Kommentarer om bordereline...

När jag läser kommentarerna i denna länk börjar jag faktiskt fundera på att ge ut bloggen som bok! Se här KOMMENTARER!

Ge ut denna blogg som bok?????

Jag får ibland förfrågningar om att ge ut denna blogg som bok. Jag vet inte om det är en bra idé, därför kära läsare vill jag för en gångs skull har er hjälp med att besvara enkäten här till vänster.

Tack för din åsikt!!! Jag lovar inte att jag följer enkätsvaren!!!

Borderline och rättsfall, vad är typiskt?

Många anhöriga till borderline hamnar i konflikter som är svåra att förutsäga. Det har delvis med det svart-vita tänkandet att göra, dvs att man som anhörig kan vara toppen ett ögonblick för att i nästa andetag vara en total idiot och katastrof. Många som skriver till mig och som är anhöriga hamnar i situationer som är ohållbara men polisanmälningar, vårdnadstvister, förtal och stalking. Polisen får det tveksamma nöjet att bli bombarderad med anklagelser, motanmälningar etc. Som anhörig måste man bevara lugnet, polisen inser redan efter en mycket kort period att man har att göra med en rättshaverist. Sparkande åt alla håll, osams med familj, vänner som snart är fd vänner och annat. Man går från katastrof till katastrof.

Vad är dessa processer från en borderline uttryck för? En del psykologer hävdar att det handlar om att borderlinepersonens separationsångest är så otroligt stark att den överskuggar allt förnuft. Det är ett uttryck för att man vill tillbaka till relationen, något som den andra parten sällan är intresserad av, även om det också förekommer. Vi har ju läst här om att det är svårt att lämna en borderline. Det är sant, men när existensen är hotad så springer man sannolikt för livet.

Som anhörig bör man vara tydlig, men inte förfalla till att bli medberoende. Det är man om man motanmäler och tramsar med rättsväsendet, familjerätten om skitsaker och om sådant som egentligen handlar om prestige. Om barn kommer i kläm måste man kontakta socialen som kan verkställa hämtning och lite annat mindre trevligt. Min fasta övertygelse är att när barnen blir inblandade och t ex får agera budbärare om hot om polisanmälningar och fängelsedomar... då har det gått alldeles för långt. Då måste tingsrätten separera barnen från förövaren, vem det nu än är. Troligen är det en person som är rädd, har ångest, ser allt i svartvitt, lärt sig manipulera, inte nödvändigtvis med en diagnos borderline, bara lite eljest som man säger i Norrland.

Det första offret i ett krig, även mellan två människor, är sanningen! Där hjälper varken dropp eller penicillin!! Rädslan har orsakat konflikten och bara förtroende kan bota den!!!!

Besvärliga borderline

Att vara borderline är ett helvete, det vet alla som har erfarenhet av närhet med en borderline. Att vara anhörig kan vara lika djävligt, man utsätts hela tiden för en enorm stress och smärta vare sig man är partner eller barn. En fråga som jag ibland får via mail är om man som partner, ex-make/maka kan begära enskild vårdnad om gemensamma barn. Borderline kommer ofta tillsammans med bipolär sjukdom, depression, paranoida tankar och annat. Om barnen far illa kan det mycket väl bli frågan om enskild vårdnad, men borderline som sådant är inte en fråga som har med detta att göra. Var drar man gränserna och på hur lång sikt. Kan det vara ett argument att barnen får en psykosocial snedvridning av att växa upp med en förälder som är borderline? Nej, knappast! Det beror nog mest på att effekterna är så långsiktiga och att man måste väga för och emot mot varandra när det gäller barns behov av två föräldrar.

Det enda viktiga är att barnen inte far illa och att dom inte skadas i sin utveckling till sociala vuxna som har en normal attityd till sin omgivning. Tyvärr präglas bar ofta av sina föräldrar, särskilt de mest manipulativa som med sina lömska metoder får barnen att bete sig just som de vill att barnen skall bete sig. Barnen ger igen genom att de lär sig manipulera precis som föräldern gör. Genom detta kan borderline utvecklas till en överlevnadskonst som är direkt till skada för barnen.

Det finns inte något samhällsansvar för anhörigas risker i relationen och de som är utsatta för det otroliga bombardemang av manipulation, lögner, bedrägerier och annat som tar fruktansvärt mycket energi.

