Bordereline och förtal

Eftersom vissa människor, däribland borderline, har svårt med sanningen och med sina relationer till omvärlden, så är förtal ett manipulativt vapen som många använder. OBS!; Jag har ingen som helst indikation på att borderline förtalar mer än andra! Men hur möter vi det när det sker? Tar upp en diskussion och talar om det olämpliga? Nja, kanske inte så lätt, för en borderline har sällan fel, utifrån sin egen horisont och sina egna "torn". Man ser på verkligheten, samma verklighet, men ur olika perspektiv. Alla bilder är sanna. Montesquieu sa: En människa är en värld sedd genom ett temperament. OK, man har ju olika temperament och hur skall vi möta dom som har en beteendestörning? Skall man ta den tuffa vägen, skriva ett mail där man vill ha en förklaring till förtalet, eller skall man strunta i det. Kanske är det en polissak som faller under allmänt åtal? Fast egentligen handlar det om hur man möter, hårt eller mjukt. Jag är långt i från övertygad om att den extremt förlåtande attityden lönar sig. Jag tror att men gör den som har störningen en björntjänst genom att jamsa med och inte reagera. Bara genom att korrigera beteendet kan det förändras. Det man som anhörig MÅSTE tänka på är att alla individer är unika och att dom kräver var sin behandling och var sin attityd från oss.

Bara vi har kraft och kunskap att verkligen beteendeförändra våra anhöriga så kan vi använda verktyget. Man kan jämföra detta med det faktum att man faktiskt FÅR och BÖR ta i sina barn utan att bli klassad som barnmisshandlare eller pedofil! Det är inte fel att sätta ner foten mot en person som manipulerar! Det är inte fel att markera när man blir ekonomiskt utnyttjad, eller på annat sätt blir plundrad, konkret eller abstrakt själsligt. Att kommunicera är att dela och har man inget att dela kan man inte kommunicera.

Sex och Borderline, vad är vad????

Hm.... Det sitter ihop på flera vis. För det första kan man ana att det finns ett samband mellan kvinnor som blivit utsatta för övergrepp som barn och borderline. Flera studier visar att det är en mycket stor överrepresentation. Detta kan t ex kombineras med att man i vuxen ålder inte har några som helst minnen från tiden för t ex 6 års ålder. Förträngning är ett utmärkt sätt att bli av med ångesten över upplevelsen. Många av de som mailar till mig om detta bekräftar att det är så. Inte på något sätt statistiskt mätbart, men den typen av mätningar har andra genomfört.

Själva sexlivet kan påverkas negativt, man har kanske inte blivit sedd eller respekterad som barn, man kan vara uppväxt i stökige sociala förhållanden och bollats mellan mormor/morfar och föräldrar, dagis och har ibland svårt att hitta sin anknytning. Alla barn behöver knyta an och bli sedda. Inte bara Adoptivbarn som man oftast pratar om när det gäller anknytning.

Sexualiteten och förmågan att ge sig hän i ren relation kan bli mycket skadad av olika traumatiska upplevelser. Varför det finns en samvariation mellan borderline och sexuellt utnyttjande är kanske inte så svårt att förstå i detta perspektiv. Men det visar ju också, om det är sant, att sexövergrepp kan bli livsavgörande för dom som utnyttjas. Troligen också för förövaren! Varför kan vi människor inte respektera varandra och använda hjärtat att styra hjärnan, inte våra genitaliers mera biologiska drifter. Är vi verkligen så lågt stående varelser, jag börjar tro det.

Befria de som utsatts för övergrepp! Skapa mycket större resurser för att bearbeta posttraumatisk stress för unga, lär av Jean Piaget om assimilation och ackomodation!!!

Borderline Anhörig Terapi

Hur kan man hantera sin ångest som anhörig när det gäller en borderline som man älskar. Det känns ibland hopplöst att lösa de relationsproblem som vi skapar tillsammans med vår borderlineanhöriga. För vi som är medberoende är verkligen en faktor i detta, det måste vi inse. Vi blir extremt lyhörda för stämningar och triggar på små signaler. Ju längre relationen pågår desto lägre toleranströskel har vi.

