Kommentarer om bordereline...

När jag läser kommentarerna i denna länk börjar jag faktiskt fundera på att ge ut bloggen som bok! Se här KOMMENTARER!

Är min partner en bordeline?

Diagnoser kan vara bra för dom som arbetar professionellt med terapi och medicinering. För oss anhöriga. Vi har ett helt annat behov, nämligen att hantera våra egna känslor och upplevelser av att ha en relation till en person med personlighetsstörning. Vi kan inte bara acceptera att bli psykiskt misshandlade vilket många men inte alla anhöriga blir av sin relation. Det är dock extremt vanligt att de anhöriga blir medberoende, ett tillstånd som kan jämföras med alla andra beroenden som t ex alkoholism, sockerberoende eller annat. Man kan inte släppa sin partner eftersom man inte förstår vad som är fel. Det är en intern och osynlig fiende i borderlinepersonen som man inte kan kriga mot. Vi är ju en gång så funtade att vi har social empati och vill inte acceptera att det bara är så att man inte kan förstå. Jag tror egentligen inte på att det är av kärlek till personen som sådan utan att det är för vår een skull som vi inte ger upp. Vem gillar att förlora ett krig? Även om det är mot borderline som man inte kommer åt. Personer med borderline har ofta ett stenhårt skal som man inte kommer igenom. De säger ofta själva att dom inte KAN älska någon för deras kärlek har hela tiden reservationer. Om vi byter bil, köper hus, åker till Rom... så kanske jag älskar dig. Det är ett sätt att styra och manipulera som va vanliga så kallade normala personer inte riktigt är vana vid, men som vi gärna vill behärska och på sätt och vis få bort.

I resonemanget ovan ligger en konflikt mellan det dolda tillståndet borderline och den vanliga mannen/kvinnan på gatan som inte förstår, men som samtidigt gör vad som helst för att förstå!

Vem bryr sig om oss? Inte sjukvården eller psykvården i alla fall. Många anhöriga hamnar i djupa depressioner och förlorar sin arbetsförmåga, påverkar sin omgivning negativt och kostar samhället massor av pengar. Det egna lidandet som anhörig är enormt. Jag har flera vittnesmål om hur man som t ex förälder fullständigt tappar fotfästet och faller ner i en långvarig period av lågpresterande och grubbel. Inom vården finns det dock väldigt liten förståelse för de behov som vi anhöriga har och vad man kan göra för att hjälpa oss. Jag har träffat läkare i andra sammanhang som uttalat säger: MAn har ett egeet val och det är bara att lämna relationen. En sådan total ignorans är inte bara förbluffande, den är ett uttryck för trångsynthet och brist på vilja att förstå. Det är dags att landstingen observerar detta och ställer resurser till förfogande. Både den med borderline och den anhörige skulle bli hjälpta av detta.

Är bordeline ofta psykopater?

Det finns alldeles för många sätt att kategorisera människor och stoppa in dom i fack. Det viktiga är för anhöriga att möta sin vän och försöka hitta en kommunikationskanal. Om den andra parten är psykopat blir det ofta besvärligt. Man pratar förbi varandra och samtalet innehåller hot, förnedring och manipulationer. Troligen finns det inslag av psykopati i alla individer, oavsett om det är ett djur eller en människa. Ett salladshuvud kanske inte är psykopat, men är å andra sida inte mycket att ha en relation till. Problemet är dock att det är svårt att få till en vettig dialog med en psykopat. Utan kommunikation ingen gemenskap. Det är ju själva ordet kommunikation, "something in common" dvs man delar ett värdemönster, ett sätt att tänka.

Blandar man då personer med helt olika värdegrunder och med drag av psykopati blir det ofta katastrof. Värdegrunderna kan vara av nationalitetstyp, t ex att en asiat och en svensk inte delar de basala sakerna som ansvar, jämlikhet eller tanken on lika värde. Det blir omöjligt.

Bota borderline, går det?

Vetenskapsradion hade ett intressant inslag för en vecka sedan. Det handlade om bakteriers inverkan på hjärnans utveckling i fosterstadiet. Man menande sig ha bevis för att brist på vissa bakterier i fosterstadiet hämmade en del sociala utvecklingar som senare i livet påverkar beteendet. Dessutom skapas av denna brist en överproduktion av vissa hormoner som är vanliga hos ADHD-patienter och andra med beteendestörningar. I djurexperiment har man påvisat att möss som avlas och växer upp i en hermetisk, bakteriefri miljö får klart avvikande egenskaper. Dom tar större risker, gör tokiga saker, får inlärningsproblem och blir socialt avvikande från vanliga möss. Det hjälper inte på något sätt att tillsätta bakterier efter fosterstadiet.

Utan jämförelse med laboratorieråttor kan man möjligen tro att det finns en koppling mellan bakteriefloran för personlighetsstörda personer, som dessutom är överrepresenterade i problem med tarmkanalerna.