Borderline symptom och test

Egentligen är symptomerna på personlighetsstörning viktigare än diagnosen. Åtminstone för oss som är eller varit anhöriga till en person med borderline. Verkligheten är mycket mera komplicerad för oss än en beskrivande diagnos, vi vill ha en metod att möta så att vi kan hjälpa de nära som behöver vårt stöd. Det är aldrig självklart hur man skall bete sig och någon manual, "Hur man möter en borderline" finns inte. Det handlar om att möta en människa som har hamnat i ett besvärligt tillstånd och som inte kan komma ur det. Under sin levnad kommer dessa troligen att sprida viss förvirring, skapa ilska, sorg och besvikelse till dom som de egentligen borde älska som mest. Hur kan vi på något sätt skapa verktyg? Vi måste börja med oss själva och lära oss att inte ta några påhopp eller annat personligt. Tyvärr innebär det också att vi inte kan ta positiva signaler personligt, de är ofta fejkade med undertoner av manipulation och utnyttjande, inte minst ekonomiskt. Jag är så lycklig kan i fri översättning betyda att jag är glad att du tjänar bra!

De som pressas mest är givetvis barn i familjen som inte har möjlighet att lämna relationen som vi vuxna har. Jag har på nära håll sett hur barn påverkas mycket negativt och lär sig manipulera omgivningen totalt med en förälder som aktiv förebild. Hur skall dessa barn möta verklighetens relationer i vuxenlivet. Ja, det utkristalliseras ofta redan i 10-årsåldern beteenden som styr föräldrarna med järnhand, om än med tårar, önskningar, hot om att åka till den andra föräldern etc.

Inte sällan blir barnen brickor i spelet mellan de separerade föräldrarna där man använder barnen som budbärare, eftersom föräldrarna ibland överhuvudtaget inte kan prata med varandra.

Symptomer som vi kan lära oss att möta är t ex att avslöja manipulation långt tidigare än när den är genomförd. Att lära sig säga NEJ! Jag vill inte.... Vi diskuterar det en annan gång... NEJ, vi diskuterar det aldrig mera, jag vill inte!

Retorik är ett bra redskap, det är konsten att övertyga, att få rätt när man har rätt. Retorik kan givetvis missbrukas till att få rätt när man har fel!

- Varför vill du inte ha två hundar?
- Jag gav med mig till att skaffa en hund, jag ordnade dagmatte, du har inte fixat något av det du lovat, en hund räcker!
- Du kan väl inte bestämma om vi bara skall ha en hund?
- Kan du bestämma att vi skall ha två?
- Ja, för jag vill ha två hundar.
- Jag vill bara ha en hund!

Denna typ av diskussion är inte endast typisk i borderlinerelationer, men i en borderlinerelation fortsätter den så här:
- I stan i min port bor det en tant som gärna tar två hundar.
- Men det är ju 35 km dit!
- Ja härifrån ja!!! (Betyder egentligen: Jag flyttar tillbaka till min lägenhet om jag inte får en hund till)
- Sant, vilket betyder att du egentligen säger att om du inte får ha två hundar så flyttar du ut igen?
- Jag vill ha två hundar.
- Ja du sa det. Hörde du att jag sa att jag inte vill ha två hundar, nuvarande dagmatte tar bara emot en hund!
- Jag skall nog säga upp min andrahandshyresgäst!
- Kanske är en bra idé, så du kan ha två hundar, du som inte har råd med en enda liten jycke!

Tycker du att dialogen är fantasifull och överdriven? Troligen inte om du loggat in här för att du är anhörig till en borderline. Kommentera gärna, men kom i håg att det som står här givetvis inte gäller alla med diagnosen borderline!

Utnyttjad av en person med borderline???

Det finns ingenting som tyder på att personer med borderline utnyttjar andra för egen ekonomisk vinning. Däremot hamnar dom ofta i ekonomiska problem eftersom en av karatärerna är att de har svårt att hålla i pengar. Någonstans måste man täcka upp för den usla planeringen och då får vänner och familj ställa upp. Det är inte ovanligt att man är skyldig några 100 kkr när man egentligen skulle ha byggt upp ett kapital. Planering av ekonomi är egentligen inte så svårt. Men betraktar man hyresavin som en överraskning så blir det garanterat problem. Många människor är oerhört dåliga på planering och blir ju inte precis bättre av att omgivningen alltid räddar!!

Bör man då sätta hårt mot hårt? Smaksak, frågan är vem som tjänar på det. På sikt kanske den som inte kan hantera sin egen ekonomi. Själv anser jag att man skall hålla ingångna avtal, även om man är dålig på at hantera ekonomin.