Vilka verktyg kan vi använda oss av? Ett av de allra bästa är att skriva dagbok. Att notera alla händelser som gör att man kommer på kant, att man blir sårad och ledsen, att dagen blir till mörker och depression.

När man så småningom bestämmer sig för att avsluta relationen, vilket de flesta anhöriga i en kärleksrelation tänker på, så kommer alltid en back-lash, dvs att man blir ledsen och bara ser det fina i relationen. Medicinen är då att ta fram sina anteckningar i dagboken och läsa en stund. Sedan är man lätt vaccinerad mot tanken att återvända till relationen. Det fungerar ofta jättebra, men sällan hela vägen ut! Hur KAN jag vara så jäkla dum att jag fortsätter offra bra tid på dålig, relationen finns ju ändå inte! Det är ofta konklusionen av att man hamnar i ett dödläge svävande mellan kärlek och likgiltighet. Man vet inte var man landar eller åt vilket håll underlaget lutar. ALLA, säger ALLA havererade relationer är en stor sorg. Man kan inte rycka på axlarna och säga sig att världen dräller av trevliga tjejer/killar. Vi fungerar inte så! Det bästa vi kan göra är att acceptera detta och ta oss samman och låta vårt förstånd få avgöra. Vilken härlig kvinna som skulle göra mig lycklig hindra mig min BPS-anhörige att träffa? Vi väljer till och från!

Summa: Om inget annat hjälper.... Skriv!

Det värsta med att vara anhörig till en borderline

.... är ovissheten. Att aldrig veta från dag till dag hur känsloläget är, att ständigt leva med en rädsla att det skall paja ur igen. Jag får så många mail till mig som beskriver detta i detalj, att "Just nu funkar det bra, men jag vet att helvetet kommer att braka loss igen". Det är naturligtvis inte hälsosamt att leva med detta, man blir själv väldigt vaken för minsta lilla signal som direkt kan utlösa en lavin av konflikter, "hat" (för det är inte hat), påhopp och utanförskap. Ju känsligare vi blir desto farligare blir dialogen och desto lättare skapas totalkonflikten. Som anhörig kommer man inte undan så länge man är just anhörig. Frågan om vi har några val dyker upp i de flesta dialogerna med er läsare på midas.2@hotmail.com. Jo, vi har val, säger vissa, om vi fortfarande är fria tänkande människor. Den perioden upphör så småningom och vi blir medberoende till våra anhöriga med borderline. Vad kan vi göra. Att lämna kräver enorm styrka, massor av mod och en förmåga att trycka ner sina egna känslor av att vara en slags "Räddare i nöden". Vi har en ibland felaktig övertygelse om att vi MÅSTE fortsätta för att vår anhörige inte klarar sig utan oss. OK, det kan vara så, men för flertalet som fortsätter relationen blir det aldrig, aldrig bättre. Vi kan inte sätta ner foten och ställa saken på sin spets, som t ex ekonomi. Om vi slutar upp med att försörja våra kära går dom under. Ekonomiskt ja, men emotionellt, kanske. Vi blir hypnotiserade, övertygade och fast i en föreställning att VI behövs. Ofta gör vi dom en björntjänst! Jag skall nu sluta med björntjänster! Men kommer jag att se på när det blir katastrof? Kommer jag inte att i alla fall ställa upp med ytterligare en rejäl trave tusen-lappar för att hon skall kunna bo kvar i lägenheten, inte hamna hos fogden oavsett hur taskig JAG tycker hon är? Kanske!! Vi är människor för att vi är sociala och för att vi har övertygelse. Det har inte djuren!

