Är min partner en bordeline?

Diagnoser kan vara bra för dom som arbetar professionellt med terapi och medicinering. För oss anhöriga. Vi har ett helt annat behov, nämligen att hantera våra egna känslor och upplevelser av att ha en relation till en person med personlighetsstörning. Vi kan inte bara acceptera att bli psykiskt misshandlade vilket många men inte alla anhöriga blir av sin relation. Det är dock extremt vanligt att de anhöriga blir medberoende, ett tillstånd som kan jämföras med alla andra beroenden som t ex alkoholism, sockerberoende eller annat. Man kan inte släppa sin partner eftersom man inte förstår vad som är fel. Det är en intern och osynlig fiende i borderlinepersonen som man inte kan kriga mot. Vi är ju en gång så funtade att vi har social empati och vill inte acceptera att det bara är så att man inte kan förstå. Jag tror egentligen inte på att det är av kärlek till personen som sådan utan att det är för vår een skull som vi inte ger upp. Vem gillar att förlora ett krig? Även om det är mot borderline som man inte kommer åt. Personer med borderline har ofta ett stenhårt skal som man inte kommer igenom. De säger ofta själva att dom inte KAN älska någon för deras kärlek har hela tiden reservationer. Om vi byter bil, köper hus, åker till Rom... så kanske jag älskar dig. Det är ett sätt att styra och manipulera som va vanliga så kallade normala personer inte riktigt är vana vid, men som vi gärna vill behärska och på sätt och vis få bort.

I resonemanget ovan ligger en konflikt mellan det dolda tillståndet borderline och den vanliga mannen/kvinnan på gatan som inte förstår, men som samtidigt gör vad som helst för att förstå!

Vem bryr sig om oss? Inte sjukvården eller psykvården i alla fall. Många anhöriga hamnar i djupa depressioner och förlorar sin arbetsförmåga, påverkar sin omgivning negativt och kostar samhället massor av pengar. Det egna lidandet som anhörig är enormt. Jag har flera vittnesmål om hur man som t ex förälder fullständigt tappar fotfästet och faller ner i en långvarig period av lågpresterande och grubbel. Inom vården finns det dock väldigt liten förståelse för de behov som vi anhöriga har och vad man kan göra för att hjälpa oss. Jag har träffat läkare i andra sammanhang som uttalat säger: MAn har ett egeet val och det är bara att lämna relationen. En sådan total ignorans är inte bara förbluffande, den är ett uttryck för trångsynthet och brist på vilja att förstå. Det är dags att landstingen observerar detta och ställer resurser till förfogande. Både den med borderline och den anhörige skulle bli hjälpta av detta.

Borderline symptom och test

Egentligen är symptomerna på personlighetsstörning viktigare än diagnosen. Åtminstone för oss som är eller varit anhöriga till en person med borderline. Verkligheten är mycket mera komplicerad för oss än en beskrivande diagnos, vi vill ha en metod att möta så att vi kan hjälpa de nära som behöver vårt stöd. Det är aldrig självklart hur man skall bete sig och någon manual, "Hur man möter en borderline" finns inte. Det handlar om att möta en människa som har hamnat i ett besvärligt tillstånd och som inte kan komma ur det. Under sin levnad kommer dessa troligen att sprida viss förvirring, skapa ilska, sorg och besvikelse till dom som de egentligen borde älska som mest. Hur kan vi på något sätt skapa verktyg? Vi måste börja med oss själva och lära oss att inte ta några påhopp eller annat personligt. Tyvärr innebär det också att vi inte kan ta positiva signaler personligt, de är ofta fejkade med undertoner av manipulation och utnyttjande, inte minst ekonomiskt. Jag är så lycklig kan i fri översättning betyda att jag är glad att du tjänar bra!

De som pressas mest är givetvis barn i familjen som inte har möjlighet att lämna relationen som vi vuxna har. Jag har på nära håll sett hur barn påverkas mycket negativt och lär sig manipulera omgivningen totalt med en förälder som aktiv förebild. Hur skall dessa barn möta verklighetens relationer i vuxenlivet. Ja, det utkristalliseras ofta redan i 10-årsåldern beteenden som styr föräldrarna med järnhand, om än med tårar, önskningar, hot om att åka till den andra föräldern etc.