Borderline som lämnar relationen

Alla med diagnosen borderline är olika. En sak som är erkänt besvärlig med borderline är att man ofta inte har en aning om stämningsläget. Jag har själv många erfarenheter av detta. Man vet inte från andetag till andetag om man fortfarande är i en parrelation eller inte. "Peter, vi måste prata om vår relation!" Vi var ute och seglade en enda gång. Planerna var egentligen att vi skulle dra ut ett par dagar, eller så. Vi länsade(vinden platt bakifrån), och bommen låg ut babord, dvs vänster. Om man får en vindkantring svänger bommen med en helsikes kraft och fart över till andra sidan och man får en gipp. Det är farligt och man kan råka ruskigt illa ut om man inte duckar snabbt. Därför sa jag till ungen som envisades med att stå upp, mitt i bommens färdriktning. Sätt dig ner Nisse, du kan få bommen i huvudet. "Kommendera inte mina barn" "OK, jag skall hålla klaffen om du hämtar upp resterna av honom ur sjön om vi gippar." " Vi måste prata om vår relation". "Nej, vi måste se till att ungarna inte slår ihjäl sig".

Ja, det som senare händer är att man balanserar på en knivsegg och aldrig vet stämningsläget. Om de med borderline bara hade en liten jäkla aning om vad dom utsätter omgivningen för i form av osäkerhet, ångest, oro, nervositet, ängslan, dålig nattsömn och ett stort antal andra obehag....

Men det har dom inte, ingen aning alls.... Inte de flesta i alla fall. Vissa har väl insikt men långt ifrån alla. En parrelation kan man lämna, men om det är ett barn eller en förälder så är man faktiskt inte utbytbar. Bryta helt???? Knappast!

Lämna en borderlinetjej?

Det verkar totalt omöjligt att på riktigt lämna en relation med en borderlinekvinna. Detta bekräftas av många mail och kontakter jag fått via min blogg. Vad säger det om oss anhöriga? Jo, att vi blir förhäxade, fast och obotligt korkade när vi hittar en kvinna som är värd att verkligen älska!

Vad är gemensamt med oss tokskallar? Jo, en sak har vi gemensamt, vi har krav på dynamik och action hos våra kvinnor. Ingen av oss skulle komma på tanken att ha en relation med en kvinna som sitter och läser veckotidningar och kolla på Bingolotto med en blommig kaffekopp framför sig. Komplettera detta med ett handarbete och bilden är komplett.

Vad får vi av en borderlinekvinna som är så underbart att vi inte kan släppa henne, ens om hon förstör våra liv? Jo, vi får deras kreativitet, deras ovanliga tankesätt, deras fantastiska känslostormar upp och ner.

Vad är gemensamt för borderlinekvinnorna? Dynamik! På gott och ont. VAd som gäller idag kan vara helt fel imorgon. Det hon sa igår kan vara noll värt idag. Resan vi planerar till London bokas av dagen innan. Seglingen blir inte av. Hon åker till Sundsvall istället. "Du behöver inte följa med om du inte vill". En sak till, dom skapar osäkerhet. Man vet inte från en minut till en annan vad som gäller. Jag går och handlar, är vi fortfarande ett par när jag kommer hem om 20 min. Inte säkert, det är det enda som är säkert.

NU SITTER DET NÅGON LÄSARE FRAMFÖR DATORN OCH ÄR SKIT-ARG. DRA INTE ALLA ÖVER EN KAM!! Det gör jag bara om du känner dig utpekad och i så fall ligger det ju nåt i det jag säger...

Summa: Borderlinetjejer är underbara för vissa grabbgubbar. Inte för andra. Tur att vi har varandra!!! Jag glömmer aldrig min G, aldrig! Kanske vill jag inte ens! Men vill jag ha tillbaka henne? JAg svarar på det som en kompis i samma läge sa: Står hon vid dörren en dag så vet jag inte vad som händer.... jag litar inte på mig själv!

Borderline och psykiskt våld

Att det förekommer manipulation och övertalning är naturligt i alla förhållanden. När det går över i psykisk misshandel har det gått för långt! När manipulation inte längre fungerar kommer ofta hoten från den som är borderline. Jag vill inte alls åka till London, jag vill åka till Berlin, men åk du då kan jag roa mig här hemma i stället. Gå på Engelen, det lär vara ett bra raggställe.