Upp och ner med borderline

En person med borderline har en tendens att fara upp och ner i humöret och i sina relationer. Man vet sällan när man kommer hem hur läget är, får man en kram eller en ilsken blick. Man får som anhörig ångest varje gång man kommer hem. Det är inte ovanligt att man skaffar sig ärenden för att slippa komma hem till ovissheten. Den struktur som borderline ger till oss anhöriga kan vara fruktansvärt ansträngande, ta all energi och vara direkt beroendeframkallande. Det är nyckeln till frågan varför dom är så svåra att lämna. Man vill ju inte ge upp, man vill vinna över beteendena och hoppas på "bättring" utan att någonsin få det. Att ge upp verkar inte vara ett alternativ, men för många går det så långt att de som anhöriga blir psykiskt påverkade med ångest, depression och sömnbesvär.

Vad är det som driver oss att inte bara kapa banden. Jag kan inte säga det, men det finns kanske ett tävlingsmoment i detta, "Jag skall klara av relationen" Frågan är: Skall min partner också klara relationen eller är det bara ett spel för att manipulera oss anhöriga? Borderline är extremt bra på att manipulera men kan också bli manipulerade av personer dom har en tät relation till. Det blir en ojämn kamp där det alltid bara finns förlorare. Jag har bestämt mig för att leva levande, inte dö levande. Därför tar det slut när energin är uttömd. Det går inte att ensam ta hand om en borderline, det är min fasta övertygelse. En relation är därför per definition omöjlig, bara att inse.

Vad är det för mekanismer som gör att vi faller för en borderline som vi redan efter ett par månader förstår är ett hopplöst projekt. Dåligt omdöme! Riktigt dåligt omdöme parat med vilja, romantik och dumdristighet. När energin är slut klara man inte att bryta upp och man är fast i ett livslång förhållande med stort och djupt lidande.

Nu har jag säkert retat upp många med diagnosen borderline. Bra! Uppretade människor kommenterar, protesterar och argumenterar. Många kommer att skriva: Exakt så är det!

SLute på en relation med en borderline är början på något nytt, ny energi som inte förstörs, initiativ, kreativitet, självständighet! Yes, världen: Here I come!

Borderline och manipulation, myt eller sanning?

Man brukar hävda att borderlinepatienter är bra på att manipulera omgivningen. Man hittar i sin borderlinediagnos ett legitimt skäl att bete sig som man vill, ibland till anhörigas stora sorg. Att vara utsatt för manipulation är inte trevligt, man ser det som en förolämpning eftersom man lätt avslöjar manipulationen, trots att den som är borderline inte är medveten om den själv. Det skall bara vara så, det får du finna dig i, etc. etc. "Jag manipulerar inte, det är du som gör det. Du ljuger för mig och det gillar jag inte,vad pratar du om egentligen jag tror att du förvanskar sanningen för att du vill nå dina syften."

Man har alltså två helt olika uppfattningar om verkligheten. Det man ser och det man känner kan vara väsensskilt från varandra. Vems verklighet gäller? Ja, det är inte lätt, var och en har ju sin egen verklighet och en borderline har ofta en syn som avviker markant från de flesta andras. Dom ser på samma sak som vi andra, men från ett annat håll. Där ligger ett stort kommunikationsproblem som vi nog inte kan lösa. Vi kommer alltid att ha svårt i dialogen med våra anhöriga med borderline, men vi kan kanske lära oss att stå ut med det! Kanske måste vi navigera runt och undvika de värsta grynnorna.

I mina mest negativa stunder tror jag att det är omöjligt att dela livet med en borderline av skälen ovan. Man ser inte samma saker, har inte samma världsbild och absolut inte samma förväntningar på relationens innehåll. Hur skall man då kunna ha respekt och nå kärlek? Missförstånd och förfelade förväntningar blir vardagliga destruktiva inslag och till slut ger man upp. Det är mänskligt! Här hjälper inte styrka, man måste vara listig också!!!

Bota borderline, går det?

