Ekonomiskt utnyttjad av kvinna????

Jag Googlade på rubriken ovan och fick väldigt lite svar. På andra plats kom Mänskliga möten där jag skrivit enligt länken här: Ekonomiskt utnyttjad? .

Varför skrivs det så lite om detta.Eftersom jag varken är feminist eller mansgris, utan 100 % humanist anser jag att det borde debatteras lika mycket som annat utnyttjande. Det är inte PC, Political Correct, att skriva om kvinnor som utnyttjar män. Det säljer inga tidningar.... Man kan ju undra hur många män som importerat kvinnor från Thailand, Filippinerna, Vietnam eller annat land under utveckling och sedan funnit att deras enda mål är att bli försörjda och att kunna skicka hem pengar till barn som de lämnat kvar i hemlandet.

I början av relationen kan det vara toppen, man hjälps åt med hushållet etc, men snart förfaller det till att mannen driver någon slags hotellverksamhet för sin kvinna. Förhoppningsvis har han inte gift sig med henne....

Kan detta var en mekanism som också är giltig för många borderline, män eller kvinnor? Jag känner till ett fall där en borderlineman hämtat en kvinna i Asien för att så småningom finna att varken han eller hon var intresserade av att bidra till hushållet. Hon lämnade och gav sig ut på marknaden.

Om man råkar ut för detta, vad bör mana göra? Oavsett om det är en kvinna enl ovan eller en borderlinekvinna som det gäller tror jag att man måste vara tydlig. Vi har tack och lov en sambolag i Sverige som i detalj reglerar hur ekonomin skall fördelas. OM man som man hävdar att sambolagen skall gälla och kräver bodelning efter avslutad relation betraktas man som att man utnyttjat kvinnan. Samhället är fullt av fördomar och idéer om relationer, av vilka somliga inte är giltiga, de bygger på tron på den svaga kvinnan och den starke mannen. Borderline eller inte!!

Är borderline ärftligt?

De senaste inläggen och kommentarerna har handlat om barnen som anhöriga. Jag känner att detta är en extremt viktig grupp som behöver ha extra stöd, men som inte får det. Hur skall samhället eller snarare vården ta sig an de barn som far psykiskt illa av att bli manipulerade av sina föräldrar? Långt ifrån alla barn till borderlinepatienter har skapat problem för sina barn. Ofta är föräldrarna väldigt kärleksfulla och engagerade i sina barn. Men, det finns en tendens som jag tror är överrepresenterad i samband med borderline, manipulation. Man använder barnen som budbärare eller på annat sätt manipulerar barnen att tro att den andra föräldern är psykiskt sjuk, våldsbenägen, pedofil, kriminell eller vad som helst för att kommunicera med sin f.d. partner. Manipulation kombinerat med separationsångest är farligt för barnen, dom blir vilsna och påverkas oerhört mycket inför vuxenlivet.

Är då borderline eller andra tillstånd ärftliga? Genetiskt vet man att ADHD oftast går från mor till dotter och från far till son, men mera sällan över genusgränserna. Borderline är mera en social fråga där barnen lär sig patientens beteende och uppfattar det som normalt, lär sig manipulera både sina föräldrar OCH SIG SJÄLV!!! Då skapas en grogrund för beteendestörningar som kan påverka barnet helt utan genetiska förtecken. Adoptivbarn t ex kan vis tydliga tecken på att bli kontrollerande, manipulativa, dramatiska och väldigt osäkra på sig själva.

Som förälder och patient är man kanske inte medveten om denna oerhört farliga påverkan , som med åren kan utvecklas till allvarliga psykiska störningar och depressioner. Som anhörig partner till en borderline MÅSTE man sätta ner foten och stoppa alla försök till att manipulera barnen. Det finns säkert ingen planerad önskan att bete sig på detta vis, men i verkligheten blir det ofta så i alla fall!

Jag väcker frågan: Hur skall vi få stopp på den misshandel som manipulation och psykisk terror som barnen utsätts för, även om den inte är medveten från förövaren?