Jag vill inte sova i det här rummet, där du och ditt ex sovit. OK, ni flyttar till ett annat rum som inte passar som föräldrasovrum. Jag vill inte sova i den sängen heller, OK vi köper en ny säng. Jag vill inte bo i det huset som du och hon har bott i. Där går ju gränsen om man är i början av en relation. Det finns givetvis en del alternativ. Ett kan vara att ge efter, sälja huset och köpa ett annat. Ett annat alternativ kan vara att försöka övertyga om att man inte har råd att flytta och att man kan ha roligare för dom pengarna, ett tredje är att säga stopp! Det är helt OK om du inte vill bo i det här huset, men det vill jag och mina barn. Så ta tillbaka din andrahandsuthyrda lägenhet och flytta ut!

Det kan finnas ett stort värde i att anhöriga inte jamsar med och låter den som är borderline bestämma stort som smått. Ramar krävs och ett visst mod. Här kommer anhörigproblemet in. Vi vill ju inte lämna vår kära. Men vi kanske måste våga sätta relationen på spel. Går det så går det. Annars så OK, då har du inte lust att i något enda fall kompromissa och i så fall skall vi gå skilda vägar! Hårt men nödvändigt ibland. Det kan ju räcka med att enperson mår dåligt, det känns onödigt med två!

Anhörig till en borderline?

Väldigt många relationer knakar av olika skäl. Ibland finns det ingenting reellt att peka på, ibland finns symptom på personlighetsstörningar. Som anhörig vet man givetvis inte var i processen man befinner sig, framför allt inte om man inte känner till borderline som fenomen. Man blir helt konfys och totalt manipulerad om man träffar på just en sådan partner med dessa egenskaper. Först efter ett antal månader kommer den rätta personen fram och uppvaknandet för en anhörig kan vara brutalt. Efter en tid undrar man, med viss rätt, om man själv är galen. Man blir totalt ifrågasatt, påhoppad och utsatt för sin partners enorma svängningar i humör i hög frekvens. Ett par ordentliga haverier varje dag kan förekomma, men också med någon veckas mellanrum. Ofta kombineras borderline med bipolär sjukdom, som till skillnad från borderline verkligen är en sjukdom.

Att bli existentiellt ifrågasatt väldigt ofta sätter sina spår. Till slut upplever man att man inte har något berättigande och att man helst skulle gå och förorena närmsta vattendrag med sin lekamen. Det har då gått alldeles för långt och har man då som anhörig inte insikt om sin partners tillstånd kan det få förödande konsekvenser. Depression, neuroser, psykoser och vem vet vad. Familjerna spricker, barnen kommer i kläm etc. Samhället, dvs. sjukvårdens psykiatri gör alldeles för lite för att fånga upp de anhöriga som behöver stöd, förklaring och kunskap. Det finns troligen många anhöriga som på grund av sina borderlinepartners tvingas sjukskriva sig för depression. Ett problem är den brist på självinsikt som många borderline har, vilket i sin tur betyder att det är omöjligt för läkarna att kontakta de anhöriga av rena sekretesskäl. Vi får ingenting veta och får ingen hjälp. Detta påverkar givetvis också den som är borderline negativt eftersom man inte kan upprätta en dialog som kan stötta den som har borderline.

Här finns det plats för satsningar på anhöriga - för att stödja den som har borderline indirekt!

Antidepressiva medel och borderline

Väldigt många med borderline har antidepressiva mediciner som Citalopram, Cipramil, Zoloft ellr liknande. De hjälper uppenbarligen mycket bra, men det finns bieffekter. en av dom är en viss slöhet och lättja. Man blir ibland trött och man förlorar sexlusten. Det tar ett par veckor att tagga ner och ställa ut medicinen. Många får huvudvärk, lite yrsel etc. Man skall trappa ner försiktigt under ett par veckor. Efter någon vecka återkommer sexlusten och man känner sig mera fokuserad på saker man gör, t ex arbetet. Man måste väl balansera nytta mot bieffekter på något bra sätt.

Antidepressiva har en lugnande inverkan på humörsvängningarna, åtminstone de snabba som håller i sig allt från 10 min till ett par dagar, men inte så mycket på de bipolära svängningarna som är mera långsiktiga och kan hålla på i månader. Tyvärr är det vanligt att man är bipolär om man är borderline och det gör behandlingarna svårare för patienten. För omgivningen är det svårt att skilja borderlinesvängningarna från de bipolära. Vi vet inte hur vi skall förhålla sig vid olika tillfällen. Vi blir förvirrade, osäkra och det tar energi från oss. Det gör att vi blir medberoende och också behöver antidepressiva tabletter.