Inte sällan blir barnen brickor i spelet mellan de separerade föräldrarna där man använder barnen som budbärare, eftersom föräldrarna ibland överhuvudtaget inte kan prata med varandra.

Symptomer som vi kan lära oss att möta är t ex att avslöja manipulation långt tidigare än när den är genomförd. Att lära sig säga NEJ! Jag vill inte.... Vi diskuterar det en annan gång... NEJ, vi diskuterar det aldrig mera, jag vill inte!

Retorik är ett bra redskap, det är konsten att övertyga, att få rätt när man har rätt. Retorik kan givetvis missbrukas till att få rätt när man har fel!

- Varför vill du inte ha två hundar?
- Jag gav med mig till att skaffa en hund, jag ordnade dagmatte, du har inte fixat något av det du lovat, en hund räcker!
- Du kan väl inte bestämma om vi bara skall ha en hund?
- Kan du bestämma att vi skall ha två?
- Ja, för jag vill ha två hundar.
- Jag vill bara ha en hund!

Denna typ av diskussion är inte endast typisk i borderlinerelationer, men i en borderlinerelation fortsätter den så här:
- I stan i min port bor det en tant som gärna tar två hundar.
- Men det är ju 35 km dit!
- Ja härifrån ja!!! (Betyder egentligen: Jag flyttar tillbaka till min lägenhet om jag inte får en hund till)
- Sant, vilket betyder att du egentligen säger att om du inte får ha två hundar så flyttar du ut igen?
- Jag vill ha två hundar.
- Ja du sa det. Hörde du att jag sa att jag inte vill ha två hundar, nuvarande dagmatte tar bara emot en hund!
- Jag skall nog säga upp min andrahandshyresgäst!
- Kanske är en bra idé, så du kan ha två hundar, du som inte har råd med en enda liten jycke!

Tycker du att dialogen är fantasifull och överdriven? Troligen inte om du loggat in här för att du är anhörig till en borderline. Kommentera gärna, men kom i håg att det som står här givetvis inte gäller alla med diagnosen borderline!

Sens Moral om relationer inte just borderline

En man och hustru levde vid floden i fattigdom. De arbetade hårt men kunde aldrig få ett bättre liv. dom älskade varandra mycket. Kvinnan var smal och vacker och hade stort mod. En dag kom en mycket rik man som hade en mycket stor och fin båt och fick syn på kvinnan. Han skickade gåvor till henne, smycken, kläder, doftande parfym och sa att han vill gifta sig med henne. Kvinnan älskade sin man mycket och sade nej, men den rike mannen ville inte ge sig. Han fortsatte att uppvakta henne och till slut kunde hon inte motstå och lovade att lämna sin man trots att hon älskade honom. Dagarna innan hon skulle lämna sin man grät hon mycket. Hon blev sjuk och för varje dag närmade hon sig döden. Hennes man gick då till Budda med offergåvor och bad om vägledning. Budda sa: Du måste ge henne tre droppar av ditt blod så kommer hon att överleva. Mannen gick till hustruns sjukbädd och skar ett snitt i ett finger och droppade tre droppar på hennes läppar. Hustrun vaknade omedelbart och sprang upp ur sin säng och direkt till den rike mannen. En lång tid gick och mannen fick en dag se sin hustru på den rike mannens båt. Han rodde fram till henne och sade: jag gav dig något för att du skulle leva, nu vill jag att du ger mig något tillbaka. Visst, sade hustrun, du skall få tillbaka ditt blod och skar ett snitt som gav tre droppar blod som hon gav till mannen. Så fort han fått blodet sjönk hans hustru ner på däck och dog under smärta. Sedan den dagen är det bara honmyggorna som dricker blod.

Så nu vet ni alla anhöriga!!! Även till borderline.....

Den perfekta relationen, finns den?