Paranoia, separationsångest och manipulation

Personer med instabil emotionell personlighetsstörning, dvs borderline, har som ett par allvarliga kriterier för diagnosen just de tre begreppen i rubriken. Det är jättejobbigt för de anhöriga som hela tiden kläms mellan de personer som patienten utsätter för manipulation och paranoia. En viktig del i sättet att möta patientens manipulation är att se till att eventuella barn helt hålls utanför processen. De blir annars hårt belastade och skriker och gråter åt inbillade eller verkliga faror som patienten lurat i dom för att nå sina egna dunkla syften. Detta skapar en kedjereaktion som egentligen går ut på att patienten tror sig bli av med sin egen paranoia genom att göra barnen paranoida också! Inget kunde vara mera fel. Ju mer patienten inbillar sin barn att t ex pappan kommer att slå dom, desto mer tror hon själv på det. Barnen blir hysteriska och vill inte träffa sin pappa och i och med att barnen själva tror på mammans påståenden så tar hon det som en signal på att hon har rätt. Inget kunde vara mera fel, det är detta som är manipulationens verkliga konsekvens för barnen framför allt, men också för pappan, vars sociala liv slås i spillror av mammans påhopp. Separationsångesten består i att mamman i detta fall inte VILL släppa sin exman. Även en negativ länk, som en konflikt skapar en slags kommunikationskanal för mamman.

Hur skall man som anhörig möta detta? Det är den vanliga frågan jag får när barnen kommer i kläm. Ja, man börjar givetvis med att samla på sig argument och "bevis" för att det råder ett liknande sakförhållande. Sedan konfronterar man partnern och om detta inte skyddar barnen går man till Soc, antingen man är anhörig eller bara åskådare utifrån.

BARNENS BÄSTA KOMMER FÖRST! Sist kommer patientens behov av att vara paranoid och destruktiv. Om patienten inte begriper sakfrågan måste man gå vidare och söka hjälp för patienten. Kom ihåg att du som tar upp frågan kommer att bli utsatt för 1000 ggr värre manipulation än du någonsin kunnat drömma om! Patienten kommer att förtala dig, fortsätta att manipulera och driva dig till vansinne!! Men det är den enda framkomliga vägen, tag hjälp från proffs! Familjerätten, soc, hela programmet!!!!

Borderline och psykiskt våld

Att det förekommer manipulation och övertalning är naturligt i alla förhållanden. När det går över i psykisk misshandel har det gått för långt! När manipulation inte längre fungerar kommer ofta hoten från den som är borderline. Jag vill inte alls åka till London, jag vill åka till Berlin, men åk du då kan jag roa mig här hemma i stället. Gå på Engelen, det lär vara ett bra raggställe.

Jag vill inte sova i det här rummet, där du och ditt ex sovit. OK, ni flyttar till ett annat rum som inte passar som föräldrasovrum. Jag vill inte sova i den sängen heller, OK vi köper en ny säng. Jag vill inte bo i det huset som du och hon har bott i. Där går ju gränsen om man är i början av en relation. Det finns givetvis en del alternativ. Ett kan vara att ge efter, sälja huset och köpa ett annat. Ett annat alternativ kan vara att försöka övertyga om att man inte har råd att flytta och att man kan ha roligare för dom pengarna, ett tredje är att säga stopp! Det är helt OK om du inte vill bo i det här huset, men det vill jag och mina barn. Så ta tillbaka din andrahandsuthyrda lägenhet och flytta ut!

Det kan finnas ett stort värde i att anhöriga inte jamsar med och låter den som är borderline bestämma stort som smått. Ramar krävs och ett visst mod. Här kommer anhörigproblemet in. Vi vill ju inte lämna vår kära. Men vi kanske måste våga sätta relationen på spel. Går det så går det. Annars så OK, då har du inte lust att i något enda fall kompromissa och i så fall skall vi gå skilda vägar! Hårt men nödvändigt ibland. Det kan ju räcka med att enperson mår dåligt, det känns onödigt med två!

