Eftersom medberoende är en vedertagen faktor att räkna med om man har en relation till en borderline, borde även de som är i riskzonen kunna får olika former av stöd. Många av de som mailar till mig på midas.2@hotmail.com beskriver hur de sakta brutits ner till psykvrak. Många hamnar på psykmottagningar, blir inlagda en månad eller två och mår givetvis uselt. Man kan ju ifrågasätta om det verkligen är relationen till en borderline som är orsaken till problemen. Finns det möjligen andra förklaringar, t ex att de som har en kärleksrelation till en borderline själva har vissa predestinerande egenskaper för att utveckla neuroser och depression. Finns det ett inslag av att man söker sig till komplexa, ofta intelligenta personer som är borderline? Söker man sig till en komplicerad kärleksrelation för att man själv är komplicerad?
När det gäller barn och föräldrar som är borderline finns givetvis inte den kopplingen. Borderline är inte genetiskt betingat, i alla fall har man inte kunnat visa detta. Däremot finns det ett socialt arv som komplicerar tillvaron väsentligt! Föräldrar som är borderline påverkar sina barn till att få samma egenskaper som de själva har, vilket är ett naturligt beteende för ett barn. Barnet tar ofta på sig en beskyddarroll eller en roll av supporter som alltid håller med sin förälder och ställer upp på dennes svart/vita värderingar om andra människor eller om företeelser i samhället. Inställningen till pengar och att man t ex kan se månadens hyresavi som en personlig förolämpning och total överraskning kan mycket väl föras över till barnen. Samtidigt finns det nog ett inslag av klarsyn från många barn som inser att föräldern är lite apart och aktivt värjer sig från att ta efter förälderns egenskaper. Inom samma syskongrupp kan båda varianterna förekomma.
Jag läser i inkommande mail ibland hur barn ifrågasätter sina föräldrar, typ:" Mamma, varför skapar du alltid konflikter om saker som inte betyder någonting? Vill du ha bråk?"
Kvar står det faktum att medberoende kan kräva vård, men att landstingen mycket sällan har några program för att stötta de som är medberoende. Det är troligen en mycket bra investering att hjälpa till, istället för att bara låtsas som om problemen inte finns. Dom finns verkligen och kostar massor av pengar i sjukskrivningar och vård. Dags för ett omtag för psykvårdens proaktiva insatser.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
9 kommentarer:
Det sägs att en viss typ av människor dras till Borderline karaktärer.
Jag tror det beror på att vi är fyllda med värme och passion och är så långt ifrån A4 man kan komma.
Det blir aldrig tråkigt med en Borderline, saken är ju den att vi känner lika starkt åt andra hållet och i kombination med våra ambivalenta känslor blir det ofta kaos.
Min visst fan är vi älskvärda...vi är den röda klutten i den grå massan ;)
Alldeles väldigt sant, Lemon! Personer som är borderline är emotionellaa och en röd klutt, helt korrekt. Är man så emotionell så ger man mycket och kan ta mycket. Jag tror att vi som dras till borderline också är emotionella varelser. Mer än andra!! Och visst tusan är ni älskvärda, det är ju det som är problemet. Aldrig någonsin har jag älskat någon så som jag älskade min borderline-tjej! Det är en once in a lifetime relation.... suck!!!
Det finns hjälp att få för anhöriga. Stödsamtal inom öppenvården är gratis för alla anhöriga, oavsett vilken diagnos deras anhörig har. Dessutom finns familjeband för dem som har anhörig med borderline. Åtminstone ser det ut så här i mitt landsting och jag har ingenting att klaga på, har fått massor av hjälp och stöttning som anhörig.
Hej anonym..... Jo, jag vet att det finns ett par landsting som har denna vård, men långt ifrån alla. Hoppas att det blir flera och att man överhuvudtaget tar lite ansvar för familjerelationer, men inte för mycket. Vi måste också klara våra liv utan vård.... Det känns som om vi annars skulle bli fast i vårdsvängen. Balans är viktigt!!