Nästa fråga är: Kan en relation per definition överhuvud taget vara perfekt. Är den då inte en blåkopia av sig själv med två klonade individer som båda är Narcissus? Alla relationer innehåller spänningar så att man utvecklas av varandra eller i alla fall får intryck av varandra. Nästa fråga är: Är det ens önskvärt med en perfekt relation? Kanske, kanske inte. Vill man leva ett lättuggat liv utan senor eller scener så kan man klara sig på barnmatsburkar. Men det blir inte så spännande. Ingen coer de filet provencale, ingen blodpudding (som jag gillar) och inga utsvävningar överhuvudtaget. Därmed inte heller någon utveckling. Jag har aldrig någonsin hört om en relation utan konflikter. Skulle någon beskriva en sådan så vet jag omedelbart att jag pratar med en lögnare.

Använd konflikterna till att utvecklas och lära, inte till att skiljas!!!!! Hör det!

Att välja borderline, inlägg nr 200!!!!

Under åren har det blivit en massa inlägg här på Mänskliga möten. det började som ett experiment med bloggen som medium och har nu vuxit till en av de mest besökta bloggarna om borderline i Sverige. Grattis!

Varje gång man väljer, väljer man bort. På radio ikväll intervjuades en spårvagnsförare från Göteborg. Han sa många kloka saker, varav en var att livet är som ett spårvägsnät. Man växlar in på banor vilket samtidigt innebär att man växlar bort rån andra banor. Just frågan om att välja att vara anhörig till en person med borderline MÅSTE vara ett aktivt val, om inte i början av relationen men väl efter en tid. Man måste våga ta ställning till om ens eget liv skall få fyllas av en person med borderline. Att inte välja aktivt är att frånta sig möjligheten till ett annat liv, med en annan människa som ger andra saker än den med borderline ger. Vad vill jag ha? Vill jag ha en person som hela tiden skapar turbulens, konflikter och är fylld av nojor och kaos? Eller vill jag hellre ha en sansad lugn person som lunkar på i ett stilla tempo. Svaret är verkligen inte lätt att ge. Framför allt vet man ju inte förrän det är för sent vad man skulle gjort. Hur kan man välja bort en borderline? Jo, genom att göra ett nytt val och välja en "vanlig" partner. Låter enkelt men är tyvärr något av det svåraste man kan göra. Jag tänker på Olle Adolfsson i visan Trubbel:.... men trots all kärleksbrist och trasighet och tankar, Dig vill jag älska livet ut, dig har jag kär! Har jag själv inte försökt förneka min kärlek i ett hopplöst ältande, ringaktat, nedvärderat och i allmänhet förminskat min kärlek, men skändligen totalt misslyckats. Jag är totalt såld och vill bara leva med min borderline, kanske för att jag är en otroligt intensiv person med mycket hög social kompetens. Det är med en borderline man kan använda sina förmågor till fulländning!

Nu låter jag uppgiven, eller hur? Det är jag nog också...... Jag kan inte hitta min spårvägsväxel!

Tecken på borderline, vad kan man göra?

En av de svåraste sakerna med att vara anhörig till en person med borderline, framför allt en kärleksrelation, är att den när som helst, utan förvarning kan haverera, åtminstone tillfälligt. Man kan få de mest underliga reaktioner på ingenting. Vad är då viktigt för oss anhöriga?

* var lugn, tro inte att det är allvar när hon är taskig, det ligger troligen något annat bakom som du inte har pejl på, problem på jobbet, något mamma har sagt eller nåt annat som just du får klä skott för.
* ta det inte personligt, det är inte dig hon är arg på utan på kollegan på jobbet som säger dumma saker, eller på sig själv som inte klarar av miljön på arbetet.
* gör ditt bästa för att avlasta hennes problem genom att säga: Jag ser att du är ledsen, kan jag göra något för dig? Inte sällan kommer : Neeej, jag måste få lite space ett tag. Då ger man space och får sedan höra att man inte bryr sig.

Det måste vara ett rent helvete att ha det på detta sätt. Men hur tänker hon på omgivningen då, dvs. oss anhöriga som svävar i förvirring. Använd hjärnan till att försöka få hennes uppmärksamhet till att förklara din kärlek. Ofta fungerar det inte eftersom självförnekelsen är en stark förmåga hos borderline. Det är som att hälla vatten i en bottenlös hink, det blir lite fuktigt på insidan men torkar inom 5 minuter. Hinken kan aldrig bli full!

