Borderline som mytoman?

Finns det ett samband mellan mytomani och borderline? Statistiskt har jag inte en aning, det kan till och med vara negativt samband. Tittar man däremot på mekanismerna runt mytomani och på de anhörigas del i störningen så kan det finnas beröringspunkter som är tydliga. En borderline skapar ofta problem för sina anhöriga, precis som t ex en alkoholist, missbrukare, våldsverkare eller andra störningar. Man tenderar som anhörig att vilja släta över för att inte själv bli den som anklagar, man är helt enkelt för feg för att sätta ner foten. Just att sätta gränser är för beteendestördas anhöriga en funktion som ofta är underutvecklad. En borderline manipulerar ofta, har svårt med kontroll av pengar och en mängd andra saker. Anhöriga konfronterar sällan sin borderline med deras manipulativa drag och blir därigenom medberoende och en del av manipulationen. Det är ofta av rädsla för att såra och för att man skall förlora borderlinens kärlek. På samma sätt är det med mytomani där den som är mytoman får fortsätta att ljuga om allt och alla om ingen konfronterar och säger: Men du, det där är ju inte all sant, jag var ju med själv och det var inte alls så det gick till! Att tvingas dra ner byxorna på en lögnare kan vara väldigt pinsamt och det kan bli häftiga reaktioner. Men att inte göra det innebär att man är delaktig! Man belönar den som är mytoman med att tiga och bara jamsa med. Det är dock viktigt att skilja på mytomani och broderande av roliga historier. Att Gustaf V var i Seglora kyrka på julottan och gjorde bort sig kan man gärna brodera ut med detaljer som gör det hela roligare, det är ju inte en faktaberättelse. Men att säga att den här datorn fick jag för 1500:- på Elgiganten trots att priset egentligen var 6500:- det är att ljuga och att vara mytoman om det är vanligt förekommande. Jag hörde från en nära vän att hon skulle segla runt Europa under fem veckor i sommar och bland annat segla till Schweiz. Hon är inte från denna del av världen så jag ifrågasatte hela myten mest med tanke på de geografiska förutsättningarna att segla till Schweiz. Hon stod på sig och jag tog fram en karta och visade. Eftersom vi haft täta kontakter och jag aldrig hört talas om detta tidigare misstänkte jag att det fanns flera lögner i hennes levnadsberättelser. När jag fick chansen att kontrollera insåg jag att minst 50 % av alla hennes berättelser var lögner. Detta gjorde mig så förvånad eftersom jag hade gått på dom samtliga! Finns det en korrelation? Nja, det finns likheter i hur vi anhöriga uppfattar det och vilken medskyldighet vi har om vi inte reagerar. Det handlar om mod. Det handlar om att bestämma sig för om man vill ha en dialog med mytomanen eller inte. På lång sikt är det bästa att reagera, på kort sikt kan det bli världskrig! Frågan är hur vi skall möta dom!

Kommentarer om bordereline...

När jag läser kommentarerna i denna länk börjar jag faktiskt fundera på att ge ut bloggen som bok! Se här KOMMENTARER!

Är min partner en bordeline?

Diagnoser kan vara bra för dom som arbetar professionellt med terapi och medicinering. För oss anhöriga. Vi har ett helt annat behov, nämligen att hantera våra egna känslor och upplevelser av att ha en relation till en person med personlighetsstörning. Vi kan inte bara acceptera att bli psykiskt misshandlade vilket många men inte alla anhöriga blir av sin relation. Det är dock extremt vanligt att de anhöriga blir medberoende, ett tillstånd som kan jämföras med alla andra beroenden som t ex alkoholism, sockerberoende eller annat. Man kan inte släppa sin partner eftersom man inte förstår vad som är fel. Det är en intern och osynlig fiende i borderlinepersonen som man inte kan kriga mot. Vi är ju en gång så funtade att vi har social empati och vill inte acceptera att det bara är så att man inte kan förstå. Jag tror egentligen inte på att det är av kärlek till personen som sådan utan att det är för vår een skull som vi inte ger upp. Vem gillar att förlora ett krig? Även om det är mot borderline som man inte kommer åt. Personer med borderline har ofta ett stenhårt skal som man inte kommer igenom. De säger ofta själva att dom inte KAN älska någon för deras kärlek har hela tiden reservationer. Om vi byter bil, köper hus, åker till Rom... så kanske jag älskar dig. Det är ett sätt att styra och manipulera som va vanliga så kallade normala personer inte riktigt är vana vid, men som vi gärna vill behärska och på sätt och vis få bort.