Nej, eftersom borderline inte är en sjukdom! Det är ett tillstånd som kan vara ganska permanent men som man också kan ta sig ur! Det är ingen klinisk fråga utan ett resultat av arv och miljö, inte minst det sociala arvet som kan ställa till det för många människors självuppfattning, självkänsla och tro på livet. Däremot kan man få hjälp att komma ur det tillstånd vi kalla borderline. KBT har ju debatterats i pressen de senaste åren som en avlösare till psykodynamisk terapi. Att tro att det ena eller andra är det bästa och enda är helt galet. Man vet dessutom empiriskt att kombinationen terapi och medicinering t ex antidepressiva medel som SSRI-hämmare generellt ger bättre resultat än bara en insats av t ex terapi eller antidepressiva medel.

Sedan kommer ju nästa delikata fråga! Vill man bli "botad". En dela av bilden är ju att alla andra har fel och är galna medan men som borderline har en viss intuitiv rätt till sanningen. Om man blir botad har man ju fel vilket inte är så lätt att erkänna. Det är i sig ett hot mot självkänslan att ha fel eller vara i ett disgnosticerbart tillstånd. En knäck i självkänslan är det sista en borderline behöver.

Att bota borderline är nog ingen bra idé alls. Att underlätta, skapa mylla för växande och självinsikt med kärlek är nog bättre!

Kan man bli av med borderline

Ja, det handlar inte om att bli frisk eftersom man som borderline inte är sjuk, utan befinner sig i ett temporärt tillstånd. Då har jag ju redan svarat.... jo, de flesta blir av med sitt tillstånd och mår så småningom mycket bättre, men det är ett tungt arbete ibland. Anhöriga, vilket denna blogg handlar mest om, måste vara med och hjälpa till på olika sätt. Kärlek, kärlek och empati måste finnas med. Ett av de största behoven en person med borderline har är att bli bekräftad. Vi andra har samma behov, men inte lika existentiellt viktigt. Livet tar slut om man som borderline inte blir bekräftad som människa, hela marken sjunker under fötterna och man ramlar ner i ett stort svart hål. Vi närstående, sidostående, främmande och vad vi nu är måste hjälpas åt att dra upp dom ut underjorden. Dom kan vara nära både Hades och Styx i den grekiska mytologien, men vi skall hämta upp dom igen.

Kan man komma ur sitt tillstånd? Ja, det kan man! De flesta gör det men det kräver mycket kunskap både hos den det gäller och de anhöriga, så ge inte upp! Läs i böcker och på nätet, maila mig, gör det som ni märker fungerar, men ett nyckelord är KÄRLEK!

Att förstå en borderline

Borderline är inte en diagnos utan ett tillstånd någonstans mellan neuros och psykos. En patient med detta tillstånd har en del typiska egenskaper och förutsättningar för sitt liv. Det enda som man med säkerhet kan konstatera är konstant är det mer eller mindre totala kaos som en Borderline har omkring sig. Har han/hon inte det skapar man det själv för att man är trygg i kaos och känner sig hemma där. Ordning, trygghet etc finns inte på allvar som ett alternativ så länge man inte får adekvat behandling. Paranoida tillstånd är mycket vanliga, t ex att man alltid känner sig utpekad, att man ser förföljare och små underliga tecken som man tolkar in till sin egen nackdel. En f.d. bekant till mig trodde han blev förgiftad av kaffet på skjukhuset för att han trodde att dom ville ta livet av honom. Skickade in det till ett labb som konstaterade att inget gift fanns. Då hade han andra förklaringar, för han kände sig hemma i det paranoida sammanhanget.

Sepatarionsångest är en annan välkänd indikator. Det innebär att man skapar konflikter för att en relation skall brista, eftersom man hellre VET att relationen brister än att man går och fruktar att den skall brista. Det är fruktan som är kärlekens motsats, inte hat. Därför kan en Borderline uttrycka sig som "I hate you, don´t leave med", vilket är titeln på en intressant bok i hur man lär sig att förstå en borderlines personlighet.