Tack för inlägg jag verkligen känner igen mig i som dotter till borderlinemor, ahr utmattningsdepression är socialt isolerad. Har berättat om min borderline för de psykiatriker och psykologer jag träffat som patient. De har inte tyckt att det har med mina problem att göra. Märkligt att professionella inte har kunskap om vad det innebär att vara anhörig till borderline, vad det gör med hela ens tillvaro.
katarina
Håller helt med om att det brister i kunskap inom vården, i alla fall på många håll. Som du ser finns det landsting som har identifierat problemet och gör något åt det. Jag tycker att du skall ringa till landstingets sjukvårdsupplysning på 1177 som troligen kan hjälpa dig vidare. Annars kan du kontakta psykmottagningen på något större sjukhus i närheten av din bostadsort. Ge dig inte! Du kan prova att kontakta www.anbo.se, anhörigföreningen borderline, dom kanske vet! Lycka till, hoppas att du får den hjälp du bör ha rätt till. Jag tror att många läkare anser att borderline är en kärringsjuka som fibromyalgi också kallats, orättvist!!!
Jag har levt i en relation med en man som troligt är borderline i över fem år. vi har separerat nu. när vi hade levt tillsammans i två år fick jag en utmattningsdepression. Han sög ur mig all energi, vi hade precis fått vår dotter. Jag ångrar inte henne men jag ångrar honom. mina bekymmer nu är att få henne stark gentemot honom.Hans prestige är viktigare än hennes välmående. Hon vill inte vara hos honom längre perioder.Han är otrevlig med alla sina närmaste, det är aldrig han som gör eller säger fel, han har INGET samvete överhuvudtaget, är totalt känslokall gentemot alla. Allt är svartvitt för honom. jag är glad slippa honom nu men lider med min dotter. Borderline är svårt att ta på och det är bara de som kommer nära inpå dessa personer som kan upptäcka det. DE kan vara så charmerande när de vill ha något av dig
Hej du anonyma skriverska.... Det låter verkligen inte bra som du skriver. Att personer med störningar tar energi vet vi ju alltför väl, men när det går så långt som till utmattning och till att barn far illa måste man göra något radikalt. Du har ju separerat vilket är ett stort steg, men din dotter måste kanske också separera, åtminstone för ett tag. Om hon är orolig kan man ju hoppas att skolan märker detta och gör en orosanmälan till soc så att dom får hjälpa er, framför allt din dotter. Det finns ju metoder att möta energitjuvar, en bra bok om detta är Energitjuvar av Ingalill Roos. Ger mod och styrka och lite verktyg att hantera tjuvarna. Just att man inte kan se på en person om han/hon har borderline gör den ju så svår att greppa för t ex omgivningen. ATt dom kan vara väldigt charmerande när dom kan ha nytta av det är också ett välkänt faktum. Dom anpassar sig enkelt till de förväntningar som gäller för stunden.
När du varit hos soc alt BUP för utredning kan du ta upp frågan om hans umgänge med dottern i familjerätten och komma överens om ett uppehåll i umgänget och en åtgärdsplan för ditt ex, hur han skall hantera sitt beteende mot dottern. Han kan behöva lite terapi och coaching för att förstå vad det innebär att vara förälder. Framför allt måste han sätta sig i dotterns situation och förstå vad han egentligen gör. Om dottern är verbal kan hon ju berätta för dig hur hon känner, du kan skriva ner det och visa honom. Det kan vara ett uppvaknande.
Hej på er!
Nu har jag tagit mod till mig. Jag är en kvinna i 30 års åldern och har en sambo som jag varit tillsammans med i 3 år. Han har två barn med en som jag är till 100% säker på har borderline. De separerade för 5 års sedan och hon är fullständigt vidrig att ha att göra med.
Vi har varannan vecka med dessa två barn som jag just nu ser far illa. När min sambo ifrågasätter något enkelt eller vanligt hos henne vad det gäller barnen. Får han tillbaka hundra gånger värre. Hon går i försvarsställning och hotar med att barnens cyklar behåller hon, fritidsfakturan skrivs över på honom m.m. Barnen tar mamman i försvar hela tiden.
Jag som är bonusmamma och ser detta utifrån mår väldigt dåligt. Och tänk då barnen i denna situation. Hon manipulerar och är inställningar omvartannat. Jag vet ärligt talat inte om jag kommer orka längre.
Jag och min sambo försöker skaffa en så trygg och lugn uppväxtmiljö som möjligt, med roliga utflykter som skapar minnen ihop. Medan mamman lever på existensminimum och hela tiden säger till barnen att det är synd om mamma för hon har inga pengar. Betalar inte pappa mer så kan vi inte göra något roligt i sommar.
Vad ska vi göra? Går det att få stopp på?
//Frustrerad, utmattad och hjälplös bonusmamma.
Skicka en kommentar