Anhörig till Borderline, en lillasysters brev

Denna text har jag klippt ur en kommentar på mänskliga möten, alltså denna blogg. Den är stark och kärleksfull och jag vill att så många som möjligt skall läsa den. Den är ett koncentrat av känslor från en syster till en älskad storebror.

"Jag har börjat försöka att inte tänka på det för ofta, jag vill verkligen inte tro att det är sant. Vi växte upp ihop. Du är en storebror jag sett upp till, men vem har du blivit nu? Någon annan! Någon jag skäms över! Ibland kommer jag på mig själv att tänka på dej som död, är det lättare så? Du är ett skal och jag vet att mycket av dig försvinner in i din sjukdom och dränks i alla tabletter. Jag vet aldrig vilken bror jag får... Den nerknarkade, den med ångestattacker, den som skriker och slår eller Alex. Alex min älskade. Vart gick det fel? Livet är tungt. Du var som oss, du var precis som alla andra. Det borde synts på hur du gick, på hur du lekte. Det borde märkts på sättet du pratade. Hur kan det inte synas på ett barn att det i framtiden ska förstöra livet för alla runt sig?

Dom säger att du saknar empatiförmåga, att du utnyttjar alla till max. Hur kan du då vara en människa? Eller är du bara en sjukdom, har det verkligen gått så långt? Men jag minns ju hur du kramade mig, jag minns när du räddade mig på skolgården! Gör man det om man saknar medkänsla.

Det är ord på papper. Massa bokstäver som beskriver vem du är och massa mediciner som ska ta bort monstret i dig. Men du är inte ord på papper. Du är min storebror. Jag är inte heller ord på papper. Vi är människor. Vi är inte simpla och jag vägrar tro att du blivit ett skal utan känslor. Jag vet, liksom alla andra att innerst inne är du den Alex jag växte upp med. Som lärde mig gå, prata och som jag beundrade så. Någonstans är du fortfarande min ängel till storebror även om det ibland är lätt att glömma. Jag längtar ihjäl mig efter att riktiga du ska komma fram igen. Alexander .... tro inte att du kan få mig att sluta älska dig."


Min bror är nu 20 år och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det förstör mitt liv att han blivit så. Han har försökt att att livet av sig och lyckas han med det vill inte jag heller leva. Jag önskar inget hellre än att jag kunde blåsa bort allt onda i honom. Men jag vet att jag inte är ens i närheten stark nog. Om bara tårar kunde skölja bort det som verkar äta honom inifrån. Han har blivit så elak och det är det jobbigaste. Jag undrar om han förstår ´hur vi mår eller om det är sant att han saknar empati? Fy fan för hjärnan alltså. Den kan bli så dum

Vem bestämmer i en borderlinerelation

Frågan är retorisk och svaret kommer att reta många. Det är faktiskt både vi anhöriga och borderlinern som bestämmer. Anhöriga kan inte avsäga sitt ansvar när en borderline gör dumma saker. Man måste våga säga ifrån. Till exempel så finns det människor, borderline eller inte, som har svårt att hålla i pengar. Försöker köpa en TV på avbetalning men får nej av banken. Du har för mycket avbetalningslån redan. Vad händer? Jo, bror eller syster sätter kreditprövningen ur spel genom att stå som köpare och den som nekades avbetalningen betalar till den anhöriga. Är det bra? Nja, troligen inte. Att någon kan bestämma över en annan har sin grund i makt.

Bertrand Russel sa: För att styra en människa måste du känna hennes behov. Det betyder i praktiken att den som sitter på behovstillfredställelsen har makten. Kvinnor kan bli Lysistrater, dvs. gå i kärleksstrejk, en farlig väg med många äktenskap som offer, män som ofta tjänar mera kan med pengamakt styra sina kvinnor.

VAr kommer då borderline in? I det manipulativa draget som vissa, men långt ifrån alla har, men där borderline är överrepresenterat enligt de kriterier som är allmänt verdertagna. Gud skall veta att det finns andra än borderline som kan manipluera!!! Politiker, kanske! Lyssna på dom! Vi låter oss bestämmas över, dels av våra anhöriga som skickligt utnyttjar detta och av de s.k. omständigheter som vi alltid skyller på. Gnäll inte över dominanta personer, det är ditt eget fel! (Ibland alltså!)