Ovanstående, dvs. att det finns en klinisk förklaring till borderline är än så länge rent hypotetisk. Dock kan man utan större analytisk förmåga konstatera att KBT är den enda förhärskande effektiva behandlingsmetoden, på senare tid kompletterad med DBT. Målet är inte roten till beteendestörningen utan att den drabbade själv skall få tekniker att möta sina avvikande beteenden. Orsakssambandet bakterier och störning är inte kausalt bevisat, men det är en intressant förklaringsmodell, framför allt satt i relation till de terapeutiska metoder som har en viss effekt på vardagen för de anhöriga och på den som har en personlighetsstörning.

Vi anhöriga skall inte försöka "bota" eller på annat sätt rota i borderlinepatientens beteenden eller orsaksbakgrund, det skall vi lämna till proffsen. Vi skall bara se till att vi själva hålls skadeslösa och att vi kan underlätta för vår borderlineanhöriga att leva ett normalt liv. KBT ger dom verktygen att bemästra sina impulser att överträda de sociala normer som annars är det fundamenta som mänsklig samverkan bygger på.

Borderline verklighetsuppfattning

Borderlinepersoner råkar ofta in i rättsprocesser om vårdnadsfrågor, ekonomi och annat. Dom blir ofta rättshaverister med en massa problem som dom skapat själva. Eller är det systemets rigiditet som skapar problemen, normen som inte passar på alla? Problemet är att borderline har en annan världsbild och att dom faktiskt inte förstår att dom gör fel. Dom passar bara inte in i rättssystemet, har ingen anledning att följa avtal eller beslut, har ingen anledning att betala sina skulder, ingen anledning att arbeta för brödfödan, etc etc. Dom är aliens i samhället och därmed omöjliga att anpassa. Socialiseringsprocessen avstannade redan när dom aldrig syntes i sin barndom. Läskigt, men detta är ett återkommande tema i alla mail jag får! Jag ställer i alla fall frågan om våra normativa värderingar är för snäva. Borde samhället låta vissa personer vara utanför och inte tvinga in dom i rättssamhället? Ett följdproblem blir då att vi får olika rättsuppfattningar etablerade och att likhet inför lagen inte håller. Är det OK att en borderline kidnappar sina egna barn bara för att han har ett annat rättsmedvetande som inte överensstämmer med rättskulturen? Är det OK att en borderline inte vill betala sina skulder med motiveringen att: Du har ju så mycket pengar i alla fall, vad skall du plundra mig för? Varför bråkar du med mig?

Det borde finnas någon slags instans som kunde hjälpa de personer som inte inser att dom är fel ute att faktiskt förstå att dom halkat snett i systemet. Att man inte kan låna pengar utan att betala, att man inte får bryta en tingsrättsdom om vårdnad, att man faktiskt kan hamna i finkan om man kidnappar barn.... För många människor finns inte en inbyggd rättskompass och det är då problemen hopar sig! Resultatet blir utstötthet, ensamhet, social misär, depression etc. Alldeles för vanligt och kanske helt onödigt. Samhället lägger alldeles för lite resurser på att stötta människor med denna typ av problem. Kostnaderna för samhället är jättestora och möjligheterna till vinst goda!

Göra slut med en borderline, går det?

Frågan är berättigad, men finns det ett enkelt svar. Vad är det som gör det så förtvivlat svårt att bryta totalt? För det första så har borderlinepersoner an annan livsinställning, man ser på världen från ett annat torn än vi andra gör. Det är spännande och väldigt utmanande. När relationen brister, för det gör de rätt ofta på grund av missförstånd och de olika utsiktspunkterna, blir läget väldigt besvärligt. Vad är det man har en relation till som medberoende anhörig? Jag tror att det egentligen är med fenomenet borderline man har sin relation, människan är bara en förpackning! Vi anhöriga vill bemästra själva störningen, vi ser den som en utmaning och som en krigsförklaring och går in i ett krig som vi inte vill förlora. Att det råkar vara en annan människa som bär på vår fiende kan kännas jobbigt, men vi fortsätter att älta och försöka förstå varför vi fick ge upp slaget. Flankangrepp, artilleri och annat göre sig ej besvär, förpackningen är hermetiskt tillsluten och man kommer aldrig åt själva fienden, borderline!

Hur skall vi anhöriga tackla detta? Projicera inte på den som bär på borderline, utan fokusera på själva borderline, som om det vore en komponent i en dator eller en bil. Strunta i bilen/datorn. Bara försök förstå och om det inte går, acceptera att du inte förstår och gå vidare i livet. Öda inte energi i onödan på människor som har en trasig komponent, men låt å andra sidan inte bli att visa din känsla och ditt engagemang. Många med borderline har inte blivit sedda som barn och saknar därför barnets kärleksfulla tillit i vuxen ålder. Den bristen kan inte repareras på annat sätt än att den som är borderline lär sig ett socialt liv utan den komponenten. Det pågår en strukturell växelverkan i en borderlines psyke där erfarenhet och anpassning INTE är riktigt i harmoni med varandra. Utvecklingen kommer inte till stånd helt enkelt. Där ligger en del av obalansen mellan en borderline och en icke-borderline!

Borderline eller inte? Rättegång

Jag har ingen aning om det är en typisk borderline-egenskap som jag tänker beskriva. Men det kan finnas en koppling till en egenskap som borderline har, nämligen den välutvecklade manipulativa ådran. När en borderline hamnar i konflikt så kommer förmågan att manipulera fram direkt och den används flitigt så länge man har något att vinna. T ex i vårdnadsfrågor då det första offret i kriget om barnen är sanningen. Besvara gärna enkätfrågorna här till vänster!!!