Borderline när helvetet braka loss

Den som är borderline påverkar sin omgivning väldigt mycket. Ofta är det genom beskyllningar, anklagelser, påhopp och orättvisa omdömen. Många ger bara upp och bara ignorerar men får sin energi bestulen. På lång sikt är det inte hållbart om man inte har tekniker att möta problemen. Det finns inga genvägar och det kanske inte finns vägar alls. Jag tycker bara så synd om dom som verkligen inte kan lämna sina borderline. Exempel föräldrar, syskon eller andra som inte har något val. Vi andra som envisas med att älska sina kära med borderline har faktiskt ett val. Vi är som alltid förmögna att välja till eller välja från alternativ. Det är bara så fruktansvärt otroligt svårt att välja bort. Vad beror det på, är det en mänsklig gåva att bry sig och att aldrig ge upp. Kärleken övervinner allt förstånd och det är verkligen sant. Den som varit i denna situation vet att det är alldeles för sant.

När en ordentlig krasch verkligen inträffar står man alltid lika handfallen. Man har inte en aning om vad man kan göra bättre, inte ens hur man kan skapa alternativa handlingsplaner och deras effekter. Styrkan måste komma inifrån och vi som anhöriga måste lära oss att inte ta någonting personligt. Man måste inse att det är något utanför inte bara min kontroll utan utanför all kontroll överhuvudtaget. Ett självspelande piano som tar turer upp och ner hela tiden. Det finns inga samband och man går helt bet på att hitta en struktur för att forma en förklaring när det redan har hänt.

En borderline är vilse och gör sin omgiven lika vilse, med skillnaden att den anhörige famlar i blindo totalt.

Hur står man ut med en borderline anhörig?

Provokativ fråga.... Hur står den som är borderline ut med sig själv? Det är en minst lika viktig fråga. Kaos internt är nog standardläge, livet hakar upp sig och ingenting går som man vill. Strul på jobbet, usla relationer, uppbrott, sårad självkänsla, dålig ekonomi och ångest, depression och ensamhet. Många borderline har ingen vänkrets för att vännerna tröttnar på dom. Dom står inte ut med att alltid bli svikna, inställda träffar, löften som inte hålls etc.

Många står verkligen inte ut, utan lämnar relationen. Många av dom som stannar kvar i relationen blir reducerade till en stödtrupp och måste ge upp sitt eget liv och sin egen mentala hälsa. Frågan jag ställer mig själv är: Är det värt detta? Jag har tidigare trott att det är värt det, men om man bara får fanstyg till svar för allt man gör för sin anhöriga borderline så finns det en bortre gräns. Borderline manipulerar men går ibland över gränsen, man står bara inte ut. Dialogen blir otroligt ojämn, paranoida påhopp och anklagelser är legio, framför allt när den anhöriga har jobbproblem, vänproblem etc. Då får vi anhöriga klä skott för detta. En dag blir det för mycket, då spricker relationen!

En sidoeffekt av att den som är borderline inte står ut med sig själv är att ca 10 % av alla med diagnosen borderline tar sitt liv. Detta är tragiskt och samhället borde satsa mycket mera på vård och stöd för denna utsatta grupp.

Upp och ner med borderline

En person med borderline har en tendens att fara upp och ner i humöret och i sina relationer. Man vet sällan när man kommer hem hur läget är, får man en kram eller en ilsken blick. Man får som anhörig ångest varje gång man kommer hem. Det är inte ovanligt att man skaffar sig ärenden för att slippa komma hem till ovissheten. Den struktur som borderline ger till oss anhöriga kan vara fruktansvärt ansträngande, ta all energi och vara direkt beroendeframkallande. Det är nyckeln till frågan varför dom är så svåra att lämna. Man vill ju inte ge upp, man vill vinna över beteendena och hoppas på "bättring" utan att någonsin få det. Att ge upp verkar inte vara ett alternativ, men för många går det så långt att de som anhöriga blir psykiskt påverkade med ångest, depression och sömnbesvär.