Positiv och negativ affirmation

Det är fasen så lätt att måla fan på väggen. Man känner på sig att det kommer att bli på ett visst sätt och som genom en självuppfyllande profetia blir det så. Trixet är att affirmera positivt. Som anhörig till en borderline är det näst intill omöjligt, man vet aldrig var man har sin anhöriga och inte vad som vänar när man kommer hem? Är hon skitsur och håller på att packa för att dra sin väg eller är hon "normal" och har fixat lite mysigt hemma efter att vi varit sfrån varandra i en vecka? Så sitter man där i bile på E4 och funderar. Hur blir det när jag kommer innanför dörren, säger hon "Hej" eller ser hon bara grinig ut och går uppför trappen när jag kommer? Det är inte lätt som anhörig att ha all beredskap för att möta olika situationer. Man blir medberoende totalt och kan inte varken försvara sig eller förstå. Man kommer hem till ett helt okänt förhållande med en kvinna som man kanske inte alls känner. Helt oberäkneligt att möta både kropp och själ, helt emotionellt okänd i in status, dvs. hur homn mår för tillfället. DETTA STJÄL ALL ENERGI! Är det värt det. Min konklusion är : NEEEEJ!

JAg fick ett samtal igår från en kille som mailat en del till mig. Han har det 137 ggr värre än vad jag har det men han ger inte upp. Mitt råd: SPRING för livet! Skicka den kvinnan åt pipsvängen, vilket hon effeltuerade effektivt själv.

Ursäkta om jag låter negativ och fördömande och kategorisk och vad som helst, men idag är det bara för mycket! Som anhörig kan det bara ta slut!

Berg och dalbana

Ibland blir det för mycket..... Diskussioner som saknar vett och styrning, förberåelser och beskyllningar, rävspel och de små stegens tyranni. Till slut blir man som anhörig förintad och finns inte längre som komponent i världsbilden. Det är inte lätt att smälta samman två vuxna människor till en solid enhet som skall älska varandra i nöd och lust. Lust går väl an, men om man har tavlat sig ordentligt och ber om stöd, så vore det naturligt för en nära att ge stöd. Så icke med en borderline. De kan trampa på i stövlarna och krossa ben, men de kan också genom direkt ringaktning smitta av sina egenskaper, som vi inte vill ha! Ett felaktigt ord, två bråkande barn som man försöker avstyra.

Vi talar om medberoende och att man som anhörig kan få egenskaper eller drag av egenskaper från den som är borderline. Bekräftas man av ständiga påhopp och manipuleringar att det är partnern som är frisk och du själv som är sjuk, kan en profetsia gå i uppfyllelse. Kort sagt Borderline kan i viss mån vara smittsamt! Det finns få saker som en Borderline inte utnyttjar för egen vinning, men detta varierar givetvis från individ till individ. Resultaten varierar, beroende på vems personlighet som kan vara den bästa förebilden.

Rollen som anhörig är en berg och dalbana, det är lätt att bli åksjuk, men det är samtidigt rätt spännande.

Borderline, omöjlig att lämna?

Många av de mail jag får till min inkorg på midas.2@hotmail.com kommer från förtvivlade män och kvinnor som förgäves försökt lämna sin partner med borderline. Det är paradoxala mekanismer bakom dessa relativt fruktlösa försök. Ett genomgående tema som jag har sett är att det inte handlar om borderline i sig självt, utan om de pendlingar som präglar en person med borderline. Ibland är dom "upp", dvs. att man kan föra en vettig dialog utan att helvetet med aggressioner, påhopp, förolämpningar och hot tar fart. Det är en underbar känsla för det finns inget bättre än en borderline som är på bra humör och är "upp". Åtminstone om man jämför hur samma person kan vara en timme senare. Då kan allt vara nattsvart och man är inte värd ett dasspapper. Skillnaden mellan upp och ner är mycket större hos en borderline än hos en person som inte är borderline. Detta skapar en paradox, nämligen att vi anhöriga skulle knappast fortsätta relationen om det inte var för de dåliga stunderna då partnern är "ner" för då skulle vi inte märka skillnaden. Jag tror att detta är ganska vanligt men att vi som anhöriga inte identifierat varför vi älskar våra partners så reservationslöst. Vi jämför helt enkelt ett normaltillstånd hos en vanlig människa med de fruktansvärda utbrott som en borderline kan utsätta oss för. Hade vi inte utsatts för dessa utbrott hade vi aldrig upplevt normaltillståndet som så paradisiskt som det är i relativa termer men inte i absoluta. En borderliner kan vara lika gullig som en vanlig person men uppfattas alltså som alldeles underbar i jämförelse med för ett par timmar sedan. Det är dialektiken och motsättningarna som skapar attraktionen, inte själva grundegenskaperna.