En kvinna skrev till mig när jag använde ordet medberoende att "Vi är ju faktiskt inte alkoholister". Nej så är det, men konsekvenserna för oss anhöriga kan bli lika allvarliga, om än av andra orsaker. Det är komplexa frågor utan standardsvar och utan regelsystem, det finns troligen lika många metoder att möta som det finns anhöriga!

Borderline när helvetet braka loss

Den som är borderline påverkar sin omgivning väldigt mycket. Ofta är det genom beskyllningar, anklagelser, påhopp och orättvisa omdömen. Många ger bara upp och bara ignorerar men får sin energi bestulen. På lång sikt är det inte hållbart om man inte har tekniker att möta problemen. Det finns inga genvägar och det kanske inte finns vägar alls. Jag tycker bara så synd om dom som verkligen inte kan lämna sina borderline. Exempel föräldrar, syskon eller andra som inte har något val. Vi andra som envisas med att älska sina kära med borderline har faktiskt ett val. Vi är som alltid förmögna att välja till eller välja från alternativ. Det är bara så fruktansvärt otroligt svårt att välja bort. Vad beror det på, är det en mänsklig gåva att bry sig och att aldrig ge upp. Kärleken övervinner allt förstånd och det är verkligen sant. Den som varit i denna situation vet att det är alldeles för sant.

När en ordentlig krasch verkligen inträffar står man alltid lika handfallen. Man har inte en aning om vad man kan göra bättre, inte ens hur man kan skapa alternativa handlingsplaner och deras effekter. Styrkan måste komma inifrån och vi som anhöriga måste lära oss att inte ta någonting personligt. Man måste inse att det är något utanför inte bara min kontroll utan utanför all kontroll överhuvudtaget. Ett självspelande piano som tar turer upp och ner hela tiden. Det finns inga samband och man går helt bet på att hitta en struktur för att forma en förklaring när det redan har hänt.

En borderline är vilse och gör sin omgiven lika vilse, med skillnaden att den anhörige famlar i blindo totalt.

Upp och ner med borderline

En person med borderline har en tendens att fara upp och ner i humöret och i sina relationer. Man vet sällan när man kommer hem hur läget är, får man en kram eller en ilsken blick. Man får som anhörig ångest varje gång man kommer hem. Det är inte ovanligt att man skaffar sig ärenden för att slippa komma hem till ovissheten. Den struktur som borderline ger till oss anhöriga kan vara fruktansvärt ansträngande, ta all energi och vara direkt beroendeframkallande. Det är nyckeln till frågan varför dom är så svåra att lämna. Man vill ju inte ge upp, man vill vinna över beteendena och hoppas på "bättring" utan att någonsin få det. Att ge upp verkar inte vara ett alternativ, men för många går det så långt att de som anhöriga blir psykiskt påverkade med ångest, depression och sömnbesvär.

Vad är det som driver oss att inte bara kapa banden. Jag kan inte säga det, men det finns kanske ett tävlingsmoment i detta, "Jag skall klara av relationen" Frågan är: Skall min partner också klara relationen eller är det bara ett spel för att manipulera oss anhöriga? Borderline är extremt bra på att manipulera men kan också bli manipulerade av personer dom har en tät relation till. Det blir en ojämn kamp där det alltid bara finns förlorare. Jag har bestämt mig för att leva levande, inte dö levande. Därför tar det slut när energin är uttömd. Det går inte att ensam ta hand om en borderline, det är min fasta övertygelse. En relation är därför per definition omöjlig, bara att inse.

Vad är det för mekanismer som gör att vi faller för en borderline som vi redan efter ett par månader förstår är ett hopplöst projekt. Dåligt omdöme! Riktigt dåligt omdöme parat med vilja, romantik och dumdristighet. När energin är slut klara man inte att bryta upp och man är fast i ett livslång förhållande med stort och djupt lidande.

Nu har jag säkert retat upp många med diagnosen borderline. Bra! Uppretade människor kommenterar, protesterar och argumenterar. Många kommer att skriva: Exakt så är det!

SLute på en relation med en borderline är början på något nytt, ny energi som inte förstörs, initiativ, kreativitet, självständighet! Yes, världen: Here I come!