Jag har två nära exempel på barn som får agera slagträ i relationen, den ena avslutad för 10 år sedan minst, den andra för kanske två år sedan. I det första fallet ville kvinnan som var borderline han ensam vårdnad över båda barnen och hon flyttade dem utan exmakens medgivande ungefär 100 km bort till en sektliknande verksamhet. Hon försökte se till att exmaken inte skulle få behålla deras gemensamma hyresrätt, men fann till sin "förvåning" att fastighetsägaren direkt släppte lägenheten till ex-maken och att Tingsrätten tilldömde mannen ensam vårdnad eftersom hon begått brottet egenmäktigt förfarande med barn. Hela hennes världsbild raserades: Hur kunde Tingsrätten bara inte inse att HON minsann var den perfekta mamman och att exmannen var den största idiot och barnmisshandlare som travar på denna jord. Hon fick träffa barnen var 14:e dag och bröt totalt samman och som konsekvens av detta blev en rättshaverist utan arbete, utan vänner, utan social förankring. Mannen som insåg att detta inte var bra eftersom han är en mycket klok man gick till familjerätten och kom överens med sitt ex att de skulle ha gemensam vårdnad. Det tog flera år innan hon hämtat sig och kunde börja leva, dock utan att arbeta eftersom hennes psykiska hälsa inte riktigt tillät det. Hela livet rasade och hon blev allvarligt nergången under ett antal år som en direkt följd av sin egocentricitet och tro på sin makt.

Den andra situationen är en kvinna som manipulerat tingsrätt och BUP och "hela kittet" så att han har kontaktförbud i ett par månader. Hon stalkar, förföljer, sms-bombar och beter sig som en skadeskjuten lejoninna allt för att förstöra för sin exmake. Att barnen kommer i kläm bryr sig varken mamman eller soc om. Men sanningen kommer ikapp och det har blivit räfst och rättarting hos de myndigheter som är inblandade. Strukturfacism kallar man detta fenomen i Norge.

Utan väldigt kloka ex-män hade det gått åt pipsvängen för barnen i kontakten med pappan. Båda männen har haft kvalificerad hjälp av stödpersoner för att kunna hantera situationen utan att bli ytterligare ett offer i relationen. Tur att det finns överprövningsinstanser.

Hur skall anhöriga hantera detta? Genom att vara extremt sakliga, aldrig svara på tilltal, eftersom allt du säger kan vändas mot dig! Även sådant som du inte tror det finns en chans att vända mot dig. Anklagelser som är helt befängda men som bara genom att du motargumenterar får sanningshalt. Vi måste lära oss att tiga ihjäl dumheterna som när vårdnadsfrågor kommer upp 10 år efter separationen IGEN!

Polisanmälningar från borderlinepersonen kan börja dugga tätt, ofta med tunt innehåll eller inget alls. Inte sällan genom att barnen manipuleras till att tro att det finns faror eller anledningar att tycka illa om sin pappa.

Man skall INTE förfalla till samma låga nivå som borderlinepersonen och göra motanmälningar om det inte handlar om att barn kommer i kläm. Då måste man ALLTID kontakta sociala myndigheter och låta dessa ta striden. Barnen kommer i första hand och i sista hand kommer den som är rättshaveristen.

Jag påstår alltså inte att detta är en borderlinefråga, men flera av de borderlinekvinnor jag pratat med om detta säger att det är precis mitt i prick.... Däremot är det definitivt en barnfråga, dvs att barnen under inga omständigheter får drabbas av de vuxnas personlighetsstörningar. Det är inte under några som helst former acceptabelt. Om det är nödvändigt bör soc och tingsrätten ta ifrån personer med beteendestörningar där barnen drabbas deras rätt till delad vårdnad. Men detta måste vara den absolut sista utvägen. Barn behöver båda föräldrarna så länge båda tillför något till barnens utveckling och lyckade social tillväxt. Så är dock inte alltid fallet!

Borderline och rättsfall, vad är typiskt?

Många anhöriga till borderline hamnar i konflikter som är svåra att förutsäga. Det har delvis med det svart-vita tänkandet att göra, dvs att man som anhörig kan vara toppen ett ögonblick för att i nästa andetag vara en total idiot och katastrof. Många som skriver till mig och som är anhöriga hamnar i situationer som är ohållbara men polisanmälningar, vårdnadstvister, förtal och stalking. Polisen får det tveksamma nöjet att bli bombarderad med anklagelser, motanmälningar etc. Som anhörig måste man bevara lugnet, polisen inser redan efter en mycket kort period att man har att göra med en rättshaverist. Sparkande åt alla håll, osams med familj, vänner som snart är fd vänner och annat. Man går från katastrof till katastrof.

Vad är dessa processer från en borderline uttryck för? En del psykologer hävdar att det handlar om att borderlinepersonens separationsångest är så otroligt stark att den överskuggar allt förnuft. Det är ett uttryck för att man vill tillbaka till relationen, något som den andra parten sällan är intresserad av, även om det också förekommer. Vi har ju läst här om att det är svårt att lämna en borderline. Det är sant, men när existensen är hotad så springer man sannolikt för livet.