I resonemanget ovan ligger en konflikt mellan det dolda tillståndet borderline och den vanliga mannen/kvinnan på gatan som inte förstår, men som samtidigt gör vad som helst för att förstå!

Vem bryr sig om oss? Inte sjukvården eller psykvården i alla fall. Många anhöriga hamnar i djupa depressioner och förlorar sin arbetsförmåga, påverkar sin omgivning negativt och kostar samhället massor av pengar. Det egna lidandet som anhörig är enormt. Jag har flera vittnesmål om hur man som t ex förälder fullständigt tappar fotfästet och faller ner i en långvarig period av lågpresterande och grubbel. Inom vården finns det dock väldigt liten förståelse för de behov som vi anhöriga har och vad man kan göra för att hjälpa oss. Jag har träffat läkare i andra sammanhang som uttalat säger: MAn har ett egeet val och det är bara att lämna relationen. En sådan total ignorans är inte bara förbluffande, den är ett uttryck för trångsynthet och brist på vilja att förstå. Det är dags att landstingen observerar detta och ställer resurser till förfogande. Både den med borderline och den anhörige skulle bli hjälpta av detta.

Är bordeline ofta psykopater?

Det finns alldeles för många sätt att kategorisera människor och stoppa in dom i fack. Det viktiga är för anhöriga att möta sin vän och försöka hitta en kommunikationskanal. Om den andra parten är psykopat blir det ofta besvärligt. Man pratar förbi varandra och samtalet innehåller hot, förnedring och manipulationer. Troligen finns det inslag av psykopati i alla individer, oavsett om det är ett djur eller en människa. Ett salladshuvud kanske inte är psykopat, men är å andra sida inte mycket att ha en relation till. Problemet är dock att det är svårt att få till en vettig dialog med en psykopat. Utan kommunikation ingen gemenskap. Det är ju själva ordet kommunikation, "something in common" dvs man delar ett värdemönster, ett sätt att tänka.

Blandar man då personer med helt olika värdegrunder och med drag av psykopati blir det ofta katastrof. Värdegrunderna kan vara av nationalitetstyp, t ex att en asiat och en svensk inte delar de basala sakerna som ansvar, jämlikhet eller tanken on lika värde. Det blir omöjligt.

Det mänskligaste mötet,,,,,

Kyssande vind.

Han kom som en vind.

Vad bryr sig vinden om förbud?

Han kysste din kind,

han kysste allt blod i din hud.

Det borde ha stannat därvid:

du var ju en annans, blott lånad

en kväll i syrenernas tid

och gullregnets månad.

Han kysste ditt öra, ditt hår.

Vad fäster en vind

sig vid om han får?

På ögonen kysstes du blind.

Du ville, förstås, ej alls

i början besvara hans trånad.

Men snart låg din arm om hans hals

i gullregnets månad.

Från din mun har han kysst

det sista av motstånd som fanns.

Din mun ligger tyst

med halvöppna läppar mot hans,

Det kommer en vind och går:

och hela din världsbild rasar

för en fläkt från syrenernas vår

och gullregnets klasar.

Ekonomiskt utnyttjad av kvinna????

Jag Googlade på rubriken ovan och fick väldigt lite svar. På andra plats kom Mänskliga möten där jag skrivit enligt länken här: Ekonomiskt utnyttjad? .

Varför skrivs det så lite om detta.Eftersom jag varken är feminist eller mansgris, utan 100 % humanist anser jag att det borde debatteras lika mycket som annat utnyttjande. Det är inte PC, Political Correct, att skriva om kvinnor som utnyttjar män. Det säljer inga tidningar.... Man kan ju undra hur många män som importerat kvinnor från Thailand, Filippinerna, Vietnam eller annat land under utveckling och sedan funnit att deras enda mål är att bli försörjda och att kunna skicka hem pengar till barn som de lämnat kvar i hemlandet.