Ett råd om ofta delas ut är att man aldrig skall ge upp om en när och kär drabbas av detta tillstånd. Jag känner mig tveksam till det eftersom en borderline kan vara otroligt genomjävligt påfrestande under vissa tider och rent himmelsk andra ögonblick. Det kan handla om att rädda sig själv!! Spring för livet!, sa en läkare till mig.

Många bordeliners skapar konflikter för att dom vill prova sig fram. Ända tills ett barn t ex frågar: Mamma, vill du ha bråk hela tiden? Du skapar ju konflikterna själv om ingenting!

En annan egenskap är att man projicerar sin ångest på sina barn. Det kan t ex vara när barnet skall lämnas i skolan så säger föräldern: "Jag kommer och hämtar dig så fort jag någonsin kan..." Varför det, tänker ungen och implicit får klart för sig att "Här är otrevligt eftersom mamma har så bråttom att hämta mig, det är bäst att jag inte vill gå hit imorgon".

Tro egentligen aldrig att du kan förstå en borderline, men försök att klara dig själv. Glöm inte bort att det finns anhörigföreninga typ ACON och andra som stödjer medberoendde, för det handlar om att hela familjen drabbas och blir beroende av en ständig källa till kaos och problem.

Det är möjligt att det finns en och annan som likt en viss Smultronblomma för ett halvår sedan vid ett liknanade inlägg hotade med polis och stämning etc och därmed visade EN av många intressanta sidor hos en Borderline. Bespara er mödan, Ni är anonyma och det är jag också!

Den suveräna mannens väg, bok om relationer

Denna bok är fantastisk! Lite andlig, new age, men underbart klar. Handlar om relationer mellan män och kvinnor och ger rätt handfasta råd. Ibland att mannen bör lämna sin kvinna. Hon är som ett stort hav som böljar fram och tillbaka fritt. Hon är styrd av känslor och är oförutsägbar. Mannen kan aldrig veta var hon finns i själen och varför hon reagerar som hon gör. Man och kvinna skall vara sina motsatser, ju manligare mannen är desto kvinnligare kvinna skall han ha. Kan man leva med sin raka motsats blir livet intressant, stormigt men fullt av kärlek som närmar sig det andliga perspektivet. Hade jag bara vetat, BIM! "Och ju mer feminin en kvinna är, desto mindre troligt är det att hon uppvisar maskulina drag, som till exempel att tala tydligt och lättförståeligt om tankar och begär. I stället uttrycker hon sina känslor för stunden." Man kan givetvis reta sig på denna inställning som av vissa, kanske främst feminister, kan anses chauvinistisk. OK, låt gå för det, men det är inte sant att alla skall vara manliga bara för att män äger makt. Låt kvinnlig makt komplettera den manliga och låt kvinnliga förmågor som vi män saknar styra mera i våra liv! Det är dags att vi verkligen arbetar tillsammans med lika värde men olika tankesystem. Är det någon som tror att jag tänder på en manlig kvinna? Nej, nej och åter nej! Hon skall kunna lära mig något, men inte manlighet. Kvinnlighet!!! Den vill jag förstå! förlaget heter Energica http://www.energica.se Intressant e-sajt för böcker. Inte som Bokspindeln http://www.bokspindeln.se men kanske en bokspindel för vuxna!!!!!

Bill Withers, rebell och soulsångare

Igår visade SVT musikbyrån om Bill Withers, han med Grandmas hands, Harlem och ett antal megahits. Vilken otroligt sympatisk man. Han revolterade mot musikindustrins räknenissar och ville att texterna skull handla om nåt verkligt. Han syn på relationer, manliga och kvinnliga, var härlig: När en kvinna talar med sin väninna om ett brustet förhållande är det med smärta och sorg, hon kan stillstå att hon faktiskt är ledsen. Vi män har så svårt för det, "Skönt att bli av med den där bitchen... typ" Det är alltid med en bitter eftersmak som man tänker negativt om sin f.d. MAn skäms inför sig själv och vet att man inte är ärlig. Alltid när jag förfaller till sådant ber jag i min aftonbön ocm hennes förlåtelse och talar om för mig själv att jag fortfarande efter 4 månaders ökenvandring älskar henne, även om det inte är till varje pris. Allt har ett pris, ibland för högt ibland helt OK devs att värdet är större än kostnaden. Snacka aldrig skit om era ex, var sanna och ärliga mot dom och mot er själva, så levern lyckliga isär i alla era dagar. Byron Katie har en titel, Behöver jag din kärlek, underbart analytisk bok. Läs den. Finns på Bokspindeln på Odengatan 102 i Stockholm.