Vad är det som driver oss att inte bara kapa banden. Jag kan inte säga det, men det finns kanske ett tävlingsmoment i detta, "Jag skall klara av relationen" Frågan är: Skall min partner också klara relationen eller är det bara ett spel för att manipulera oss anhöriga? Borderline är extremt bra på att manipulera men kan också bli manipulerade av personer dom har en tät relation till. Det blir en ojämn kamp där det alltid bara finns förlorare. Jag har bestämt mig för att leva levande, inte dö levande. Därför tar det slut när energin är uttömd. Det går inte att ensam ta hand om en borderline, det är min fasta övertygelse. En relation är därför per definition omöjlig, bara att inse.

Vad är det för mekanismer som gör att vi faller för en borderline som vi redan efter ett par månader förstår är ett hopplöst projekt. Dåligt omdöme! Riktigt dåligt omdöme parat med vilja, romantik och dumdristighet. När energin är slut klara man inte att bryta upp och man är fast i ett livslång förhållande med stort och djupt lidande.

Nu har jag säkert retat upp många med diagnosen borderline. Bra! Uppretade människor kommenterar, protesterar och argumenterar. Många kommer att skriva: Exakt så är det!

SLute på en relation med en borderline är början på något nytt, ny energi som inte förstörs, initiativ, kreativitet, självständighet! Yes, världen: Here I come!

Curling och borderline... finns det ett samband?

Kanske finns det ett samband mellan curlingföräldrars missriktade dalt med sina barn och borderline. Inte ett direkt samband men väl en ångest som många borderline har, nämligen separationsångest. Dom vill inte riskera att bli "lämnade" av sina barn, därför köper dom sina barns gunst genom att köpa saker, passa upp och allmänt curlande. Detta skapar i vissa lägen förakt för föräldrarna och är alltså direkt kontraproduktivt. Barnen behöver regler och guidning i hemmet och skolan. Får dom inte det blir dialogen helt fel. Ungarna kallar sin curlande förälder för en massa dumheter och föräldern blir helt nerkörd. Utbrändhet, allmän olycka och depression kommer som ett brev på posten.

Så till frågan: Hur kan vi som är anhöriga till en borderline som fallit i fällan göra för att skapa bättre förutsättningar? Kan vi stärka mamman eller pappan och hur. Mod kan vara ett framgångskoncept. Modet att säga ifrån: Mamma jag vill ha ett par smörgåsar..... Kommer strax! Jag vill ha dom NUUU! Citat ur levande livet! En 13-åring skall fixa sina egna mackor, även om det innebär att han måste pausa sitt dataspel i 5 minuter. Att stärka en mamma i den situationen är extremt svårt! Det handlar om att komma över en hang-up, dvs. tron på att barnet skall flytta hem till pappa om han inte får sina mackor. Resultatet av att mackorna levereras är förakt, inte tacksamhet! SÅ har man en nedåtgående spiral som ofta utlöser depression och ytterligare belastning.

Lösningen borde vara självkänsla och mental styrka. Om den inte finns utnyttjar barnen detta till bristningsgränsen. Barn är verkligen inga änglar! Hur stödjer man då en borderline. KBT, kvalificerad hjälp är några viktiga delar. Att få verktyg att säga ifrån, att tro på sig själv och inse att man är manipulerad. Genom insikt kan man agera, aldrig utan insikt! Borderline manipulerar ofta själva och blir därför ofta själva manipulerade. En ond cirkel som måste brytas med MOD!

Borderline och manipulation, myt eller sanning?

Man brukar hävda att borderlinepatienter är bra på att manipulera omgivningen. Man hittar i sin borderlinediagnos ett legitimt skäl att bete sig som man vill, ibland till anhörigas stora sorg. Att vara utsatt för manipulation är inte trevligt, man ser det som en förolämpning eftersom man lätt avslöjar manipulationen, trots att den som är borderline inte är medveten om den själv. Det skall bara vara så, det får du finna dig i, etc. etc. "Jag manipulerar inte, det är du som gör det. Du ljuger för mig och det gillar jag inte,vad pratar du om egentligen jag tror att du förvanskar sanningen för att du vill nå dina syften."