I början av relationen kan det vara toppen, man hjälps åt med hushållet etc, men snart förfaller det till att mannen driver någon slags hotellverksamhet för sin kvinna. Förhoppningsvis har han inte gift sig med henne....

Kan detta var en mekanism som också är giltig för många borderline, män eller kvinnor? Jag känner till ett fall där en borderlineman hämtat en kvinna i Asien för att så småningom finna att varken han eller hon var intresserade av att bidra till hushållet. Hon lämnade och gav sig ut på marknaden.

Om man råkar ut för detta, vad bör mana göra? Oavsett om det är en kvinna enl ovan eller en borderlinekvinna som det gäller tror jag att man måste vara tydlig. Vi har tack och lov en sambolag i Sverige som i detalj reglerar hur ekonomin skall fördelas. OM man som man hävdar att sambolagen skall gälla och kräver bodelning efter avslutad relation betraktas man som att man utnyttjat kvinnan. Samhället är fullt av fördomar och idéer om relationer, av vilka somliga inte är giltiga, de bygger på tron på den svaga kvinnan och den starke mannen. Borderline eller inte!!

Ge ut denna blogg som bok?????

Jag får ibland förfrågningar om att ge ut denna blogg som bok. Jag vet inte om det är en bra idé, därför kära läsare vill jag för en gångs skull har er hjälp med att besvara enkäten här till vänster.

Tack för din åsikt!!! Jag lovar inte att jag följer enkätsvaren!!!

Mera pengar till arbete mot kvinnomisshandel???

Regeringen vill avsätta mer pengar till preventivt arbete mot kvinnomisshandel. Allt, exakt allt handlar om kvinnor. Det är dags för en DO-anmälan! Vi som läser och skriver på denna blogg vet enormt väl att även män blir mishandlade fruktansvärt illa. Ofta av kvinnor med borderline. Övervägande delen av de som är borderline är kvinnor, uppskattningsvis 70 %. Man kan då dra slutsatsen att cirka 70 % av de som drabbas av psykisk terror från borderline är män. Till min mailadress midas.2@hotmail.com kommer massor av mail från förtvivlade män som är allvarligt, ibland livshotande skadade av den psykiska misshandel som de utsatts för. Kostnaderna för samhället i form av vård, sjukskrivningar och annat är enorma. Skadorna syns inte och är därför inte så påtagliga som ett blått öga, men läkeprocessen kan vara ytterligt utdragen och orsaka lidanden i decennier efter det att relationen avslutats.

Men detta är en fråga om män som i detta sammanhang inte räknas. Män kan inte misshandlas för dom är samtliga förövare, kvinnor är alltid offer. Män gråter inte, är inte deprimerade för att en kvinna lämnat dom eller för att dom utsatts för hot och trakasserier.

Jag har fått ett erbjudande att ge ut denna blogg som bok. Min tanke är att följa ett par fall av anhörigfrågor och ett par verkliga fall av allvarlig psykisk misshandel.

För alla FI-tanter, queerpersoner, HBT etc. vill jag ta tillfället i akt att säga att ni också är representerade i den arme av anhöriga som mailat mig. Så om ni har för avsikt att klanka på min ensidighet, tag ett råd. Gå och koka en kopp kaffe i stället.

Borderline och ensamhet

Bra inlägg från en bra blogg BORDER-FUCKING-LINE Även ensamheten påverkar anhöriga. Ofta är ensamheten självvald, även om det inte är ett medvetet val med en målbild framför sig. Kan finnas ett stänk av självdestruktivitet i detta.

Går det att lämna en borderline, del 2!!!

Det år att lämna en borderline!!!

Bota borderline, går det?

Vetenskapsradion hade ett intressant inslag för en vecka sedan. Det handlade om bakteriers inverkan på hjärnans utveckling i fosterstadiet. Man menande sig ha bevis för att brist på vissa bakterier i fosterstadiet hämmade en del sociala utvecklingar som senare i livet påverkar beteendet. Dessutom skapas av denna brist en överproduktion av vissa hormoner som är vanliga hos ADHD-patienter och andra med beteendestörningar. I djurexperiment har man påvisat att möss som avlas och växer upp i en hermetisk, bakteriefri miljö får klart avvikande egenskaper. Dom tar större risker, gör tokiga saker, får inlärningsproblem och blir socialt avvikande från vanliga möss. Det hjälper inte på något sätt att tillsätta bakterier efter fosterstadiet.

