onsdag 28 december 2011

Göra slut med en borderline, går det?

Frågan är berättigad, men finns det ett enkelt svar. Vad är det som gör det så förtvivlat svårt att bryta totalt? För det första så har borderlinepersoner an annan livsinställning, man ser på världen från ett annat torn än vi andra gör. Det är spännande och väldigt utmanande. När relationen brister, för det gör de rätt ofta på grund av missförstånd och de olika utsiktspunkterna, blir läget väldigt besvärligt. Vad är det man har en relation till som medberoende anhörig? Jag tror att det egentligen är med fenomenet borderline man har sin relation, människan är bara en förpackning! Vi anhöriga vill bemästra själva störningen, vi ser den som en utmaning och som en krigsförklaring och går in i ett krig som vi inte vill förlora. Att det råkar vara en annan människa som bär på vår fiende kan kännas jobbigt, men vi fortsätter att älta och försöka förstå varför vi fick ge upp slaget. Flankangrepp, artilleri och annat göre sig ej besvär, förpackningen är hermetiskt tillsluten och man kommer aldrig åt själva fienden, borderline!

Hur skall vi anhöriga tackla detta? Projicera inte på den som bär på borderline, utan fokusera på själva borderline, som om det vore en komponent i en dator eller en bil. Strunta i bilen/datorn. Bara försök förstå och om det inte går, acceptera att du inte förstår och gå vidare i livet. Öda inte energi i onödan på människor som har en trasig komponent, men låt å andra sidan inte bli att visa din känsla och ditt engagemang. Många med borderline har inte blivit sedda som barn och saknar därför barnets kärleksfulla tillit i vuxen ålder. Den bristen kan inte repareras på annat sätt än att den som är borderline lär sig ett socialt liv utan den komponenten. Det pågår en strukturell växelverkan i en borderlines psyke där erfarenhet och anpassning INTE är riktigt i harmoni med varandra. Utvecklingen kommer inte till stånd helt enkelt. Där ligger en del av obalansen mellan en borderline och en icke-borderline!

2 kommentarer:

Anonym sa...

Hej o tack för en mycket bra o givande blogg!

hade inte hört talas om borderline innan min sambos pappa tog upp att det kanske är det hon har...försök håll ut!! Nu är det dock ingen som står på min sida längre o jag kan inte nog tänka på hur svårt det måste vara för mina fd svärföräldrar :(. Det har gått upp för mig nu, att de gör ju såklart allt i deras makt ,för att rädda dotter och barnbarn (ej min dotter). Misstänker att de inte vågar säga emot av rädsla för att mista all kontakt.

Försöker själv gå vidare efter att vi separerat och det känns bättre och bättre trots den kärlek vi hade. Tror innerst inne att hon egentligen inte ville stöta bort mig men nu gör sig själv till ett offer för att andra ska tycka synd om henne och att jag är den som varit elak, respektlös osv.
Detta är något av det absolut konstigaste jag varit med om i hela mitt liv.
Tack än en gång för denna sida som hjälp mig att förstå mer om henne...
Matte

Anonym sa...

Jag har gjort slut med en borderline tjej utan problem, eller rättare sagt hon gjorde slut med mig...3 gånger.
Nu kan jag Borderline, trodde mig kunna bemästra detta men tror inte detta längre.
Upplevde en början där komplimanger haglade, en mitten där allt var normalt och ett slut i gyttjan...ja alltså, hon tyckte nog inte jag var värd mer än gyttja.
I efterhand så förstår jag att en person med Borderline har en skev syn på hur ett förhållande är, förmodligen tror dom att dom träffat en drömperson för att till sist hata att dom hade fel, inklusive den som orsakade det.
Jag visste vad jag gav mig in på och ångrar faktiskt igen men en sån resa har jag inte lust att göra igen även om det var en erfarenhet.
/gbg73