Anhörig till Borderline, en lillasysters brev

Denna text har jag klippt ur en kommentar på mänskliga möten, alltså denna blogg. Den är stark och kärleksfull och jag vill att så många som möjligt skall läsa den. Den är ett koncentrat av känslor från en syster till en älskad storebror.

"Jag har börjat försöka att inte tänka på det för ofta, jag vill verkligen inte tro att det är sant. Vi växte upp ihop. Du är en storebror jag sett upp till, men vem har du blivit nu? Någon annan! Någon jag skäms över! Ibland kommer jag på mig själv att tänka på dej som död, är det lättare så? Du är ett skal och jag vet att mycket av dig försvinner in i din sjukdom och dränks i alla tabletter. Jag vet aldrig vilken bror jag får... Den nerknarkade, den med ångestattacker, den som skriker och slår eller Alex. Alex min älskade. Vart gick det fel? Livet är tungt. Du var som oss, du var precis som alla andra. Det borde synts på hur du gick, på hur du lekte. Det borde märkts på sättet du pratade. Hur kan det inte synas på ett barn att det i framtiden ska förstöra livet för alla runt sig?

Dom säger att du saknar empatiförmåga, att du utnyttjar alla till max. Hur kan du då vara en människa? Eller är du bara en sjukdom, har det verkligen gått så långt? Men jag minns ju hur du kramade mig, jag minns när du räddade mig på skolgården! Gör man det om man saknar medkänsla.

Det är ord på papper. Massa bokstäver som beskriver vem du är och massa mediciner som ska ta bort monstret i dig. Men du är inte ord på papper. Du är min storebror. Jag är inte heller ord på papper. Vi är människor. Vi är inte simpla och jag vägrar tro att du blivit ett skal utan känslor. Jag vet, liksom alla andra att innerst inne är du den Alex jag växte upp med. Som lärde mig gå, prata och som jag beundrade så. Någonstans är du fortfarande min ängel till storebror även om det ibland är lätt att glömma. Jag längtar ihjäl mig efter att riktiga du ska komma fram igen. Alexander .... tro inte att du kan få mig att sluta älska dig."


Min bror är nu 20 år och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det förstör mitt liv att han blivit så. Han har försökt att att livet av sig och lyckas han med det vill inte jag heller leva. Jag önskar inget hellre än att jag kunde blåsa bort allt onda i honom. Men jag vet att jag inte är ens i närheten stark nog. Om bara tårar kunde skölja bort det som verkar äta honom inifrån. Han har blivit så elak och det är det jobbigaste. Jag undrar om han förstår ´hur vi mår eller om det är sant att han saknar empati? Fy fan för hjärnan alltså. Den kan bli så dum

Positiv och negativ affirmation

Det är fasen så lätt att måla fan på väggen. Man känner på sig att det kommer att bli på ett visst sätt och som genom en självuppfyllande profetia blir det så. Trixet är att affirmera positivt. Som anhörig till en borderline är det näst intill omöjligt, man vet aldrig var man har sin anhöriga och inte vad som vänar när man kommer hem? Är hon skitsur och håller på att packa för att dra sin väg eller är hon "normal" och har fixat lite mysigt hemma efter att vi varit sfrån varandra i en vecka? Så sitter man där i bile på E4 och funderar. Hur blir det när jag kommer innanför dörren, säger hon "Hej" eller ser hon bara grinig ut och går uppför trappen när jag kommer? Det är inte lätt som anhörig att ha all beredskap för att möta olika situationer. Man blir medberoende totalt och kan inte varken försvara sig eller förstå. Man kommer hem till ett helt okänt förhållande med en kvinna som man kanske inte alls känner. Helt oberäkneligt att möta både kropp och själ, helt emotionellt okänd i in status, dvs. hur homn mår för tillfället. DETTA STJÄL ALL ENERGI! Är det värt det. Min konklusion är : NEEEEJ!

JAg fick ett samtal igår från en kille som mailat en del till mig. Han har det 137 ggr värre än vad jag har det men han ger inte upp. Mitt råd: SPRING för livet! Skicka den kvinnan åt pipsvängen, vilket hon effeltuerade effektivt själv.

Ursäkta om jag låter negativ och fördömande och kategorisk och vad som helst, men idag är det bara för mycket! Som anhörig kan det bara ta slut!

Att ge efter...