Utan jämförelse med laboratorieråttor kan man möjligen tro att det finns en koppling mellan bakteriefloran för personlighetsstörda personer, som dessutom är överrepresenterade i problem med tarmkanalerna.

Ovanstående, dvs. att det finns en klinisk förklaring till borderline är än så länge rent hypotetisk. Dock kan man utan större analytisk förmåga konstatera att KBT är den enda förhärskande effektiva behandlingsmetoden, på senare tid kompletterad med DBT. Målet är inte roten till beteendestörningen utan att den drabbade själv skall få tekniker att möta sina avvikande beteenden. Orsakssambandet bakterier och störning är inte kausalt bevisat, men det är en intressant förklaringsmodell, framför allt satt i relation till de terapeutiska metoder som har en viss effekt på vardagen för de anhöriga och på den som har en personlighetsstörning.

Vi anhöriga skall inte försöka "bota" eller på annat sätt rota i borderlinepatientens beteenden eller orsaksbakgrund, det skall vi lämna till proffsen. Vi skall bara se till att vi själva hålls skadeslösa och att vi kan underlätta för vår borderlineanhöriga att leva ett normalt liv. KBT ger dom verktygen att bemästra sina impulser att överträda de sociala normer som annars är det fundamenta som mänsklig samverkan bygger på.

Friskolor med vinst? För vemdå?

Kan rekommendera Östra stations tankesmedja Tankesmedjan har eldat i ässjan!

Stör jag?

Följande lilla aforism fick jag av mina vuxna barns mor för något år sedan. Den handlar verkligen om mänskliga möten och hur dessa kan påverka oss i olika riktningar: Scenen är följande: Dörrklockan ljuder... Ding Dong. Dörren öppnas: Hej! Länge sedan, stör jag? - Du inte bara stör, du förändrar hela min världsbild, välkommen!


Lite så behöver det mänskliga mötet prägla vardagen, att vi faktiskt blir påverkade och tvingas reflektera över sakernas tillstånd en stund, kanske för resten av våra liv. Människan är ju dynamisk och har inte stannat i utveckling förrän döden inträffar. Kanske inte ens då. I minnet av våra kära utvecklas vår syn på dem och därmed det som finns kvar, dvs. själva minnet av deras väsen som aldrig slutar att förändras. Jag kan tänka på min farfar ibland och fundera över vilka värderingar han stod för, varför han hade dom och hur dessa påverkat mig i mitt liv. Vissa bejakar i olika skeden av mitt liv, andra tycker jag inte att jag vill stå för just nu, men kanske gjort det tidigare och kanske till och med senare. Mitt liv kan vara en parafras på alla mina förfäders liv, det lilla jag känner till om dom. Min farfar, farmor, morfar och mormor har givetvis påverkat mig enormt eftersom jag har så otroligt tydliga minnen att jag ibland rådfrågar dom i mina stunder av osäkerhet, gränsande till ångest.

Byta av världsbild kan vara ansträngande, energikrävande och rent farligt. Vad är det för krafter som håller oss fast i de värderingar vi ärvt eller tror oss ärva? Finns det en direkt koppling mellan familjen och mig eller är den bara ett socialt nedärvt värdemönster som jag själv inte är delaktig i eller ens medskyldig till?

Vad är en världsbild då? Min bild av världen eller världens bild av mig. Var finns jag på världsaltet. När jag var barn sa man att när man dör blir man en stjärna på himlen, alla stjärnor var människor som dött för länge sedan. Fin tanke, men hur ser relationen ut, vem tittar på himlen och vem tittar ner?

MAn har olika torn som bildar utgångspunkt för synen på tillvaron och livet. Därför är mänsklig kommunikation så svår, var och en ser ju sin verklighet. En människa är en värld sedd genom ett temperament tror jag Montesquieu sa! Klok man!