Tryggheten i otryggheten

En person som har identifierat sig själv med ett antal egenskaper och roller har ofta svårt att byta roll, även om det är en förändring till det bättre. Jag läste ett exempel på detta där en kvinna var fast i rollen som fattig och olycklig. När hon sedan fick möjlighet att ha pengar, bo bra, vara glad och ha en stabil relation var detta så främmande att hon kanske inte kände sig bekväm i den "nya" rollen. Tryggheten fanns i den gamla rollen och hon valde att gå tillbaka till den invanda ganska trista rollen, fylld av frustration och problem. Man vet vad man har men inte vad man får.... Hon valde att hellre befinna sig i känd olycka än i en okänd lycka. Att bryta det sociala mönstret kan vara svårt. Tryggheten kan alltså bo i ortyggheten, kaos är granne med kosmos! Bara Munchausen kunde lyfta sig i håret. Några kan inte ens bli lyfta av andra utan att falla.

Min egen zon

Min zon består av in innersta krets. Där finns jag själv och mitt medvetande om min egen existens. Min självbild vårdar jag och skapar trygghet för framtiden. Jag duger! Jag är OK som jag är. Jag är faktiskt rätt nöjd med åtminstone en del av det jag står för. Min självkänsla är en vaccination mot taskiga påhopp som man ibland får.

I min zon finns också mina barn och mina tidigare relationer i kärlek, oavsett om det är relationer till partners eller till vänner och familj. Där finns också mina värderingar, mina böcker, mina bilder och mina texter. När jag vårdar min innersta krets skapas harmoni och balans, där ge och ta väger upp varandra och där kärlek och rädsla är i jämvikt. Den som påstår att livet är enkelt skall gå ut ur sitt hus och räkna fönster. Bakom VARJE fönster finn tro, hopp, kärlek men också förtvivlan, problem och kaos. Kaos är granne med Gud och dom bor i samma rum. Min finaste relation skadades av rädsla och förtvinade som en soltorkad tomat. Skrynklig, ful men smakrik. Den dog av skräck för att själv ta slut.

I kaos bor också hoppet om en framtid. Där har jag själv ansvar för att skapa det jag behöver för min existens, oavsett om det är materiella ting eller kärlek. Säg inte att det är lätt!! Med hårt arbete kommer man långt om man ger sig tid att tänka efter: Följ din inre barometer, sjöng Lorne de Wolfe på skivan Existensmaximum.

Kärlekens motats är fruktan. Den som fruktar separationen kan aldrig älska fullt ut. Min bittraste upplevelse kommer just av en kvinna som hade sådan separationsångest att hon valde att avsluta vårt förhållande för att hon inte ville riskera att bli lämnad. Hon gråter, jag gråter och våra hjärtan slits i trasor, men vi kan inte prata med varandra. Hon förskansar sig bakom förakt och hat som kommer från rädsla. Min vän, det fungerar inte!

Att älska en depressiv person

Kärlek är svårt, mycket svårt. Att ha en relation med en person som dessutom inte fungerar riktigt som andra är näst intill omöjligt. Det finns hyllmetrar om vanliga knepiga relationer och hur man skall hantera dom, men det finns nästan ingenting om relationer med depressiva personer. Vi behöver stöd, ungefär som närstående till alkoholister behöver stöd och råd hur man bäst stöttar sin vän eller partner. Det är synd, för vi som är nära har oftast den bästa kunskapen och kan med proffessionellt stöd leda våra kära rätt i livet. Risken är annars att vi motarbetar terapins syften för att vi inte förstår dem. Här finns utrymme för förbättringar!