Man har alltså två helt olika uppfattningar om verkligheten. Det man ser och det man känner kan vara väsensskilt från varandra. Vems verklighet gäller? Ja, det är inte lätt, var och en har ju sin egen verklighet och en borderline har ofta en syn som avviker markant från de flesta andras. Dom ser på samma sak som vi andra, men från ett annat håll. Där ligger ett stort kommunikationsproblem som vi nog inte kan lösa. Vi kommer alltid att ha svårt i dialogen med våra anhöriga med borderline, men vi kan kanske lära oss att stå ut med det! Kanske måste vi navigera runt och undvika de värsta grynnorna.

I mina mest negativa stunder tror jag att det är omöjligt att dela livet med en borderline av skälen ovan. Man ser inte samma saker, har inte samma världsbild och absolut inte samma förväntningar på relationens innehåll. Hur skall man då kunna ha respekt och nå kärlek? Missförstånd och förfelade förväntningar blir vardagliga destruktiva inslag och till slut ger man upp. Det är mänskligt! Här hjälper inte styrka, man måste vara listig också!!!

Många mail!!

Jag får många mail till min adress midas.2@hotmail.com De flesta är anhöriga till borderliner och har jättelika problem med detta. Alla de nio karaktäristiska dragen behöver inte vara jobbiga men ofta återkommer separationsångest, osäkerhet, beslutsvånda, dålig självkänsla, sv/v beteende, plötsliga humörsvängningar och annat som påverkar anhöriga mycket negativt. Jag brukar försöka besvara alla mail, men det tar en del tid från mina andra sysslor i livet. Framför allt kan jag ge förslag på hur man möter en borderline på egen planhalva. Jag kan inte tillräckligt om borderline för att vara expert, men när det gäller anhörigperspektivet har jag mycket kunskap, bland annat genom alla de som kontaktar mig.

Skriv gärna, jag svarar om jag hinner och ibland prioriterar jag upp högst på min agenda. Jag får många tack och det känns som mycket angeläget att fortsätta detta forum. Vill du bli medförfattare så kan du antingen maila mig så klistrar jag in det jag tycker är lämpligt, eller skriva en kommentar.

Är din partner borderline? Du är inte galen!

Här kommer en översättning från engelska av ett utdrag ur en bok om beteendestörningar. En del är ganska bra! Se detta som en fortbildning av anhöriga, inte som ett verktyg för diagnos! Se också denna länk!

Är din partner borderline? Du kanske inte vet hur du skall få veta, eller ännu värre, du kan börja tvivla på dig själv och tro att du är galen. Borderliners kämpar hårt för att förvränga vår verklighet för att deras egen verklighet skall kännas tryggare.

Vad är en borderline? Är det något som gränsar till schitzofreni? Nej! Fråga dig själv detta: Anklagar din partner dig ofta för att vilja lämna honom/henne? Uttrycker din partner ibland att han/hon inte är värd din kärlek, medan det andra gånger handlar om brutal kontroll och försök att hålla dig borta från andra människor? Borderliners har extrema och ologiska känslor som ibland kommer från mikroskopiska känslor av att du skall lämna honom/henne.

Du är inte galen.

För många av oss som kämpar med denna sorts misshandlande partners behövs ett stabilt handtag att hålla i. Vi måste inse a.. VI ÄR INTE GALNA. Människor med borderline lider av extrema känslor som gör att de handlar oförutsett med allt från förbryllande beteenden till brutalitet. Att leva med dem är smärtsamt och förbryllande.

De snurrar till vår verklighet: Beteendestörda personer kan inte hantera verkligheten i sina beteenden. På vissa nivåer inser de hur mycket de skadar sina anhöriga, ändå är det för smärtsamt för dem att inse och erkänna att de skadar andra. En av deras vanligaste försvarsmekanismer är projektion, dvs. det är alltid någon annans fel! ”Jag är inte borderline, du är den som är galen!” Eller ”Det är ditt fel att detta hände för att du …” Det kan efter en tid bli svårt att skilja mellan vad som är projektioner och vad som är en beteendestörning. Vi anhöriga börjar så småningom tvivla på att vi är friska och tror kanske att vi är de som har störningen. Vi börja tvivla på vår verklighet och tror att det kanske ligger något i vad borderlinern säger: Du är galen!