Som anhörig bör man vara tydlig, men inte förfalla till att bli medberoende. Det är man om man motanmäler och tramsar med rättsväsendet, familjerätten om skitsaker och om sådant som egentligen handlar om prestige. Om barn kommer i kläm måste man kontakta socialen som kan verkställa hämtning och lite annat mindre trevligt. Min fasta övertygelse är att när barnen blir inblandade och t ex får agera budbärare om hot om polisanmälningar och fängelsedomar... då har det gått alldeles för långt. Då måste tingsrätten separera barnen från förövaren, vem det nu än är. Troligen är det en person som är rädd, har ångest, ser allt i svartvitt, lärt sig manipulera, inte nödvändigtvis med en diagnos borderline, bara lite eljest som man säger i Norrland.

Det första offret i ett krig, även mellan två människor, är sanningen! Där hjälper varken dropp eller penicillin!! Rädslan har orsakat konflikten och bara förtroende kan bota den!!!!

Besvärliga borderline

Att vara borderline är ett helvete, det vet alla som har erfarenhet av närhet med en borderline. Att vara anhörig kan vara lika djävligt, man utsätts hela tiden för en enorm stress och smärta vare sig man är partner eller barn. En fråga som jag ibland får via mail är om man som partner, ex-make/maka kan begära enskild vårdnad om gemensamma barn. Borderline kommer ofta tillsammans med bipolär sjukdom, depression, paranoida tankar och annat. Om barnen far illa kan det mycket väl bli frågan om enskild vårdnad, men borderline som sådant är inte en fråga som har med detta att göra. Var drar man gränserna och på hur lång sikt. Kan det vara ett argument att barnen får en psykosocial snedvridning av att växa upp med en förälder som är borderline? Nej, knappast! Det beror nog mest på att effekterna är så långsiktiga och att man måste väga för och emot mot varandra när det gäller barns behov av två föräldrar.

Det enda viktiga är att barnen inte far illa och att dom inte skadas i sin utveckling till sociala vuxna som har en normal attityd till sin omgivning. Tyvärr präglas bar ofta av sina föräldrar, särskilt de mest manipulativa som med sina lömska metoder får barnen att bete sig just som de vill att barnen skall bete sig. Barnen ger igen genom att de lär sig manipulera precis som föräldern gör. Genom detta kan borderline utvecklas till en överlevnadskonst som är direkt till skada för barnen.

Det finns inte något samhällsansvar för anhörigas risker i relationen och de som är utsatta för det otroliga bombardemang av manipulation, lögner, bedrägerier och annat som tar fruktansvärt mycket energi.

Bordereline och förtal

Eftersom vissa människor, däribland borderline, har svårt med sanningen och med sina relationer till omvärlden, så är förtal ett manipulativt vapen som många använder. OBS!; Jag har ingen som helst indikation på att borderline förtalar mer än andra! Men hur möter vi det när det sker? Tar upp en diskussion och talar om det olämpliga? Nja, kanske inte så lätt, för en borderline har sällan fel, utifrån sin egen horisont och sina egna "torn". Man ser på verkligheten, samma verklighet, men ur olika perspektiv. Alla bilder är sanna. Montesquieu sa: En människa är en värld sedd genom ett temperament. OK, man har ju olika temperament och hur skall vi möta dom som har en beteendestörning? Skall man ta den tuffa vägen, skriva ett mail där man vill ha en förklaring till förtalet, eller skall man strunta i det. Kanske är det en polissak som faller under allmänt åtal? Fast egentligen handlar det om hur man möter, hårt eller mjukt. Jag är långt i från övertygad om att den extremt förlåtande attityden lönar sig. Jag tror att men gör den som har störningen en björntjänst genom att jamsa med och inte reagera. Bara genom att korrigera beteendet kan det förändras. Det man som anhörig MÅSTE tänka på är att alla individer är unika och att dom kräver var sin behandling och var sin attityd från oss.

Bara vi har kraft och kunskap att verkligen beteendeförändra våra anhöriga så kan vi använda verktyget. Man kan jämföra detta med det faktum att man faktiskt FÅR och BÖR ta i sina barn utan att bli klassad som barnmisshandlare eller pedofil! Det är inte fel att sätta ner foten mot en person som manipulerar! Det är inte fel att markera när man blir ekonomiskt utnyttjad, eller på annat sätt blir plundrad, konkret eller abstrakt själsligt. Att kommunicera är att dela och har man inget att dela kan man inte kommunicera.

Borderlinediagnos, skall man berätta???

Skall man tala om för sin anhöriga att han/hon är borderline? Det kan finnas fördelar, men också stora nackdelar. En person jag känner hade fått diagnosen, men den lindrades lite av psykologen som sa: Kanske inte, men det spelar ingen roll, du har en beteendestörning. Varför kan det vara dumt att berätta? Jo, en person med störning lätt frestas att gömma sig bakom en diagnos. Såklart jag inte har några pengar kvar trots att jag fick 8000 igår, jag är ju borderline och som sådan kan man inte hantera pengar! Du måste ge mig 5000. Det finns säkert andra typer.