Kanske kan detta resonemang hjälpa någon att förstå sig själv lite bättre! Skriv gärna kommentarer så att vi kan komma vidare i resonemanget.

Tag ingenting för givet

I boken Fyra grundstenar för ett bättre liv, skriver Don Miguel Ruiz om fyra överenskommelser som man bör göra med sig själv.
Dessa är
Var sann i ditt tal,
Tag ingenting personligt,
Tag ingenting för givet,
Gör alltid ditt bästa.

Alla dessa kan direkt påverka oss i hur vi möter våra anhöriga med borderline. Att inte ta något för givet innebär att man inte skall utgå från att omgivningen uppfattar sakernas tillstånd på samma sätt som vi. Det kan vara helt väsensskilt eftersom man sällan kommunicerar ut sina känslor så rakt och direkt. Det jag uppfattar som en kaotisk relation med min borderlinekvinna kan hon uppfatta som en ganska lyckad relation som hon aldrig vill mista. Hennes agerande visar kanske inte just detta, utan snarare motsatsen, men hennes hjärta kan innehålla stor affektion. Att fråga en person som ibland är aggressiv och på gränsen till våldsam kan vara förenat med vissa obehag. Man kan inte heller lita på att det finns någon större sanningshalt, dvs. att hon säger en sak men menar en annan. Vi ska inte ta för givet att vi har samma syn på relationen. Troligen har vi det inte alls, det kan vara helt andra komponenter som vi inte ens känner igen när dom tas upp till ytan. Faktorer som vi aldrig ens tänkt på skulle kunna vara viktiga eller ens noterat. Undra då på att en relation till en borderline blir stormig!!!

Mera om boken på min andra blogg: Tre pojkar

Borderline blockerar

En ofta förekommande fråga till min mail är: Hur skall jag kunna lämna min kvinna som är borderline. Jag kan inte svara på det eftersom det är ett lika stort mysterium för mig som för alla andra. Man utsätts för förnedring, vredesutbrott, lögner, förtal, paranoida påhopp och blir allmänt knäckt. Lika förbannat klarar man inte att en gång för alla göra upp med det förflutna som egentligen är lika mycket värt som en finne på hakan. Men faktum kvarstår. Vi män med relationer med kvinnor med borderline är hopplöst fast. Det är hittills bara män i denna situation som hört av sig till mig om detta, men det finns säkert kvinnor i samma situation.

Själv har jag hållit på i två år att försöka frigöra mig, med mycket dåligt resultat. Kvinnan vill ofta behålla kontrollen och är nöjd med den delen av relationen. Allt annat är underordnat och oviktigt.

Det finns givetvis ingen allmän utsaga av denna typ, men många av dem som kontaktar mig har just detta problem. Ge oss din historia i en kommentar. Hur gör man och varför. Jag vägrar tro att det är för att vi vill r"göra frisk" vår partner, jag tror faktiskt det är ÄKTA KÄRLEK!

Relatera till en borderline

Att relatera till en borderline är en ständig kamp mellan hopp och förtvivlan. Varje gång man kastas ner i förtvivlan töms man på energi. I längden är det inte hållbart och man tvingas prioritera sitt liv. Det är också smärtsamt att behöva ge upp, men som någon ståuppkomiker sa "Det är aldrig för sent att ge upp".

