Bota borderline, går det?

Vetenskapsradion hade ett intressant inslag för en vecka sedan. Det handlade om bakteriers inverkan på hjärnans utveckling i fosterstadiet. Man menande sig ha bevis för att brist på vissa bakterier i fosterstadiet hämmade en del sociala utvecklingar som senare i livet påverkar beteendet. Dessutom skapas av denna brist en överproduktion av vissa hormoner som är vanliga hos ADHD-patienter och andra med beteendestörningar. I djurexperiment har man påvisat att möss som avlas och växer upp i en hermetisk, bakteriefri miljö får klart avvikande egenskaper. Dom tar större risker, gör tokiga saker, får inlärningsproblem och blir socialt avvikande från vanliga möss. Det hjälper inte på något sätt att tillsätta bakterier efter fosterstadiet.

Utan jämförelse med laboratorieråttor kan man möjligen tro att det finns en koppling mellan bakteriefloran för personlighetsstörda personer, som dessutom är överrepresenterade i problem med tarmkanalerna.

Ovanstående, dvs. att det finns en klinisk förklaring till borderline är än så länge rent hypotetisk. Dock kan man utan större analytisk förmåga konstatera att KBT är den enda förhärskande effektiva behandlingsmetoden, på senare tid kompletterad med DBT. Målet är inte roten till beteendestörningen utan att den drabbade själv skall få tekniker att möta sina avvikande beteenden. Orsakssambandet bakterier och störning är inte kausalt bevisat, men det är en intressant förklaringsmodell, framför allt satt i relation till de terapeutiska metoder som har en viss effekt på vardagen för de anhöriga och på den som har en personlighetsstörning.

Vi anhöriga skall inte försöka "bota" eller på annat sätt rota i borderlinepatientens beteenden eller orsaksbakgrund, det skall vi lämna till proffsen. Vi skall bara se till att vi själva hålls skadeslösa och att vi kan underlätta för vår borderlineanhöriga att leva ett normalt liv. KBT ger dom verktygen att bemästra sina impulser att överträda de sociala normer som annars är det fundamenta som mänsklig samverkan bygger på.

Får man ge igen mot en borderline?

I DN häromdagen fanns det en artikel, en ledare om att slå tillbaka. Verkligen tänkvärt, inte minst ur genusperspektiv. Klarsynt skrivet men säkert inte PC, vilket hedrar skribenten.

http://www.dn.se/ledare/signerat/slass-for-livet



Då undrar jag följande: Gäller det bara fysisk misshandel? Har man skyldighet mot sig själv att försvara sig mot psykisk misshandel och hur gör man det? Får man klappa till en borderline med starka argument, retorik som inte går att säga emot eller.... Nej inte om du frågar den som är borderline, för per definition har många borderline alltid rätt och ser allt i svart eller vitt. Daltandet mot borderline kommenteras ibland på denna blogg. En del är förbannade på det jag skriver, de är oftast själva borderline. En del som oftast är anhöriga skriver att: Äntligen någon som säger som det är. Men jag vet inte alls hur det är. Varför är det så enkelt att bevisa fysisk misshandel, men inte psykisk? Inte ens bandade samtal lär hjälpa. Det blir ju inga märken i kroppen, men desto mera i själen. Tar man iväg sin partner till en terapeut eller parrådgivare kommer man ofta till ett stadium då terapeuten säger till den som är borderline att han/hon nog har fel! Omedelbart skall då terapeuten bytas ut, han är galen etc etc. Tanken på att det skulle vara något fel dyker inte ens upp vilket beror på brist på självinsikt. Alltså: Självinsikt är totalt oprioriterat i vården utom i KBT eller DBT där man kan konfrontera och beskriva hur de anhöriga upplever situationen.

Detta inlägg kommer säkert att ge mig en massa kritik, men det ser jag fram emot. Jag vill ha debatt och förändring, för jag är övertygad om att om man tog tag i de anhöriga OCH borderline, skulle mycket sjukskrivning och lidande kunna undvikas!