Om den som har störning och också har en viss klarsyn kan däremot en diagnos innebära störningen att man kommunicerar delproblem som kan vara lättare att hantera än ett allmänt "beteendestörning". Den som får en viss struktur på sina problem har kanske bättre förutsättningar att själv tackla dessa. Om jag vet att jag har lätt för att bli paranoid i ett sammanhang kanske jag kan hantera det lite enklare.

Det finns psykologer som hävdar att en borderline i vissa avseenden befinner sig på en 2-4-årings nivå avseenden social förmåga. Frågan i detta forum är hur man som anhörig tacklar detta och anpassar sitt beteende så att tillvaron blir dräglig för alla inblandade. Kan vi förstå att det i en vuxen mans eller kvinnas kropp. Hur tar vården hand om de anhöriga och ger dem råd och information om vad som är lämpligt att tänka på. Hur möter man en socialt beteendestörd person som kanske i vissa avseenden är i obalans. Har vi fel förväntningar, eller är vi inte alls kapabla att ta hand om denna typ av problem. För den som är borderline är det extremt viktigt att mötet med andra sker under ordnade former och att någon slags respekt upprättas. Snälla landstinget, se till att jordmånen som en borderline skall växa i har rätt sammansättning. Vi klarar det inte själva!!!

Borderline och rädsla

Vad är kärlekens motsats? Enligt boken Kärlekens insikt är det inte hat, utan rädsla. Vad påverkar det oss som är anhöriga till människor med borderline personlighetsstörning? Jo, det gör det alldeles för svårt att lämna en borderline åt sitt öde. Vi kan inte bara släppa utan är fast som för att vi måste få reda ut vår rädsla. Vad är vi rädda för? Kanske för att bli fast i spindelns garn och för att tappa fotfästet igen, när vi nu lyckats separera hjälpligt. Kanske vore det bättre om kärleken bara dog sakta och stilla och varken gick över i hat eller rädsla.Men så enkelt är det inte. Med den raffinerade manipulationen som många, inte alla, borderline använder sig av, kan man inte släppa för att man inte förstått. Det man inte förstår kan man inte hata, men man kan definitivt vara rädd för det.

Vad gör vi då? Om vi bara kan skapa ett livsscenario för resten av våra liv så kommer vi säkert att kunna släppa rädslan som annars lockar oss tillbaka in i fördärvet med relationen. Det är en kluven känsla som skapar tvehågsenhet och enorm osäkerhet hos oss. Vi kan inte vara säkra på vad vi vill, för vi vet inte om det är rädsla eller hat vi känner. Eller nåt annat för den delen!

Borderline symptom och test

Egentligen är symptomerna på personlighetsstörning viktigare än diagnosen. Åtminstone för oss som är eller varit anhöriga till en person med borderline. Verkligheten är mycket mera komplicerad för oss än en beskrivande diagnos, vi vill ha en metod att möta så att vi kan hjälpa de nära som behöver vårt stöd. Det är aldrig självklart hur man skall bete sig och någon manual, "Hur man möter en borderline" finns inte. Det handlar om att möta en människa som har hamnat i ett besvärligt tillstånd och som inte kan komma ur det. Under sin levnad kommer dessa troligen att sprida viss förvirring, skapa ilska, sorg och besvikelse till dom som de egentligen borde älska som mest. Hur kan vi på något sätt skapa verktyg? Vi måste börja med oss själva och lära oss att inte ta några påhopp eller annat personligt. Tyvärr innebär det också att vi inte kan ta positiva signaler personligt, de är ofta fejkade med undertoner av manipulation och utnyttjande, inte minst ekonomiskt. Jag är så lycklig kan i fri översättning betyda att jag är glad att du tjänar bra!

De som pressas mest är givetvis barn i familjen som inte har möjlighet att lämna relationen som vi vuxna har. Jag har på nära håll sett hur barn påverkas mycket negativt och lär sig manipulera omgivningen totalt med en förälder som aktiv förebild. Hur skall dessa barn möta verklighetens relationer i vuxenlivet. Ja, det utkristalliseras ofta redan i 10-årsåldern beteenden som styr föräldrarna med järnhand, om än med tårar, önskningar, hot om att åka till den andra föräldern etc.

Inte sällan blir barnen brickor i spelet mellan de separerade föräldrarna där man använder barnen som budbärare, eftersom föräldrarna ibland överhuvudtaget inte kan prata med varandra.

Symptomer som vi kan lära oss att möta är t ex att avslöja manipulation långt tidigare än när den är genomförd. Att lära sig säga NEJ! Jag vill inte.... Vi diskuterar det en annan gång... NEJ, vi diskuterar det aldrig mera, jag vill inte!

Retorik är ett bra redskap, det är konsten att övertyga, att få rätt när man har rätt. Retorik kan givetvis missbrukas till att få rätt när man har fel!

- Varför vill du inte ha två hundar?
- Jag gav med mig till att skaffa en hund, jag ordnade dagmatte, du har inte fixat något av det du lovat, en hund räcker!
- Du kan väl inte bestämma om vi bara skall ha en hund?
- Kan du bestämma att vi skall ha två?
- Ja, för jag vill ha två hundar.
- Jag vill bara ha en hund!