Att ha en relation innebär att den ena parten betyder något för den andra och vice versa. I en borderlinerelation råder enorm obalans och det finns sällan någon som helst logik och förutsägbarhet i de energislukande utbrotten som verkar komma helt slumpmässigt. För oss som är eller har varit anhöriga innebär det ständiga stukningar och ständig fruktan för att nästa SMS eller telefonsamtal innebär en katastrof. Jag får själv, två år efter uppbrottet fjärilar i magen när någon i min närhet använder den ringsignal för SMS som jag hade då jag själv var utsatt. Då förstår jag hur i grunden skadad jag varit och fortfarande är. Jag är inte ensam om detta, inte du heller.

Du finner min mailadress längst upp till vänster på sidan. Tveka inte att höra av dig om du tror att jag kan vara ett stöd för dig!

Har borderline många sexrelationer?

Det är en myt att det är så. Alla individer är olika och det som vissa anser är väldigt laddat och kräver kärlek anser andra är ett socialt accepterat sätt att umgås, dock på en ytlig nivå.

Vissa behöver en relation för självkänslan men kan inte kombinera den med det vi vanliga kallar kärlek. Kärlek kan bli för närgånget för den psykotiska själen och man sparkar bakut, kastar av sin partner och föredrar att förbli ensam. Därför upplevs många med personlighetsstörningar promiskuösa, dom kan ha många ytliga sexrelationer men ingen enda kärleksrelation. Rädslan präglar dom snarare än kärleken och dom flyr när det blir intimt och deras ångest riskerar att blottas. Men det handlar kanske inte så mycket om själva sexet som om det normala behovet av att ha sociala relationer, man har bara olika metoder. En del tar en promenad tillsammans, andra har sex. För de flesta känns detta overkligt att man kan ha en så avspänd och kanske befriande sund syn på sex. Orsaken kan vara att den som har en personlighetsstörning inte riktigt ser relationen mellan sex och kärlek. Omgivningen kan ta mycket illa vid sig av att personen har många ytliga förbindelser medan den det gäller inte ser det mera dramatiskt än att ta en promenad tillsammans.

Min partners attacker, hur hanterar jag dom?

Det kom ett brev häromdagen som handlade om hur man kan och kanske i vissa fall bör hantera sin partner när det barkar åt pipsvängen och svordomar och oförskämdheterna haglar i ett vredesanfall. För en borderline är det svart eller vitt och hypertänkande är ofta en favorithobby. Brevskrivaren hävdar att det bäst man kan göra i ett sådant läge är att hålla sig utom räckhåll. Ta en promenad, besöka någon vän eller i allmänhet bara vara onåbar. Samtidigt får man ju rådet att ge så mycket kärlek som möjligt. Man kan det vara så att båda har rätt, att det är kärlek att sätta gränser, att inte acceptera vredesutbrotten? Vi kan aldrig veta, men noll-tolerans kan vara ett effektivt motmedel. "Jag känner att du börjar få ett vredesutbrott. Därför går jag hemifrån nu och kommer tillbaka när JAG har lust. Det kan ta en halvtimme eller 8 timmar, men just nu vill jag inte ha med dig att göra. Hej då!" Resultatet blir garanterat oförskämdheter eller hot. "Då ringer jag till Nisse så hämtar han mig och vi åker hem till honom och har sex." "Utmärkt idé, du kan lägga din dörrnyckel i brevlådan när du låst och skall gå härifrån."

Ovanstående konversation är nästan ordagrant hämtad från en bekants liv, en kille som har en kvinna med borderline. Han går ut och är tillbaka efter en timme och då har hon lugnat sig. Jag säger inte att det alltid är en bra idé, men att stanna kvar och försöka argumentera är oftast lönlöst. "Så är det, det får du finna dig i" är en annan kommentar man helst vill slippa höra. Ställ krav, tänk på dig själv som anhörig och kom ihåg att du alltid är viktigare än din partner. En energitjuv kan på sikt döda dig!

Borderline engagerar

Borderline skapar mycket åsikter om man går inlite närmarepå faktiska observationer. Min andra blogg, Tre pojkar, handlar bland annat om mina egna erfarenheter som närstående till en person med borderline. Många känner igen sig, men inte alla. Man har ibland diametralt olika erfarenheter av borderline som anhörig. Detta gör att diskussionens vågor ibland blir höga, väl höga. Borderline är laddat med krut och att säga något som kan tolkas som ett påstående är förenat med bombfara. Vissa egna erfarenheter kan givetvis inte skrivas ut av integritetsskäl, man är ju ansvarig utgivare av en blogg och kan ställas till ansvar för innehållet.