Borderline verklighetsuppfattning

Borderlinepersoner råkar ofta in i rättsprocesser om vårdnadsfrågor, ekonomi och annat. Dom blir ofta rättshaverister med en massa problem som dom skapat själva. Eller är det systemets rigiditet som skapar problemen, normen som inte passar på alla? Problemet är att borderline har en annan världsbild och att dom faktiskt inte förstår att dom gör fel. Dom passar bara inte in i rättssystemet, har ingen anledning att följa avtal eller beslut, har ingen anledning att betala sina skulder, ingen anledning att arbeta för brödfödan, etc etc. Dom är aliens i samhället och därmed omöjliga att anpassa. Socialiseringsprocessen avstannade redan när dom aldrig syntes i sin barndom. Läskigt, men detta är ett återkommande tema i alla mail jag får! Jag ställer i alla fall frågan om våra normativa värderingar är för snäva. Borde samhället låta vissa personer vara utanför och inte tvinga in dom i rättssamhället? Ett följdproblem blir då att vi får olika rättsuppfattningar etablerade och att likhet inför lagen inte håller. Är det OK att en borderline kidnappar sina egna barn bara för att han har ett annat rättsmedvetande som inte överensstämmer med rättskulturen? Är det OK att en borderline inte vill betala sina skulder med motiveringen att: Du har ju så mycket pengar i alla fall, vad skall du plundra mig för? Varför bråkar du med mig?

Det borde finnas någon slags instans som kunde hjälpa de personer som inte inser att dom är fel ute att faktiskt förstå att dom halkat snett i systemet. Att man inte kan låna pengar utan att betala, att man inte får bryta en tingsrättsdom om vårdnad, att man faktiskt kan hamna i finkan om man kidnappar barn.... För många människor finns inte en inbyggd rättskompass och det är då problemen hopar sig! Resultatet blir utstötthet, ensamhet, social misär, depression etc. Alldeles för vanligt och kanske helt onödigt. Samhället lägger alldeles för lite resurser på att stötta människor med denna typ av problem. Kostnaderna för samhället är jättestora och möjligheterna till vinst goda!

Göra slut med en borderline, går det?

Frågan är berättigad, men finns det ett enkelt svar. Vad är det som gör det så förtvivlat svårt att bryta totalt? För det första så har borderlinepersoner an annan livsinställning, man ser på världen från ett annat torn än vi andra gör. Det är spännande och väldigt utmanande. När relationen brister, för det gör de rätt ofta på grund av missförstånd och de olika utsiktspunkterna, blir läget väldigt besvärligt. Vad är det man har en relation till som medberoende anhörig? Jag tror att det egentligen är med fenomenet borderline man har sin relation, människan är bara en förpackning! Vi anhöriga vill bemästra själva störningen, vi ser den som en utmaning och som en krigsförklaring och går in i ett krig som vi inte vill förlora. Att det råkar vara en annan människa som bär på vår fiende kan kännas jobbigt, men vi fortsätter att älta och försöka förstå varför vi fick ge upp slaget. Flankangrepp, artilleri och annat göre sig ej besvär, förpackningen är hermetiskt tillsluten och man kommer aldrig åt själva fienden, borderline!

Hur skall vi anhöriga tackla detta? Projicera inte på den som bär på borderline, utan fokusera på själva borderline, som om det vore en komponent i en dator eller en bil. Strunta i bilen/datorn. Bara försök förstå och om det inte går, acceptera att du inte förstår och gå vidare i livet. Öda inte energi i onödan på människor som har en trasig komponent, men låt å andra sidan inte bli att visa din känsla och ditt engagemang. Många med borderline har inte blivit sedda som barn och saknar därför barnets kärleksfulla tillit i vuxen ålder. Den bristen kan inte repareras på annat sätt än att den som är borderline lär sig ett socialt liv utan den komponenten. Det pågår en strukturell växelverkan i en borderlines psyke där erfarenhet och anpassning INTE är riktigt i harmoni med varandra. Utvecklingen kommer inte till stånd helt enkelt. Där ligger en del av obalansen mellan en borderline och en icke-borderline!