Denna typ av diskussion är inte endast typisk i borderlinerelationer, men i en borderlinerelation fortsätter den så här:
- I stan i min port bor det en tant som gärna tar två hundar.
- Men det är ju 35 km dit!
- Ja härifrån ja!!! (Betyder egentligen: Jag flyttar tillbaka till min lägenhet om jag inte får en hund till)
- Sant, vilket betyder att du egentligen säger att om du inte får ha två hundar så flyttar du ut igen?
- Jag vill ha två hundar.
- Ja du sa det. Hörde du att jag sa att jag inte vill ha två hundar, nuvarande dagmatte tar bara emot en hund!
- Jag skall nog säga upp min andrahandshyresgäst!
- Kanske är en bra idé, så du kan ha två hundar, du som inte har råd med en enda liten jycke!

Tycker du att dialogen är fantasifull och överdriven? Troligen inte om du loggat in här för att du är anhörig till en borderline. Kommentera gärna, men kom i håg att det som står här givetvis inte gäller alla med diagnosen borderline!

Varför släpper vi inte relationen med borderline??

Att avsluta en relation med en borderline är som vi sett tidigare i inlägg och kommentarer mycket svårt. Ett genomgående tema är dock att man som partner eller anhörig blivit manipulerad, misshandlad, lurad, bedragen etc etc och inte förstår varför. Själva partnern kanske man helt enkelt inte bryr sig om, men vetskapen om vad som gick snett kan vara det man vill ha. OK, jag körde i diket, vad berodde det på? Var det nåt i styrningen som gick snett, eller vad det fel på asfalten, var det halt eller. Jag tror att många grubblar över vad som gick snett, utan att någonsin få ett svar. Många av mina kontakter via skriver just om det underliga fenomenet att partnern inte kan kommunicera alls om de problem man upplever. Det bara övergår i trakasserier, hat, förtal etc. Jag har på nära håll ett par sådana erfarenheter. Borderline tycks vara så narcissistiska och besatta av det egna jaget att man inte är benägen att satsa på att kommunicera eftersom dom per definition inte någonsin kan ha fel eller vara orsaken till problem. Givetvis gäller inte detta alla borderline, men det gäller i högsta grad den direkta erfarenheten jag själv har av en förvirrad självuppfattning hos en före detta partner.

Att helt bryta innebär att man aldrig får vet vad som verkligen gick snett, det är en källa till stor frustration. Kanske är det inte kossan vi saknar, utan båset! Kanske är det bara en förklaring om VARFÖR det gick fel man saknar, inte själva partnern. Så är det i alla fall för mig, jag ville ha en förklaring till hennes elakheter, manipulatiopner, bakdanteri och taskiga uppförande.

Brasklapp: Ingenting gäller någonsin alla borderline! Så klaga inte nu! Skriv konstruktiv kritik i stället. Kom med råd och egna erfarenheter.

Borderline som lämnar relationen

Alla med diagnosen borderline är olika. En sak som är erkänt besvärlig med borderline är att man ofta inte har en aning om stämningsläget. Jag har själv många erfarenheter av detta. Man vet inte från andetag till andetag om man fortfarande är i en parrelation eller inte. "Peter, vi måste prata om vår relation!" Vi var ute och seglade en enda gång. Planerna var egentligen att vi skulle dra ut ett par dagar, eller så. Vi länsade(vinden platt bakifrån), och bommen låg ut babord, dvs vänster. Om man får en vindkantring svänger bommen med en helsikes kraft och fart över till andra sidan och man får en gipp. Det är farligt och man kan råka ruskigt illa ut om man inte duckar snabbt. Därför sa jag till ungen som envisades med att stå upp, mitt i bommens färdriktning. Sätt dig ner Nisse, du kan få bommen i huvudet. "Kommendera inte mina barn" "OK, jag skall hålla klaffen om du hämtar upp resterna av honom ur sjön om vi gippar." " Vi måste prata om vår relation". "Nej, vi måste se till att ungarna inte slår ihjäl sig".

Ja, det som senare händer är att man balanserar på en knivsegg och aldrig vet stämningsläget. Om de med borderline bara hade en liten jäkla aning om vad dom utsätter omgivningen för i form av osäkerhet, ångest, oro, nervositet, ängslan, dålig nattsömn och ett stort antal andra obehag....

Men det har dom inte, ingen aning alls.... Inte de flesta i alla fall. Vissa har väl insikt men långt ifrån alla. En parrelation kan man lämna, men om det är ett barn eller en förälder så är man faktiskt inte utbytbar. Bryta helt???? Knappast!

Lämna en borderlinetjej?

Det verkar totalt omöjligt att på riktigt lämna en relation med en borderlinekvinna. Detta bekräftas av många mail och kontakter jag fått via min blogg. Vad säger det om oss anhöriga? Jo, att vi blir förhäxade, fast och obotligt korkade när vi hittar en kvinna som är värd att verkligen älska!

Vad är gemensamt med oss tokskallar? Jo, en sak har vi gemensamt, vi har krav på dynamik och action hos våra kvinnor. Ingen av oss skulle komma på tanken att ha en relation med en kvinna som sitter och läser veckotidningar och kolla på Bingolotto med en blommig kaffekopp framför sig. Komplettera detta med ett handarbete och bilden är komplett.