Borderline instabilitet

För de som är anhöriga till en person som är borderline kan livet vara en berg- och dalbana. Inte lika mycket som för den som själv är borderline, för det är enormt jobbigt. Instabiliteten innebär snabba och häftiga svängningar mellan kärlek och hat, mellan hopp och förtvivlan mellan trygghet och panik. Ofta vet den som är borderline inte varför det är så eller vad som praktiskt utlöser förändringarna. Som anhörig blir man givetvis förvirrad om man råkar ut för saker man inte alls förstår. T ex att man kommer från en mycket lyckad semesterresa i 10 dagar och blir brutalt avpolletterad när man kommer hem. Vad hände? Den som är borderline vet inte och vi anhöriga står helt utan koll och helt maktlösa. Vi kan bara konstatera att det är något vi inte begriper. Desperation, depression, panik och total förvirring är tydliga tecken på medberoende. Att i ett senare skede försöka förklara beteendet med att t ex hon var trött efter resan, hon blev deppad av att komma hem eller nåt är nästa stadium i medberoendet. Om man inte sätter ner foten bekräftar man att beteendet är OK. Om man envisas med att älska sin partner trots att denne inte är värd det, har man fastnat i nätet. Det kan ta 10 år av kamp, men man är aldrig fri! Psykvården borde med automatik kontakta anhöriga till borderline för att erbjuda stöd. Många anhöriga fastnar annars i depression och sjukskrivning som kostar samhället mycket pengar. Här finns det plats för opinionsbildning!!

Borderline som inte märks?

Borderline behöver inte vara ett problem. Det beror helt på det perspektiv man anlägger, dvs. är det ett problem för den som har borderline eller för omgivningen. När en dysfunktion blir så påtaglig att den hindrar klienten i sitt dagliga liv blir den ett problem, annars kanske det är något man kan leva med och faktiskt acceptera. Problemen börjar när man skapar problem för andra, t ex sina anhöriga. Många brev jag får handlar just om att den som har borderlerline inte inser, eller vill inse att det är ett problem. För den med diagnosen kanske det helt enkelt inta är ett problem, bland annat för att den personen anser att det är fel på alla andra ibland. Hon har rätt, det är fel på alla andra och faktiskt på alla människor. Det hela mynnar ut i att vi sätter toleransgränser som tenderar att bli smalare och smalare för varje decennium. Vi tillåter inte avvikare och det vi kallar norm blir till en domstol som dömer ut alla utanför den normalkurva eller gausskurva som blivit vedertagen praxis. Den bygger på sitt eget antagande om att alla egenskaper fördelar sig som en kurva som ser ut som en kyrkklocka i profil. Så enkelt är det faktiskt inte för generaliseringarna stämmer sällan. För att vi skall kunna leva med våra borderline som anhöriga krävs det att vi skapar en bättre bild av det normativa och det som vi kan "tolerera" Vi kanske inte skall ställa krav, inte vara tydliga utan bara följa med i deras handlingar som vi icke-borderline kallar för nycker. För en borderline är nyckerna en naturlig del av den mentala processen och det är där vi som anhöriga har lite svårt att hänga med i svängarna. Vi kan välja, antingen försöka hänga med, eller protestera och ändå bli överkörda. På resan till att bli överkörd blir det bråk och osämja och man får paranoida påhopp, du bryr dig inte om mig och du tänker bara på dig själv etc.... Den som är borderline kan dock inte välja, det är som det är. Med KBT elelr DBT kan man skaffa sig verktyg att hantera sin svängningar och "avvikande beteenden". Tacka inte nej till terapi, det ökar chanserna att fungera bättre med 100 % mot att gå på SSRI-hämmare utan terapi. För oss som anhöriga är det bra att uppmuntra till att gå i terapi, vi sparar mycket möda och många tårar på det.

Vilken terapi är bra för borderline?

Det går inte att generalisera med ett svar på denna fråga. Alla borderline är olika, givetvis. Olika mysiga, olika oroliga, olika stabila, olika aggressiva, precis som alla andra som vi av något skäl inte kallar borderline. Man pratar så mycket om kampen mellan psykodynamist terapi och kognitiv beteendeterapi, KBT. Man får i KBT handfast regler att hålla sig till och lär sig att hantera sina problem på annat sätt. En verktygsväska som man har tillgång till när man behöver den. Man lär sig alltså att navigera undan från jobbiga händelser och problem och kan handskas mera styrt mot handlande än mot själva orsakerna. Psykodynamiken försöker finna ursprunget till borderline, om det nu finns något ursprung, vilket man nog bör ifrågasätta. Man vill reda ut det jobbiga i barndomen, en mamma och pappa som bråkar, en mormor som klagar på mamma eller något annat interpersonellt beteende. Vi läste en bok på universitetet: Psychology, the science of interpersonal behaviour" Ganska bra, jag tar fram den ibland fortfarande.

Jag har tidigare skrivit om framgångskoncepten för att ta sig ur tillståndet borderline och man säger att kombinationen terapi och medicinering klarar ut 70 - 80 % av alla fall. För oss anhöriga är det outsinlig kärlek och respekt som gäller, men också fast normer. Att vara eftergiven är inte kärlek, men att vara resonabel och att lyssna är verkligen kärlek. Jag ger allt jag kan till min kvinna och det lönar sig mycket!! Hon mår så bra av respekt och uppmuntran!