Sanningen är att det har fel, men att säga så får dem att må bättre om vi kan ta en del av deras börda genom att de lastar över på oss som inte är borderline.

Vad mera, beteendestörda människor döljer sina problem mycket effektivt. De har svåra anpassningsproblem till livet. De befinner sig i ett emotionellt kaos. De strävar efter att inte visa sin störning utåt mot andra personer. Först när de kommer i en nära privat relation visar sig det avvikande beteende på allvar. Vi som finns i närheten blir offer för deras projektioner.

Min kommentar: Det är en bra beskrivning tror jag och det är viktigt för oss anhöriga att veta hur vi skall tackla problemen. Kan vi det blir det bättre både för oss och för den som är borderline. Vi blir alla starkare och läkningsprocessen går bättre. Det handlar också om respekt och hänsyn från båda parter, man måste ställa krav på den som är borderline. ”Jag accepterar inte att du…..” Först när det finns verkliga krav kan den med borderline mäta sig mot verkligheten!!! Kämpa på!

Borderline och paranoia

Paranoida beteenden är vanliga hos borderlinepatienter. Jag skall försöka skapa en teori om varför det är på detta vis. Det är bara ett försök, men ändå just ett försök. Min teori är att det egentligen handlar om separationsångest att den är motorn till det paranoida. Den är i sin tur kopplad till ett stort kontrollbehov och frågan är vad som är drivkraften och vad som är resultatet i beteendestörningen. Om man har separationsångest så behöver man total kontroll över de faktorer som styr relationen. Strävan efter total kontroll och det perfekta läget där man inte har någon som helst osäkerhet, går via en mani att veta allt om den andre. Har han/hon sagt xxx eller var det xxz? Om man som anhörig berättar någonting, kanske helt oväsentligt och i den berättelsen pratar om en röd bil kan den paranoida sidan blottas och han/hon säger: "Det var en grön bil, du ljuger för mig! Du ljuger hela tiden... (det negativa hypertänkandet tar rejäl fart) du bryr dig inte om mig, var var du igår förresten, du svarade inte på mobilen och inte heller på mina mess, HAR DU EN ANNAN KVINNA? Svara, din idiot! Jag tror inte vi kan fortsätta vår relation efter detta, du talar inte sanning." Om du då till exempel säger: "Ja, bilen kanske var grön, men det är inte viktigt för historien, det viktiga var att..." "För mig är det viktigt att du talar sanning och du ljuger för mig, bilen var grön, jag vet det, så är det bara, jag hatar dig, lika bra att du sticker härifrån med detsamma!" Eftersom man som anhörig vet att det inte lönar sig att argumentera, drar man sin färde. Efter en timme eller två ringer hon och säger "Hej älskling, jag ville bara säga godnatt"

Den med borderline tror att lögn är just detta och vill ha totalkontroll över sanning och konsekvens. För att om den anhörige ljuger om färgen på bilen så ljuger han nog om allt annat också! Han lämnar mig snart, lika bra att jag behåller kontrollen och gör slut själv! Då vet jag i alla fall att jag inte har honom mera och han kan inte skada mig genom att lämna mig! Jag är inte värd ett lyckligt förhållande, min roll är att vara fattig och olycklig. Ingen vill veta av mig, mina vänner sviker mig... (Han/hon har i sista minuten backat ut ur biobesök fyra ggr senaste tre månaderna, ställt in middagar, badturer, picknick etc.regelmässigt!) Den som är borderline förlorar ofta sina vänner just på detta sätt, jag har hört otaliga berättelser om detta, både på nära håll och via min e-post! Om man som anhörig känner till detta kan man ta det med en klackspark, men om man inte har kunskapen tar man det personligt och tar själv på sig ett ansvar som man definitivt inte har. Genom att vara medveten om detta blir man relativt vaccinerad mot borderlinerns beteenden och bryr sig inte så mycket.

Denna teori stämmer givetvis inte på alla med borderline, men kanske ibland.