Vad får vi av en borderlinekvinna som är så underbart att vi inte kan släppa henne, ens om hon förstör våra liv? Jo, vi får deras kreativitet, deras ovanliga tankesätt, deras fantastiska känslostormar upp och ner.

Vad är gemensamt för borderlinekvinnorna? Dynamik! På gott och ont. VAd som gäller idag kan vara helt fel imorgon. Det hon sa igår kan vara noll värt idag. Resan vi planerar till London bokas av dagen innan. Seglingen blir inte av. Hon åker till Sundsvall istället. "Du behöver inte följa med om du inte vill". En sak till, dom skapar osäkerhet. Man vet inte från en minut till en annan vad som gäller. Jag går och handlar, är vi fortfarande ett par när jag kommer hem om 20 min. Inte säkert, det är det enda som är säkert.

NU SITTER DET NÅGON LÄSARE FRAMFÖR DATORN OCH ÄR SKIT-ARG. DRA INTE ALLA ÖVER EN KAM!! Det gör jag bara om du känner dig utpekad och i så fall ligger det ju nåt i det jag säger...

Summa: Borderlinetjejer är underbara för vissa grabbgubbar. Inte för andra. Tur att vi har varandra!!! Jag glömmer aldrig min G, aldrig! Kanske vill jag inte ens! Men vill jag ha tillbaka henne? JAg svarar på det som en kompis i samma läge sa: Står hon vid dörren en dag så vet jag inte vad som händer.... jag litar inte på mig själv!

Är borderline ärftligt?

De senaste inläggen och kommentarerna har handlat om barnen som anhöriga. Jag känner att detta är en extremt viktig grupp som behöver ha extra stöd, men som inte får det. Hur skall samhället eller snarare vården ta sig an de barn som far psykiskt illa av att bli manipulerade av sina föräldrar? Långt ifrån alla barn till borderlinepatienter har skapat problem för sina barn. Ofta är föräldrarna väldigt kärleksfulla och engagerade i sina barn. Men, det finns en tendens som jag tror är överrepresenterad i samband med borderline, manipulation. Man använder barnen som budbärare eller på annat sätt manipulerar barnen att tro att den andra föräldern är psykiskt sjuk, våldsbenägen, pedofil, kriminell eller vad som helst för att kommunicera med sin f.d. partner. Manipulation kombinerat med separationsångest är farligt för barnen, dom blir vilsna och påverkas oerhört mycket inför vuxenlivet.

Är då borderline eller andra tillstånd ärftliga? Genetiskt vet man att ADHD oftast går från mor till dotter och från far till son, men mera sällan över genusgränserna. Borderline är mera en social fråga där barnen lär sig patientens beteende och uppfattar det som normalt, lär sig manipulera både sina föräldrar OCH SIG SJÄLV!!! Då skapas en grogrund för beteendestörningar som kan påverka barnet helt utan genetiska förtecken. Adoptivbarn t ex kan vis tydliga tecken på att bli kontrollerande, manipulativa, dramatiska och väldigt osäkra på sig själva.

Som förälder och patient är man kanske inte medveten om denna oerhört farliga påverkan , som med åren kan utvecklas till allvarliga psykiska störningar och depressioner. Som anhörig partner till en borderline MÅSTE man sätta ner foten och stoppa alla försök till att manipulera barnen. Det finns säkert ingen planerad önskan att bete sig på detta vis, men i verkligheten blir det ofta så i alla fall!

Jag väcker frågan: Hur skall vi få stopp på den misshandel som manipulation och psykisk terror som barnen utsätts för, även om den inte är medveten från förövaren?

Paranoia, separationsångest och manipulation

Personer med instabil emotionell personlighetsstörning, dvs borderline, har som ett par allvarliga kriterier för diagnosen just de tre begreppen i rubriken. Det är jättejobbigt för de anhöriga som hela tiden kläms mellan de personer som patienten utsätter för manipulation och paranoia. En viktig del i sättet att möta patientens manipulation är att se till att eventuella barn helt hålls utanför processen. De blir annars hårt belastade och skriker och gråter åt inbillade eller verkliga faror som patienten lurat i dom för att nå sina egna dunkla syften. Detta skapar en kedjereaktion som egentligen går ut på att patienten tror sig bli av med sin egen paranoia genom att göra barnen paranoida också! Inget kunde vara mera fel. Ju mer patienten inbillar sin barn att t ex pappan kommer att slå dom, desto mer tror hon själv på det. Barnen blir hysteriska och vill inte träffa sin pappa och i och med att barnen själva tror på mammans påståenden så tar hon det som en signal på att hon har rätt. Inget kunde vara mera fel, det är detta som är manipulationens verkliga konsekvens för barnen framför allt, men också för pappan, vars sociala liv slås i spillror av mammans påhopp. Separationsångesten består i att mamman i detta fall inte VILL släppa sin exman. Även en negativ länk, som en konflikt skapar en slags kommunikationskanal för mamman.

