Göra slut med en borderline, går det?

Frågan är berättigad, men finns det ett enkelt svar. Vad är det som gör det så förtvivlat svårt att bryta totalt? För det första så har borderlinepersoner an annan livsinställning, man ser på världen från ett annat torn än vi andra gör. Det är spännande och väldigt utmanande. När relationen brister, för det gör de rätt ofta på grund av missförstånd och de olika utsiktspunkterna, blir läget väldigt besvärligt. Vad är det man har en relation till som medberoende anhörig? Jag tror att det egentligen är med fenomenet borderline man har sin relation, människan är bara en förpackning! Vi anhöriga vill bemästra själva störningen, vi ser den som en utmaning och som en krigsförklaring och går in i ett krig som vi inte vill förlora. Att det råkar vara en annan människa som bär på vår fiende kan kännas jobbigt, men vi fortsätter att älta och försöka förstå varför vi fick ge upp slaget. Flankangrepp, artilleri och annat göre sig ej besvär, förpackningen är hermetiskt tillsluten och man kommer aldrig åt själva fienden, borderline!

Hur skall vi anhöriga tackla detta? Projicera inte på den som bär på borderline, utan fokusera på själva borderline, som om det vore en komponent i en dator eller en bil. Strunta i bilen/datorn. Bara försök förstå och om det inte går, acceptera att du inte förstår och gå vidare i livet. Öda inte energi i onödan på människor som har en trasig komponent, men låt å andra sidan inte bli att visa din känsla och ditt engagemang. Många med borderline har inte blivit sedda som barn och saknar därför barnets kärleksfulla tillit i vuxen ålder. Den bristen kan inte repareras på annat sätt än att den som är borderline lär sig ett socialt liv utan den komponenten. Det pågår en strukturell växelverkan i en borderlines psyke där erfarenhet och anpassning INTE är riktigt i harmoni med varandra. Utvecklingen kommer inte till stånd helt enkelt. Där ligger en del av obalansen mellan en borderline och en icke-borderline!

Varför släpper vi inte relationen med borderline??

Att avsluta en relation med en borderline är som vi sett tidigare i inlägg och kommentarer mycket svårt. Ett genomgående tema är dock att man som partner eller anhörig blivit manipulerad, misshandlad, lurad, bedragen etc etc och inte förstår varför. Själva partnern kanske man helt enkelt inte bryr sig om, men vetskapen om vad som gick snett kan vara det man vill ha. OK, jag körde i diket, vad berodde det på? Var det nåt i styrningen som gick snett, eller vad det fel på asfalten, var det halt eller. Jag tror att många grubblar över vad som gick snett, utan att någonsin få ett svar. Många av mina kontakter via skriver just om det underliga fenomenet att partnern inte kan kommunicera alls om de problem man upplever. Det bara övergår i trakasserier, hat, förtal etc. Jag har på nära håll ett par sådana erfarenheter. Borderline tycks vara så narcissistiska och besatta av det egna jaget att man inte är benägen att satsa på att kommunicera eftersom dom per definition inte någonsin kan ha fel eller vara orsaken till problem. Givetvis gäller inte detta alla borderline, men det gäller i högsta grad den direkta erfarenheten jag själv har av en förvirrad självuppfattning hos en före detta partner.

Att helt bryta innebär att man aldrig får vet vad som verkligen gick snett, det är en källa till stor frustration. Kanske är det inte kossan vi saknar, utan båset! Kanske är det bara en förklaring om VARFÖR det gick fel man saknar, inte själva partnern. Så är det i alla fall för mig, jag ville ha en förklaring till hennes elakheter, manipulatiopner, bakdanteri och taskiga uppförande.

Brasklapp: Ingenting gäller någonsin alla borderline! Så klaga inte nu! Skriv konstruktiv kritik i stället. Kom med råd och egna erfarenheter.

Borderline som lämnar relationen

Alla med diagnosen borderline är olika. En sak som är erkänt besvärlig med borderline är att man ofta inte har en aning om stämningsläget. Jag har själv många erfarenheter av detta. Man vet inte från andetag till andetag om man fortfarande är i en parrelation eller inte. "Peter, vi måste prata om vår relation!" Vi var ute och seglade en enda gång. Planerna var egentligen att vi skulle dra ut ett par dagar, eller så. Vi länsade(vinden platt bakifrån), och bommen låg ut babord, dvs vänster. Om man får en vindkantring svänger bommen med en helsikes kraft och fart över till andra sidan och man får en gipp. Det är farligt och man kan råka ruskigt illa ut om man inte duckar snabbt. Därför sa jag till ungen som envisades med att stå upp, mitt i bommens färdriktning. Sätt dig ner Nisse, du kan få bommen i huvudet. "Kommendera inte mina barn" "OK, jag skall hålla klaffen om du hämtar upp resterna av honom ur sjön om vi gippar." " Vi måste prata om vår relation". "Nej, vi måste se till att ungarna inte slår ihjäl sig".

Ja, det som senare händer är att man balanserar på en knivsegg och aldrig vet stämningsläget. Om de med borderline bara hade en liten jäkla aning om vad dom utsätter omgivningen för i form av osäkerhet, ångest, oro, nervositet, ängslan, dålig nattsömn och ett stort antal andra obehag....

Men det har dom inte, ingen aning alls.... Inte de flesta i alla fall. Vissa har väl insikt men långt ifrån alla. En parrelation kan man lämna, men om det är ett barn eller en förälder så är man faktiskt inte utbytbar. Bryta helt???? Knappast!

Borderline Anhörig Terapi

Hur kan man hantera sin ångest som anhörig när det gäller en borderline som man älskar. Det känns ibland hopplöst att lösa de relationsproblem som vi skapar tillsammans med vår borderlineanhöriga. För vi som är medberoende är verkligen en faktor i detta, det måste vi inse. Vi blir extremt lyhörda för stämningar och triggar på små signaler. Ju längre relationen pågår desto lägre toleranströskel har vi.

Vilka verktyg kan vi använda oss av? Ett av de allra bästa är att skriva dagbok. Att notera alla händelser som gör att man kommer på kant, att man blir sårad och ledsen, att dagen blir till mörker och depression.

När man så småningom bestämmer sig för att avsluta relationen, vilket de flesta anhöriga i en kärleksrelation tänker på, så kommer alltid en back-lash, dvs att man blir ledsen och bara ser det fina i relationen. Medicinen är då att ta fram sina anteckningar i dagboken och läsa en stund. Sedan är man lätt vaccinerad mot tanken att återvända till relationen. Det fungerar ofta jättebra, men sällan hela vägen ut! Hur KAN jag vara så jäkla dum att jag fortsätter offra bra tid på dålig, relationen finns ju ändå inte! Det är ofta konklusionen av att man hamnar i ett dödläge svävande mellan kärlek och likgiltighet. Man vet inte var man landar eller åt vilket håll underlaget lutar. ALLA, säger ALLA havererade relationer är en stor sorg. Man kan inte rycka på axlarna och säga sig att världen dräller av trevliga tjejer/killar. Vi fungerar inte så! Det bästa vi kan göra är att acceptera detta och ta oss samman och låta vårt förstånd få avgöra. Vilken härlig kvinna som skulle göra mig lycklig hindra mig min BPS-anhörige att träffa? Vi väljer till och från!

Summa: Om inget annat hjälper.... Skriv!