En av mina läsare hörde av sig och påstod följande: Det finns bara ett enda sätt att leva tillsammans med en borderline. Total underkastelse i alla delar utan inskränkning. Man måste ge upp sitt eget jag och bli ett lydigt redskap för hennes minska vink och vilja. Försök inte göra motstånd, det är dömt att misslyckas och möts bara av hot och paranoida anklagelser. Vad tycks om den salvan? Jag vet inte hur jag känner men det finns ett uns av sanning. Alla konflikter jag har med min kvinna uppstår när vi inte vill samma sak, t ex vem som skall ha vilket rum i huset och jag har fräckheten att ha en egen åsikt. Då kommer hot, förolämpningar, påståenden om att jag har en störning etc.

Det är inte lätt, kommentera gärna!!

Berg och dalbana

Ibland blir det för mycket..... Diskussioner som saknar vett och styrning, förberåelser och beskyllningar, rävspel och de små stegens tyranni. Till slut blir man som anhörig förintad och finns inte längre som komponent i världsbilden. Det är inte lätt att smälta samman två vuxna människor till en solid enhet som skall älska varandra i nöd och lust. Lust går väl an, men om man har tavlat sig ordentligt och ber om stöd, så vore det naturligt för en nära att ge stöd. Så icke med en borderline. De kan trampa på i stövlarna och krossa ben, men de kan också genom direkt ringaktning smitta av sina egenskaper, som vi inte vill ha! Ett felaktigt ord, två bråkande barn som man försöker avstyra.

Vi talar om medberoende och att man som anhörig kan få egenskaper eller drag av egenskaper från den som är borderline. Bekräftas man av ständiga påhopp och manipuleringar att det är partnern som är frisk och du själv som är sjuk, kan en profetsia gå i uppfyllelse. Kort sagt Borderline kan i viss mån vara smittsamt! Det finns få saker som en Borderline inte utnyttjar för egen vinning, men detta varierar givetvis från individ till individ. Resultaten varierar, beroende på vems personlighet som kan vara den bästa förebilden.

Rollen som anhörig är en berg och dalbana, det är lätt att bli åksjuk, men det är samtidigt rätt spännande.

Borderline ber om hjälp med allt

Jag fick en fråga på mailen häromdagen om jag hade någon erfarenhet av att borderline får en kick av att be om hjälp och sätta andra i arbete. Jo, det har jag hört en del om, man närmar sig i vissa fall andra tillstånd i personlighet. Så här svarade jag:


Borderline gränsar ibland til Histirionic Personality Disorder som är en slags narcissism. Det betyder att personen ifråga ser sig själv som världens medelpunkt och att det är självklart att alla hjälper till med allt....NU! Just nu måste jag byta däck på bilen, innan middagen, jag ska till Uppsala om en vecka och vill ha vinterdäcken på ! En utmärkande egenskap för borderline är att vara ganska manipulativa, inte alla, verkligen inte alla, en del är självutplånande och enormt inkännande, underbara människor. Lite grand handlar det om hur vi själva ta hand om dessa signaler. Ett sätt att få stå i centrum är just att kräva service i olika former och betrakta omgivningen som en supportorganisation. Det är lätt att bli utnyttjad av en borderline. Många terapeuter menar att det är viktigt att inte ge efter, för då belönar man bara ett icke önskvärt beteende. Det gör läget ännu sämre och man blir lindad runt lillfingret. Läget för anhöriga kan bli ohållbart och man kan hamna i ett ömsesidigt beroende, s.k. medberoende. Det kan till och med vara så att anhöriga ”njuter” av att få stötta och känna sig behövda. Tyvärr spårar det ofta ur och man möts av arrogans och nedlåtande paranoida kommentarer. Många av de brev jag får handlar just om detta. Frågan är egentligen hur man som anhörig kan klara sig ifrån problemet. Det kräver massor av energi från den anhörige och man dräneras på all kraft. Detta noterar borderlinern och utnyttjar denna svaghet om man har otur. Om man kan och tycker det är lämpligt för sin egen del, kan det vara bra att sätta ner foten och inte acceptera manipulationerna. Man måste själv bestämma var man står och använda den metod som gör att man som anhörig kan överleva. Många anhöriga mår egentligen sämre an borderlinern själv.

Fundera över var dina gränser går och möt alla försök från borderlinern med skärpa och beslutsamhet. Jag tro dessutom atrt man bara gör en björntjänst genom att ge efter, ju svagare man blir, desto mindre stöd kan man ge! Behövs stödet måste man alltså vara lite tuff. ”Kom skall jag visa dig hur man byter däck”. Fixa detta till imorgon, etc.