Sex, sex och relationer

Varför måste alla debatter och forum om människor kombinera sex och relationer med varandra. Det finns faktiskt icke-sexuella relationer. Som om ett kompisskap inte skulle vara en relation. Det verkar som att de flesta debattörer, tyckare och tongivande vrak har sina chakra koncentrerade till den plats där benen upphör att vara ben. Det känns ju lite konstigt, det finns ju andra centra, t ex skallen, där en del verksamhet torde pågå, om Gud vill det och tygen håller.

Medberoende och borderline

Jag hade ett mycket intressant samtal i går i Göteborg, sittandes på centralens kafé. Vi pratade om missbruk och medberoende och konstaterade tillsammans att man också är medberoende till psykiskt sjuka personer. Att det egentligen är samma mekanismer som skapar båda sorterna. Det kan t o m finnas ett belöningssystem i den psykiska sjukdomen som är att jämföra med missbruk av t ex sömntabletter, godis, mat eller vad som helst. Shopaholicer visar ju att man får en kick av endorfin av att betala en massa pengar för någonting man tror ger lycka. Det är ju ett knepigt förhållningssätt som hela samhällets ekonomi vilar på. Utan konsumtion ingen välfärd, sägs det.

Det finns en tolvstegsmodell i medberoende precis som i "vanligt" beroende. Detta borde man marknadsföra mycket mera, troligen behöver en hel massa människor denna terapi och den stöttning som detta kan ge.

Det är så lätt att bli fast i medberoende och att detta sedan utvevcklas till ett evigt ältande. Det fanns en artikel i SvD om detta. Mycket bra. Läs och begrunda och hitta vägen ut ur de negativa spiralerna. En annan artikel beskriver en relation med en borderlinepatient. Det är ett enskilt exempel på hur det kan fungera, alltså inte en generell beskrivning av fenomenet borderline.

Borderline... uppföljning

Oj, vilken reaktion det blev på mitt inlägg. En person som jag inte har en aning om vem det är tände på alla cylindrarna. Läs kommentarerna! Det var en mycket nyttig lektion förmig. Skribentens egen blogg är jättebra, klokt skriven och väldigt utlämnande. Problemställningarna är jättestora och jag har läst på lite om den Dialektiska BeteendeTerapin DBT, som hon refererar till. Anledningen till att jag är så engagerad i detta är att jag har en avslutad relation till en underbar kvinna som med all sannolikhet har borderline. (Även enligt en psykolog jag beskrivit henne för). Jag har erbjudit mig att betala all terapi för henne, men hon känner sig inte redo. Jag önskar att hon hade samma mod som skribenten i kommentarerna och framför allt samma insikt. Jag hoppas och tror att man lägger ner stora resurser på att skapa metoder för terapibehandling. Personer med Borderline är ofta mycket intelligenta, charmiga, sinnliga, medvetna och framför allt oerhört attraktiva. Just min väninna hade lite svårt med relationerna, grav separationsångest som jag försökte lindra med översvallande kärlek och givetvis total trohet och fokus. Men det kan i vissa fall vara att vandra på en knivsegg, precis som med människor utan borderline. Rätt vad det är kan det snetända utan att man vet eller förstår varför. En amerikansk psykolog sa att det är "Walking on eggshells" Som vän gör man gärna det, belöningen är enorm, man får chans att lära sig massor om sig själv och om den man älskar.

Jag upplevde att hon sökte konflikter av något skäl som jag aldrig begrep. Andra människor i vår omgivning sa sedan samma sak. Hon tog avstånd från alla vänner och blev mycket ensam. Särskilt sedan hon vägrade ha med sin äldsta väninna att göra. Det känns lite sjävdestruktivt.

Vi har med henne i aftonbönen varje kväll och hoppas att hon skall finna en hamn!

Har lagt in en länk angående tryggheten i otryggheten. Läs vad Judith skriver, hon är klok och rödhårig och enl egen utsago borderline.