Borderline verklighetsuppfattning

Borderlinepersoner råkar ofta in i rättsprocesser om vårdnadsfrågor, ekonomi och annat. Dom blir ofta rättshaverister med en massa problem som dom skapat själva. Eller är det systemets rigiditet som skapar problemen, normen som inte passar på alla? Problemet är att borderline har en annan världsbild och att dom faktiskt inte förstår att dom gör fel. Dom passar bara inte in i rättssystemet, har ingen anledning att följa avtal eller beslut, har ingen anledning att betala sina skulder, ingen anledning att arbeta för brödfödan, etc etc. Dom är aliens i samhället och därmed omöjliga att anpassa. Socialiseringsprocessen avstannade redan när dom aldrig syntes i sin barndom. Läskigt, men detta är ett återkommande tema i alla mail jag får! Jag ställer i alla fall frågan om våra normativa värderingar är för snäva. Borde samhället låta vissa personer vara utanför och inte tvinga in dom i rättssamhället? Ett följdproblem blir då att vi får olika rättsuppfattningar etablerade och att likhet inför lagen inte håller. Är det OK att en borderline kidnappar sina egna barn bara för att han har ett annat rättsmedvetande som inte överensstämmer med rättskulturen? Är det OK att en borderline inte vill betala sina skulder med motiveringen att: Du har ju så mycket pengar i alla fall, vad skall du plundra mig för? Varför bråkar du med mig?

Det borde finnas någon slags instans som kunde hjälpa de personer som inte inser att dom är fel ute att faktiskt förstå att dom halkat snett i systemet. Att man inte kan låna pengar utan att betala, att man inte får bryta en tingsrättsdom om vårdnad, att man faktiskt kan hamna i finkan om man kidnappar barn.... För många människor finns inte en inbyggd rättskompass och det är då problemen hopar sig! Resultatet blir utstötthet, ensamhet, social misär, depression etc. Alldeles för vanligt och kanske helt onödigt. Samhället lägger alldeles för lite resurser på att stötta människor med denna typ av problem. Kostnaderna för samhället är jättestora och möjligheterna till vinst goda!

Får man ge igen mot en borderline?

I DN häromdagen fanns det en artikel, en ledare om att slå tillbaka. Verkligen tänkvärt, inte minst ur genusperspektiv. Klarsynt skrivet men säkert inte PC, vilket hedrar skribenten.

http://www.dn.se/ledare/signerat/slass-for-livet



Då undrar jag följande: Gäller det bara fysisk misshandel? Har man skyldighet mot sig själv att försvara sig mot psykisk misshandel och hur gör man det? Får man klappa till en borderline med starka argument, retorik som inte går att säga emot eller.... Nej inte om du frågar den som är borderline, för per definition har många borderline alltid rätt och ser allt i svart eller vitt. Daltandet mot borderline kommenteras ibland på denna blogg. En del är förbannade på det jag skriver, de är oftast själva borderline. En del som oftast är anhöriga skriver att: Äntligen någon som säger som det är. Men jag vet inte alls hur det är. Varför är det så enkelt att bevisa fysisk misshandel, men inte psykisk? Inte ens bandade samtal lär hjälpa. Det blir ju inga märken i kroppen, men desto mera i själen. Tar man iväg sin partner till en terapeut eller parrådgivare kommer man ofta till ett stadium då terapeuten säger till den som är borderline att han/hon nog har fel! Omedelbart skall då terapeuten bytas ut, han är galen etc etc. Tanken på att det skulle vara något fel dyker inte ens upp vilket beror på brist på självinsikt. Alltså: Självinsikt är totalt oprioriterat i vården utom i KBT eller DBT där man kan konfrontera och beskriva hur de anhöriga upplever situationen.

Detta inlägg kommer säkert att ge mig en massa kritik, men det ser jag fram emot. Jag vill ha debatt och förändring, för jag är övertygad om att om man tog tag i de anhöriga OCH borderline, skulle mycket sjukskrivning och lidande kunna undvikas!

Bordeline och konflikter

Det är inte självklart att en person med borderline har mera konflikter än andra. Ofta får dom dock större konsekvenser, både för dom själva och för omgivningen. Det kan gälla ett förfluget ord, ett tonläge som bara lyssnaren känner, eller en handling som är stundens ingivelse. Resultatet kan bli en total konfrontation, se mitt tidigare inlägg om ett fiktivt referat nedan! Varför går det så ofta så snett? En borderline ser ofta svart eller vitt. Man kan vara väldigt överens en dag men bli utsparkad nästa dag. Älskad och hatad varannan dag. Underbar eller skithög, vacker eller ful. Ingenting däremellan. För att undvika detta försöker många anhöriga anpassa sig, gör sitt yttersta för att inte utlösa en kris och kan därmed inte föra en normal konversation utan att hela tiden väga ord på guldvåg. Detta gör att den som är borderline står utanför det sociala livet och deltar inte med andra på samma emotionella nivå. Utanförskapet ökar direkt och de paranoida dragen tolkar minsta sak fel, av samma dumma anledning. Det icke uttalade kan ställa till mycket besvär. Som anhörig gör man ofta en björntjänst genom att gå på tå och aldrig sätta ner foten. Det ställs inga krav och därmed växer utanförskapet och isoleringen obehindrat vilket skapar frustration. Vi anhöriga måste ta tag i frågan oerhört tidigt. Ser vi på våra barn att det finns problem med detta måste vi ta professionell hjälp av BUP eller liknande. Är man för sen med behandlingen och terapin blir det enormt svårt att få effektiv hjälp. Jag har sett det på allt för nära håll.

De ständiga jättejobbiga konflikterna tar massor av energi och man blir bokstavligen rånad på det lilla man har kvar. Tyvärr stannar inte den energin kvar i den som är borderline utan bara försvinner. Den formen av energi är inte oförstörbar.