Tagga ner!!, sa min vän!

Vi arbetar, stressar, pratar, kan, lägger oss i saker vi egentligen inte skulle behöva bry oss om. Allt detta gör att vi blir delaktiga i saker som vi inte har med att göra och som vi egentligen inte bryr oss om. Det kan vara ett sätt att visa att vi finns, att legitimera vår existens, både för andra och för oss själva. Min underbarastevän under 2007, Gabriella, såg detta hos mig och sa de förlösande orden: "Tagga ner Piter!" Det är det bästa råd jag någonsin fått av en vän, hela min livssituation förändrades och min attityd till vänner, arbete och till mig själv förändrades under en process över sommaren. Det krävdes visserligen en del bra böcker för att komma vidare. Se övriga inlägg om detta! Ta detta till dig du också och luta dig tillbaka. Läs en god bok och strunta i det som sker runt omkring, hetsa inte upp dig över att andra har fel eller beter sig som idioter. Du väljer själv om du skall bli irriterad och "Tagga upp" eller om du skall strunta i det eftersom det inte är personligt mot dig själv. Tack Gabi, det var det bästa du gjorde under 2007. Tyvärr var du själv upptaggad över öronen och trots ett mjukt yttre fylld av taggar, frustration och prestige. Att leva som man lär är inte lätt och projektioner är ruskiga. Tyvärr förlorade jag din kärlek genom detta! Det var himla onödigt och fruktansvärt smärtsamt för oss båda. Jag älskade dig oerhört mycket!! Tragiskt!Det gäller att våga och tro, inte veta. Därför kanske du själv skulle ta och tagga ner, det är ju så att man gärna projicerar saker på andra som man ogillar hos sig själv!

Internet och hotet mot vår första krets

Olof Lagercrantz skrev en bok med titeln, Min första krets. Han visade på hur vi delar in omgivningen i ringar runt oss där den första kretsen består av vår familj och de allra närmaste, kanske 10 personer. Utanför kommer kollegor, vänner, bekanta, folk man hejjar på på bussen etc allt längre bort från den första kretsen. Min teori är att informationsspridningen om människor som man egentligen inte har något förhållande till tar bort fokus från den första kretsen. Denna blogg är för den som inte ingår i mina närmaste kretsar ett exempel på detta. Det borde bara vara intressant för mina närmaste inklusive kollegor och kanske några kunder, att se vad jag står för på min blogg, för att förstå individen jag om det nu överhuvudtaget är intressant. Den yttersta snedvridningen står dejtingsajterna för där man oftast skapar dialoger med människor som man inte redan har en relation till, det är ju själva idén. Frågan är om man kan leda in en främmande människa från den 7:e kretsen in till den första kretsen överhuvudtaget. Är det möjligt? Alla relationer börjar ju med en person i den 7:e kretsen, t ex någon man möter på bussen. Ett samtal kan uppstå och man kan ha denna kontakt i ett år eller två. En dag träffas man på en middag och har plötsligt flyttats in i 6:e eller 5:e kretsen. Hela vår livsresa när det gäller relationer skapas i dessa kretsar. Min fråga är: Gör dejtingsajterna mera nytta än skada? Hur är det med alla dokusåpor där vi tror att vi känner dessa välpumpade typer som exponerar sig, känner vi dom eller inte. Hur mycket energi tar dom från riktiga relationer...... Vad händer när det blir oro i den första kretsen? Troligen påverkas vi i alla fall mindre av förändringar i en dokusåpa än i första kretsen. Man får ju hoppas det i alla fall.

S/S Storskär...