Hur skall man som anhörig möta detta? Det är den vanliga frågan jag får när barnen kommer i kläm. Ja, man börjar givetvis med att samla på sig argument och "bevis" för att det råder ett liknande sakförhållande. Sedan konfronterar man partnern och om detta inte skyddar barnen går man till Soc, antingen man är anhörig eller bara åskådare utifrån.

BARNENS BÄSTA KOMMER FÖRST! Sist kommer patientens behov av att vara paranoid och destruktiv. Om patienten inte begriper sakfrågan måste man gå vidare och söka hjälp för patienten. Kom ihåg att du som tar upp frågan kommer att bli utsatt för 1000 ggr värre manipulation än du någonsin kunnat drömma om! Patienten kommer att förtala dig, fortsätta att manipulera och driva dig till vansinne!! Men det är den enda framkomliga vägen, tag hjälp från proffs! Familjerätten, soc, hela programmet!!!!

Får man ge igen mot en borderline?

I DN häromdagen fanns det en artikel, en ledare om att slå tillbaka. Verkligen tänkvärt, inte minst ur genusperspektiv. Klarsynt skrivet men säkert inte PC, vilket hedrar skribenten.

http://www.dn.se/ledare/signerat/slass-for-livet



Då undrar jag följande: Gäller det bara fysisk misshandel? Har man skyldighet mot sig själv att försvara sig mot psykisk misshandel och hur gör man det? Får man klappa till en borderline med starka argument, retorik som inte går att säga emot eller.... Nej inte om du frågar den som är borderline, för per definition har många borderline alltid rätt och ser allt i svart eller vitt. Daltandet mot borderline kommenteras ibland på denna blogg. En del är förbannade på det jag skriver, de är oftast själva borderline. En del som oftast är anhöriga skriver att: Äntligen någon som säger som det är. Men jag vet inte alls hur det är. Varför är det så enkelt att bevisa fysisk misshandel, men inte psykisk? Inte ens bandade samtal lär hjälpa. Det blir ju inga märken i kroppen, men desto mera i själen. Tar man iväg sin partner till en terapeut eller parrådgivare kommer man ofta till ett stadium då terapeuten säger till den som är borderline att han/hon nog har fel! Omedelbart skall då terapeuten bytas ut, han är galen etc etc. Tanken på att det skulle vara något fel dyker inte ens upp vilket beror på brist på självinsikt. Alltså: Självinsikt är totalt oprioriterat i vården utom i KBT eller DBT där man kan konfrontera och beskriva hur de anhöriga upplever situationen.

Detta inlägg kommer säkert att ge mig en massa kritik, men det ser jag fram emot. Jag vill ha debatt och förändring, för jag är övertygad om att om man tog tag i de anhöriga OCH borderline, skulle mycket sjukskrivning och lidande kunna undvikas!

Samtal med en borderline

Denna konversation har jag fått från en läsare.... Riktigt typisk. Läs och begrunda, hur möter man detta???

Telefonkontakt mellan en kvinna H och hennes särbo, P.

P: Kan du handla på systemet imorgon, tänkte om vi skulle ha vin till maten?

H: Nej jag kan inte lova det för just på fredagar kan jag kanske vara tvungen att jobba över och då blir det så fel om jag har lovat nåt jag inte kan hålla om systemet hinner stänga. Kan inte du handla på systemet, du är ju ledig hela dagen?

P: Men då får jag skita i att laga maten, då köper vi pizza.

H: Ok, hur tänkte du nu? Du kan ju handla vinet på dagen och laga mat på kvällen, varför skulle det påverka varann menar du?

P; Nej för du vet ju inte när du kommer och då kanske jag måste slänga maten. Du säger att du måste jobba över ?

H: Nej jag menade att jag kanske inte hinner passa systembolaget som stänger kl 18. Men om du lagar mat som är färdig vid 18.30 så hinner jag ju dit.

P Ja men nu pratar jag om att handla maten.

H: Nej du frågade om jag kunde gå på systemet och jag svarade nej och då sa du att du inte kan laga mat?

P: Ja, jag menade allt.

H: Vadå, nu fattar jag ingenting. Skulle jag handla maten också menar du?

P: Nej jag pratar om systembolaget.

H: AAAaah, det var ju det jag sa! Du kan handla på dagen och laga maten på kvällen, vad är problemet i det??
Vi kan dessutom höras av på dagen imorgon och kolla läget, vart vi har varann och hur allt verkar.
Vid 14 tiden vet jag ungefär hur läget ser ut.

P: Nej, du kanske måste jobba över.

H: Jo sant men jag har en magkänsla vid 14 av vart det lutar.

P: Vi köper pizza. Vi bestämmer så , enklast så så slipper vi diskussioner.

H: Ok, det bestämmer du om du vill slippa laga mat.

P: Nej, det är ditt jobb som bestämmer.

H: Hur som helst, vi hörs imorgon så kollar vi läget då.

P: Nej, vi hörs inte om nånting imorgon. Vi köper pizza och du kommer när du slutat.

H: Vi hörs imorgon, hur som. Puss

Frågan är om det behövs några kommentarer? en länk till mitt eget inlägg för en tid sedan:

Mänskliga möten! Anhörig till en borderline.: Borderline i verkligheten, referat av ett tänkt samtal