Är din partner borderline? Du är inte galen!

Här kommer en översättning från engelska av ett utdrag ur en bok om beteendestörningar. En del är ganska bra! Se detta som en fortbildning av anhöriga, inte som ett verktyg för diagnos! Se också denna länk!

Är din partner borderline? Du kanske inte vet hur du skall få veta, eller ännu värre, du kan börja tvivla på dig själv och tro att du är galen. Borderliners kämpar hårt för att förvränga vår verklighet för att deras egen verklighet skall kännas tryggare.

Vad är en borderline? Är det något som gränsar till schitzofreni? Nej! Fråga dig själv detta: Anklagar din partner dig ofta för att vilja lämna honom/henne? Uttrycker din partner ibland att han/hon inte är värd din kärlek, medan det andra gånger handlar om brutal kontroll och försök att hålla dig borta från andra människor? Borderliners har extrema och ologiska känslor som ibland kommer från mikroskopiska känslor av att du skall lämna honom/henne.

Du är inte galen.

För många av oss som kämpar med denna sorts misshandlande partners behövs ett stabilt handtag att hålla i. Vi måste inse a.. VI ÄR INTE GALNA. Människor med borderline lider av extrema känslor som gör att de handlar oförutsett med allt från förbryllande beteenden till brutalitet. Att leva med dem är smärtsamt och förbryllande.

De snurrar till vår verklighet: Beteendestörda personer kan inte hantera verkligheten i sina beteenden. På vissa nivåer inser de hur mycket de skadar sina anhöriga, ändå är det för smärtsamt för dem att inse och erkänna att de skadar andra. En av deras vanligaste försvarsmekanismer är projektion, dvs. det är alltid någon annans fel! ”Jag är inte borderline, du är den som är galen!” Eller ”Det är ditt fel att detta hände för att du …” Det kan efter en tid bli svårt att skilja mellan vad som är projektioner och vad som är en beteendestörning. Vi anhöriga börjar så småningom tvivla på att vi är friska och tror kanske att vi är de som har störningen. Vi börja tvivla på vår verklighet och tror att det kanske ligger något i vad borderlinern säger: Du är galen!

Sanningen är att det har fel, men att säga så får dem att må bättre om vi kan ta en del av deras börda genom att de lastar över på oss som inte är borderline.

Vad mera, beteendestörda människor döljer sina problem mycket effektivt. De har svåra anpassningsproblem till livet. De befinner sig i ett emotionellt kaos. De strävar efter att inte visa sin störning utåt mot andra personer. Först när de kommer i en nära privat relation visar sig det avvikande beteende på allvar. Vi som finns i närheten blir offer för deras projektioner.

Min kommentar: Det är en bra beskrivning tror jag och det är viktigt för oss anhöriga att veta hur vi skall tackla problemen. Kan vi det blir det bättre både för oss och för den som är borderline. Vi blir alla starkare och läkningsprocessen går bättre. Det handlar också om respekt och hänsyn från båda parter, man måste ställa krav på den som är borderline. ”Jag accepterar inte att du…..” Först när det finns verkliga krav kan den med borderline mäta sig mot verkligheten!!! Kämpa på!

Kan man bli av med borderline

Ja, det handlar inte om att bli frisk eftersom man som borderline inte är sjuk, utan befinner sig i ett temporärt tillstånd. Då har jag ju redan svarat.... jo, de flesta blir av med sitt tillstånd och mår så småningom mycket bättre, men det är ett tungt arbete ibland. Anhöriga, vilket denna blogg handlar mest om, måste vara med och hjälpa till på olika sätt. Kärlek, kärlek och empati måste finnas med. Ett av de största behoven en person med borderline har är att bli bekräftad. Vi andra har samma behov, men inte lika existentiellt viktigt. Livet tar slut om man som borderline inte blir bekräftad som människa, hela marken sjunker under fötterna och man ramlar ner i ett stort svart hål. Vi närstående, sidostående, främmande och vad vi nu är måste hjälpas åt att dra upp dom ut underjorden. Dom kan vara nära både Hades och Styx i den grekiska mytologien, men vi skall hämta upp dom igen.

Kan man komma ur sitt tillstånd? Ja, det kan man! De flesta gör det men det kräver mycket kunskap både hos den det gäller och de anhöriga, så ge inte upp! Läs i böcker och på nätet, maila mig, gör det som ni märker fungerar, men ett nyckelord är KÄRLEK!