt fall tror jag att jag gjorde rätt, men i ett annat fall kanske det skulle vara helt fel. Det ligger mycket i ens självkänsla att sluta att ta åt sig av att det alltid är ens fel så den får man jobba mycket med.
Man kan inte bryta helt med ett barn, en mamma eller pappa. En partner kan man klippa helt, så är det bara.
Varför gör man inte det då? Man slåss mot en imaginär fiende, borderline, som hindrar oss från att ha en vettig relation och vi vill inte förlora kampen. Trots alla dåliga egenskaper i övrigt som partnern kan ha. Tävlingsinstinkten/kampen får större vikt än själva individen. Jag roade mig med att lista ett antal egenskaper hos mitt borderline-ex och min nuvarande kvinna. Det blev en förfärande läsning. I princip alla variabler var borderlinekvinnan underlägsen i. Bildning, intelligens, humor, sex, hygien, ekonomi, social förmåga, ja det fortsatte ganska långt. Ändå vill jag inte förlora kampen mot hennes borderline. Sedan jag insett detta för ett år sedan har mina känslor helt avvecklats för henne. Så det går faktiskt, hav tröst!!!!
http://www.bananprojektet.se/messages/i-kolvattnet-borderline-simma-eller-do/#comment-679
Läs detta Peter och tack för din sida.
Jag tyckte allt ovan var fruktansvärt att läsa och det skrämmer mig att ni pratar om individer med en diagnos och får dem att framstå som lägre än er själva. Eftersom ni dessutom har erfarenhet och förmodligen vet vad borderline handlar om borde ni också ta ansvar för det ni skriver, er retorik får förmodligen personer med borderline att må skit!
Hej snusmumrikan! Visst är vi en läskiga militanta människor med förutfattade meningar om en massa saker, t ex borderline. Men vi har en sak gemensamt, nämligen att vi engagerar oss i konsten att möta vår anhöriga med borderline på ett sätt som både gynnar dom och gynnar oss. Visst kan det bli spetsigt, men relationen med en borderline är ofta komplicerad. Jag tycker du skall läsa mera här så får du en nyanserad bild av oss som skriver här.
Hej,
Vet själv hur himla svårt det kan vara att lämna. Framför allt om varn finns inblandade. Har en sambo som uppvisar alla tecken på borderline och är otroligt verbal. Allt och jag menar allt som gått fel hamnar på mig. En helt otrolig mängd kränkande påhopp. Knuffar, spott, hot och till och med slag. Försökte separera, men det blev än värre.. För vår son...
Hej har levt med en tjej som har borderline i 6 år nu vi har två barn och vi ska nu flytta isär e hon som tagit steget på bara en vecka vist har varit så här innan men inte så här illa vet inte om det är de hon vill eller va hon vill hon har gjort mig så illa under doma sex åren så jag borde bara gå men tycker så synd om henne för hon kan ju inte hjälpa det själv att det blir så här ibland.men nu tror jag att hon kommer skada sig själv eller förnedra sig själv o jag vill inte att hon ska lida mer tycker ju så synd om henne och älskar henne fast alt skit vi varit med om.som sakt vet ju inte va hon vill då hon e förbannad o hatar mig just nu så va ska jag göra.flyttar ju om knappt en vecka men hur ska jag göra. Va ju två månader sen vi fick veta att hon hade borderline o sen des har det blivit vare o vare.
Skicka en kommentar