söndag 28 oktober 2007

Använd medicinen!

Depression är en mycket allvarlig sjukdom. Den nämns i samma andetag som hjärtsjukdomar, cancer och andra livshotande tillstånd. Medicinering kan vara nödvändig men kombineras ofta med terapi och utveckling av egna förmågor till självhjälp. Tyvärr har medicinerna ofta en del biverkningar som kan vara besvärande, framför allt för personer som har "hang-ups" dvs. inbillar sig en massa biverkningar som egentligen inte finns. För den som verkligen upplever biverkningarna är dom en realitet som måste behandlas med största respekt. Det kan vara ett tecken på självdestruktivitet,"Jag är inte värd att må bra", eller liknande. Man hamnar i ett slags Moment 22 och får verkligen massor av biverkningar som så att säga har sitt ursprung i en omvänd placeboeffekt, man mår dåligt för att man vill må dåligt. Jag ska må dåligt, annars är jag inte jag. En viktig uppgift för läkarna är att övertyga patienten att verkligen ta sina läkemedel. Läkaren kan inte ansvara för patienter som inte ställer upp på medicineringen. De är en förutsättning för att patienten skall vara mottaglig för terapi och annan hjälp, t ex att skapa en ny starkare självkänsla så att man kan möta den värld som finns där ute. Inte sällan avviker den psykotiska patientens världsbld just från verklighetenen vilket skapar alienation och mismatch med livet i sig. Konsekvenserna för partners och barn och andra kan bli förödande med paranoida påhopp, ologiska projektioner och allmänt självdestruktivt beteende. Rädsla utvecklas till fobier och alla former av relationer förstörs. Medicinen i sig ger ingen varaktig lindring, men den är ibland en viktig förutsättning för att göra patienten mottaglig för alternativ behandling. Den som ändå väljer bort medicinen gör detta utifrån sina egna utgångspunkter som alltid måste respekteras. Det är ju inte på något sätt uteslutet att dom gör fel, dvs. väljer bort medicinen. En bekant till mig hävdade att hon blev dum i huvudet av Cipramil. Det vill man ju inte vara med om!! Hon gjorde alltså rätt i att skippa medicineringen.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Att sitta i en stol och av en läkare bli konstaterad att jag behöver en medicin för att klara livet ... å det var tungt. Så oändligt tungt att förstå att det faktiskt var så. Att jag behövde en avgörande hjälp.
Långt ner i min självdestruktiva grop hade jag det bekvämt. Jag visste hur det såg ut och hur jag skulle bete mig. En trygghet, hur märkligt det än kan låta.
Och att lämna den, att ta ett steg - om än mot ett bättre liv - var i sig en förlust. Jag var tvungen att lära känna en ny individ, lära mig finna den jag en gång var. Lära mig klappa mig själv på axeln och lyfta upp hakan och tro att jag var någon.
Hade jag inte fått den medicin jag fick - eller blev "kommenderad" att ta - då hade jag inte kunnat tillgodogöra mig någon som helst form av terapi.
Det var för många år sedan. När jag ramlade ner i gropen nu sist, för tre år sedan ... fick jag äta medicin igen. Men visste bättre vägen tillbaka. Och idag står jag - som sagt - på egna ben ;)

Anonym sa...

Hej Christina! Jag kan nog inte ens föreställa mig hur jobbigt det måste vara. Det där om tryggheten i självdestruktionen känner jag igen på nära håll, att man vet att man ska må dåligt och att det inte är meningen att man ska må bra. Att allt man gör för att förändra till det bättre motarbetas av en själv för att "Man vet vad man har men inte vad man får" dvs. man har kaos men är främmande för ordning eller vad det nu är. Att ta tag i den nya individens möjlighet är säkert enormt jobbigt. Där kanske man behöver hjälp. Jag har just avslutat en relation med en depressiv kvinna som hade just dessa problem, att hon var rädd. Rädd för att släppa in kärleken, rädd för vad som skulle hända om hennes sjuka identitet byttes mot en frisk. Det är ett mycket klokt resonemang du har visat mig. Många tack för detta, och grattis till att du kan stå på egna ben, det är du värd!!! ;)