Borderline eller inte? Rättegång

Jag har ingen aning om det är en typisk borderline-egenskap som jag tänker beskriva. Men det kan finnas en koppling till en egenskap som borderline har, nämligen den välutvecklade manipulativa ådran. När en borderline hamnar i konflikt så kommer förmågan att manipulera fram direkt och den används flitigt så länge man har något att vinna. T ex i vårdnadsfrågor då det första offret i kriget om barnen är sanningen. Besvara gärna enkätfrågorna här till vänster!!!

Jag har två nära exempel på barn som får agera slagträ i relationen, den ena avslutad för 10 år sedan minst, den andra för kanske två år sedan. I det första fallet ville kvinnan som var borderline han ensam vårdnad över båda barnen och hon flyttade dem utan exmakens medgivande ungefär 100 km bort till en sektliknande verksamhet. Hon försökte se till att exmaken inte skulle få behålla deras gemensamma hyresrätt, men fann till sin "förvåning" att fastighetsägaren direkt släppte lägenheten till ex-maken och att Tingsrätten tilldömde mannen ensam vårdnad eftersom hon begått brottet egenmäktigt förfarande med barn. Hela hennes världsbild raserades: Hur kunde Tingsrätten bara inte inse att HON minsann var den perfekta mamman och att exmannen var den största idiot och barnmisshandlare som travar på denna jord. Hon fick träffa barnen var 14:e dag och bröt totalt samman och som konsekvens av detta blev en rättshaverist utan arbete, utan vänner, utan social förankring. Mannen som insåg att detta inte var bra eftersom han är en mycket klok man gick till familjerätten och kom överens med sitt ex att de skulle ha gemensam vårdnad. Det tog flera år innan hon hämtat sig och kunde börja leva, dock utan att arbeta eftersom hennes psykiska hälsa inte riktigt tillät det. Hela livet rasade och hon blev allvarligt nergången under ett antal år som en direkt följd av sin egocentricitet och tro på sin makt.

Den andra situationen är en kvinna som manipulerat tingsrätt och BUP och "hela kittet" så att han har kontaktförbud i ett par månader. Hon stalkar, förföljer, sms-bombar och beter sig som en skadeskjuten lejoninna allt för att förstöra för sin exmake. Att barnen kommer i kläm bryr sig varken mamman eller soc om. Men sanningen kommer ikapp och det har blivit räfst och rättarting hos de myndigheter som är inblandade. Strukturfacism kallar man detta fenomen i Norge.

Utan väldigt kloka ex-män hade det gått åt pipsvängen för barnen i kontakten med pappan. Båda männen har haft kvalificerad hjälp av stödpersoner för att kunna hantera situationen utan att bli ytterligare ett offer i relationen. Tur att det finns överprövningsinstanser.

Hur skall anhöriga hantera detta? Genom att vara extremt sakliga, aldrig svara på tilltal, eftersom allt du säger kan vändas mot dig! Även sådant som du inte tror det finns en chans att vända mot dig. Anklagelser som är helt befängda men som bara genom att du motargumenterar får sanningshalt. Vi måste lära oss att tiga ihjäl dumheterna som när vårdnadsfrågor kommer upp 10 år efter separationen IGEN!

Polisanmälningar från borderlinepersonen kan börja dugga tätt, ofta med tunt innehåll eller inget alls. Inte sällan genom att barnen manipuleras till att tro att det finns faror eller anledningar att tycka illa om sin pappa.

Man skall INTE förfalla till samma låga nivå som borderlinepersonen och göra motanmälningar om det inte handlar om att barn kommer i kläm. Då måste man ALLTID kontakta sociala myndigheter och låta dessa ta striden. Barnen kommer i första hand och i sista hand kommer den som är rättshaveristen.

Jag påstår alltså inte att detta är en borderlinefråga, men flera av de borderlinekvinnor jag pratat med om detta säger att det är precis mitt i prick.... Däremot är det definitivt en barnfråga, dvs att barnen under inga omständigheter får drabbas av de vuxnas personlighetsstörningar. Det är inte under några som helst former acceptabelt. Om det är nödvändigt bör soc och tingsrätten ta ifrån personer med beteendestörningar där barnen drabbas deras rätt till delad vårdnad. Men detta måste vara den absolut sista utvägen. Barn behöver båda föräldrarna så länge båda tillför något till barnens utveckling och lyckade social tillväxt. Så är dock inte alltid fallet!

