Mobilen ur ett socialt perspektiv

För en tid sedan fanns ett inslag på Sveriges Radio om japanernas förhållningssätt till mobiltelefonerna och till varandra. Japaner använder sina telefoner till nästan allt – även att ringa med.
Man tittar på TV, man chattar, fildelar och skickar vad som helst vart som helst. DoCoMo styr kontakterna och gör det omöjliga möjligt.
Allt mera av upplevelser kanaliseras via denna cyberruta och man bygger upp sin världsbild från det som kommer ut ur den, vilket i sin tur beror av vad som stoppas in i den. Och isoleringen mellan människorna ökar, man talar aldrig direkt med varandra utan bara via sitt lilla tittfönster. Man kallar det för Mobile Cocooning, dvs man slår en skyddsbarriär kring sin person och låter tekniken skicka intrycken i stället för att kommunicera med varandra. Distansen ger en känsla av säkerhet för man vet att den man har dialogen med inte kan tvinga till sig ett svar. Socialt är detta en svår belastning.
Historien upprepar sig med kuslig precision. När Bell-bolagen startade sitt telenät i slutet av 1800-talet startade en massiv proteströrelse. Man menade att telefonin skulle göra att människor slutade träffas och att folk skulle bli socialt isolerade. Detta var möjligen delvis rätt. Femtio år senare kom TV till västvärlden och gjorde samma sak. Man tog effektivt död på förmågan att bilda värderingsmönster i familjekretsen och ersatte detta med Soames i Forsytesagan eller idealen i Andy Pandy, om där nu fanns några ideal. I mitten på 90-talet kom så internet på allvar, ungefär samtidigt med mobiliseringen av telefonin.
Utvecklingen som vi nu ser är kanske bara en kombination av kända tekniker som att skicka ut TV till mobilerna. Den oro man kan känna är då bristen på socialt patos och på empati som oundvikligen blir konsekvensen av ett samhälle som är teknikstyrt och där vi fjärmar oss från varandra. Den som lever får se.

Moteld mot telefonköer

Jag har en lysande idé som kanske inte är helt realistisk. Det är ju så det börjar oftast. Men den kanske kan realiseras i annan form.... Istället för att ringa till SKatteverket och hamna i 45 min kö, så borde man sätta upp en tjänst som köar åt oss. Så här borde det gå till: Jag ringer upp min köcentral och får en klarton. Ringer sedan skatteverket, trycker 1 för inkomstskatt, 3 för restskatt och blir sedan placerad i kö. Då slår jag en kod och lägger på luren. Samtalet bevakas av det systemjag först ringde och när någon svarar på skatteverket får den som svarar ett meddelande: Tryck 5 så kopplas samtalet fram till den som vill prata med dig. Just nu är det många som pratar med Peter, ditt samtal är placerat i kö, etc. På detta sätt kan man bolla samtalen fram och tillbaka och operatören får massor av trafik. Lysande, eller har jag missat nåt?

Vem är närvarande?

Att ringa till ett svenskt företag eller till en svensk myndighet är ofta, men inte alltid, som att delta i ett häcklöp på 110 meter. Varför är det så, vill man inte prata med mig. Väklommen till Carpark, tryck in det nummer som står på din böteslapp. Va! Jag har inte fått någon böteslapp. Tryck 3 för att komma till kundtjänst 2 och dröj kvar du har turnummer 34. Vi arbetar så fort vi kan, det är många som ringer. Tryck stjärna för att vara kvar i kön, du är nu utloggad. Tack för ditt samtal. Man tror inte det är sant. Carpark är bara ett av alla gräsliga exempel som speglar företagets företagskultur. Min reflexion är att det inte alla är många som ringer, det är få som svarar. Jag tog mig tid att skoja med en pigg agent en gång och sa: varför säger ni att det är många som ringer, setär ju få som svarar. Va, sa den pigga damen, du vet väl inte hur många vi är som svarar. Jo, jag vet exakt. Är du i lokalen? Nej, men när jag ringde var ni en för lite mest beroende på att ni tycker er tid är mera värd än min och där ar vi inte överens. KUL sa hon, dett tar jag med till eftermiddagsfikat!