I somras tog vi hela företaget på en tur ut på havet med S/S Storskär. Vi hade sittning kl 20.30 och jag gick runt på olika ställen i båten med en bok som jag kommenterat här på bloggen: Kvinnor som tänker för mycket! Tre gånger blev jag tillfrågad av grupper av män i 40-årsåldern vad det var för intressant bok. Tre gånger berättade jag och tre olika diskussionsgrupper uppstod. Jag gick runt och lyssnade, det var en fantastisk upplevelse. Boken tände en krutdurk. Det blev en fantastisk resa! Men varför är det så, beror det på den dåliga sommaren och att vi har för mycket negativt tänkande i oss. Hu, så hemskt, jag tycker synd om alla andra so liksom jag har det knepigt med relationerna. Hypertänkande kan fördärva en relation mycket effektivt! Det börjar med ett tonläge i ett ord och slutar med omedelbar skilsmässa!!!! Det är för mycket!

Energitjuvar... är du en givare eller tagare?

Alla relationer kräver arbete och energi, men idén är att man genom relationen skall ge varandra energi att utvecklas och gå vidare. Relationen skall utvecklas, annars är det ingen relation. Det är sällan det råder balans i en relation, det finns ofta en givare och en tagare vilket skapar dåliga vibbar och knäckt självkänsla. En av de vanligaste formerna av att stjäla energi från sin partner är tystnad. Jag kommenterar inte frågor eller påståenden, bara låter dem passera och min partner famlar i blindo efter sanningen. Han/hon blir så småningom desperat och förlorar sin självkänsla. Detta är ett sätt att projicera sin egen ångest på partnern en feg och destruktiv metod för relationen. Boken Energitjuvar av Ingalill Roos beskriver mycket tydligt vilka fällor och fel vi kan hamna i! Avslöjande och träffande för oss som gått igenom traumatiska uppbrott med oförklarliga haverier. Läs den INNAN det är för sent.

Kärlekens insikt

Om du bara vill läsa en enda bok i höst så välj då en som du kan ha nytta av resten av ditt liv! Miguel Ruiz, en Mexikans toltek har svaret på många människors mest existensiella problem, Vad är kärlekens drivkrafter? Han menar att kärlekens motsats inte är hat, utan fruktan. Att inte våga älska är att förneka kärleken. inte våga ge sig hän skapar alla de tragedier som är ganska vanliga, att man gör slut på en relation för att man är rädd att motparten skall göra det. Bättre förekomma än förekommas.

Jag skulle vilja att vår skolminister såg till att man i grundskolan styrde om samlevnadsundervisningen från rent kliniska instruktioner till mera andliga, djuppsykologiska. Att förneka ungdomarna detta är att nedvärdera dem totalt och det är oförsvarligt. Jag har i min närmaste krets ett barn som är 10 år och kristallklar i sin analys. Han förstår exakt vad som pågår i de vuxnas känsloliv. Han är sannolikt den mest intelligenta barn jag någonsin träffat! Någonstans i vår utveckling till vuxenlivet förlorar vi vår förmåga.

Att förstå och vilja ändra. Kvinnor som tänker för mycket.

Kvinnor som tänker för mycket
En fantastisk bok som det pratas mycket om just nu, både i radio och i pressen. Den beskriver hur kvinnor ägnar tid åt att fundera på ett helt annat sätt än vad män gör. Den visar också på vilka hinder vi har för att verkligen förstå varandra och därmed att respektera varandras åsikter. Författaren heter Susan Nolen-Hoeksama. Boken är ingen direkt populärbok som man läser på tunnelbanan utan mera seriös, en variant av en doktorsavhandling lite upplättad. Det finns gott om referenser och ett register på slutet där man kan slå upp de ord man behöver veta mera om.

Ett ledord är hypertänkande, dvs att man sätter igång negativa tankar som gör att de tankar som kommer senare också blir negativa och dom förstärker varandra. Vi får sedan direkta instruktioner hur vi skall bryta hypertänkandet och klara oss undan det destruktiva. Köp den läs den, följ den. BOKEN ÄR LIKA GILTIG FÖR MÄN SOM FÖR KVINNOR.