Bota borderline, går det?

Vetenskapsradion hade ett intressant inslag för en vecka sedan. Det handlade om bakteriers inverkan på hjärnans utveckling i fosterstadiet. Man menande sig ha bevis för att brist på vissa bakterier i fosterstadiet hämmade en del sociala utvecklingar som senare i livet påverkar beteendet. Dessutom skapas av denna brist en överproduktion av vissa hormoner som är vanliga hos ADHD-patienter och andra med beteendestörningar. I djurexperiment har man påvisat att möss som avlas och växer upp i en hermetisk, bakteriefri miljö får klart avvikande egenskaper. Dom tar större risker, gör tokiga saker, får inlärningsproblem och blir socialt avvikande från vanliga möss. Det hjälper inte på något sätt att tillsätta bakterier efter fosterstadiet.

Utan jämförelse med laboratorieråttor kan man möjligen tro att det finns en koppling mellan bakteriefloran för personlighetsstörda personer, som dessutom är överrepresenterade i problem med tarmkanalerna.

Ovanstående, dvs. att det finns en klinisk förklaring till borderline är än så länge rent hypotetisk. Dock kan man utan större analytisk förmåga konstatera att KBT är den enda förhärskande effektiva behandlingsmetoden, på senare tid kompletterad med DBT. Målet är inte roten till beteendestörningen utan att den drabbade själv skall få tekniker att möta sina avvikande beteenden. Orsakssambandet bakterier och störning är inte kausalt bevisat, men det är en intressant förklaringsmodell, framför allt satt i relation till de terapeutiska metoder som har en viss effekt på vardagen för de anhöriga och på den som har en personlighetsstörning.

Vi anhöriga skall inte försöka "bota" eller på annat sätt rota i borderlinepatientens beteenden eller orsaksbakgrund, det skall vi lämna till proffsen. Vi skall bara se till att vi själva hålls skadeslösa och att vi kan underlätta för vår borderlineanhöriga att leva ett normalt liv. KBT ger dom verktygen att bemästra sina impulser att överträda de sociala normer som annars är det fundamenta som mänsklig samverkan bygger på.