Borderline och rättsfall, vad är typiskt?

Många anhöriga till borderline hamnar i konflikter som är svåra att förutsäga. Det har delvis med det svart-vita tänkandet att göra, dvs att man som anhörig kan vara toppen ett ögonblick för att i nästa andetag vara en total idiot och katastrof. Många som skriver till mig och som är anhöriga hamnar i situationer som är ohållbara men polisanmälningar, vårdnadstvister, förtal och stalking. Polisen får det tveksamma nöjet att bli bombarderad med anklagelser, motanmälningar etc. Som anhörig måste man bevara lugnet, polisen inser redan efter en mycket kort period att man har att göra med en rättshaverist. Sparkande åt alla håll, osams med familj, vänner som snart är fd vänner och annat. Man går från katastrof till katastrof.

Vad är dessa processer från en borderline uttryck för? En del psykologer hävdar att det handlar om att borderlinepersonens separationsångest är så otroligt stark att den överskuggar allt förnuft. Det är ett uttryck för att man vill tillbaka till relationen, något som den andra parten sällan är intresserad av, även om det också förekommer. Vi har ju läst här om att det är svårt att lämna en borderline. Det är sant, men när existensen är hotad så springer man sannolikt för livet.

Som anhörig bör man vara tydlig, men inte förfalla till att bli medberoende. Det är man om man motanmäler och tramsar med rättsväsendet, familjerätten om skitsaker och om sådant som egentligen handlar om prestige. Om barn kommer i kläm måste man kontakta socialen som kan verkställa hämtning och lite annat mindre trevligt. Min fasta övertygelse är att när barnen blir inblandade och t ex får agera budbärare om hot om polisanmälningar och fängelsedomar... då har det gått alldeles för långt. Då måste tingsrätten separera barnen från förövaren, vem det nu än är. Troligen är det en person som är rädd, har ångest, ser allt i svartvitt, lärt sig manipulera, inte nödvändigtvis med en diagnos borderline, bara lite eljest som man säger i Norrland.

Det första offret i ett krig, även mellan två människor, är sanningen! Där hjälper varken dropp eller penicillin!! Rädslan har orsakat konflikten och bara förtroende kan bota den!!!!

Bordeline.... sanningen

Hating me is a fulltime fucking job. But if I quit I have nothing.

Besvärliga borderline

Att vara borderline är ett helvete, det vet alla som har erfarenhet av närhet med en borderline. Att vara anhörig kan vara lika djävligt, man utsätts hela tiden för en enorm stress och smärta vare sig man är partner eller barn. En fråga som jag ibland får via mail är om man som partner, ex-make/maka kan begära enskild vårdnad om gemensamma barn. Borderline kommer ofta tillsammans med bipolär sjukdom, depression, paranoida tankar och annat. Om barnen far illa kan det mycket väl bli frågan om enskild vårdnad, men borderline som sådant är inte en fråga som har med detta att göra. Var drar man gränserna och på hur lång sikt. Kan det vara ett argument att barnen får en psykosocial snedvridning av att växa upp med en förälder som är borderline? Nej, knappast! Det beror nog mest på att effekterna är så långsiktiga och att man måste väga för och emot mot varandra när det gäller barns behov av två föräldrar.

Det enda viktiga är att barnen inte far illa och att dom inte skadas i sin utveckling till sociala vuxna som har en normal attityd till sin omgivning. Tyvärr präglas bar ofta av sina föräldrar, särskilt de mest manipulativa som med sina lömska metoder får barnen att bete sig just som de vill att barnen skall bete sig. Barnen ger igen genom att de lär sig manipulera precis som föräldern gör. Genom detta kan borderline utvecklas till en överlevnadskonst som är direkt till skada för barnen.

Det finns inte något samhällsansvar för anhörigas risker i relationen och de som är utsatta för det otroliga bombardemang av manipulation, lögner, bedrägerier och annat som tar fruktansvärt mycket energi.

Att bryta upp från en borderline....

Många har problem att ryta upp med sin borderlinepartner. Det är en mix av saknad, kärlek och rädsla för att det skall gå snett för partnern som gör detta.

Länk: Att göra slut