Stör jag?

Följande lilla aforism fick jag av mina vuxna barns mor för något år sedan. Den handlar verkligen om mänskliga möten och hur dessa kan påverka oss i olika riktningar: Scenen är följande: Dörrklockan ljuder... Ding Dong. Dörren öppnas: Hej! Länge sedan, stör jag? - Du inte bara stör, du förändrar hela min världsbild, välkommen!


Lite så behöver det mänskliga mötet prägla vardagen, att vi faktiskt blir påverkade och tvingas reflektera över sakernas tillstånd en stund, kanske för resten av våra liv. Människan är ju dynamisk och har inte stannat i utveckling förrän döden inträffar. Kanske inte ens då. I minnet av våra kära utvecklas vår syn på dem och därmed det som finns kvar, dvs. själva minnet av deras väsen som aldrig slutar att förändras. Jag kan tänka på min farfar ibland och fundera över vilka värderingar han stod för, varför han hade dom och hur dessa påverkat mig i mitt liv. Vissa bejakar i olika skeden av mitt liv, andra tycker jag inte att jag vill stå för just nu, men kanske gjort det tidigare och kanske till och med senare. Mitt liv kan vara en parafras på alla mina förfäders liv, det lilla jag känner till om dom. Min farfar, farmor, morfar och mormor har givetvis påverkat mig enormt eftersom jag har så otroligt tydliga minnen att jag ibland rådfrågar dom i mina stunder av osäkerhet, gränsande till ångest.

Byta av världsbild kan vara ansträngande, energikrävande och rent farligt. Vad är det för krafter som håller oss fast i de värderingar vi ärvt eller tror oss ärva? Finns det en direkt koppling mellan familjen och mig eller är den bara ett socialt nedärvt värdemönster som jag själv inte är delaktig i eller ens medskyldig till?

Vad är en världsbild då? Min bild av världen eller världens bild av mig. Var finns jag på världsaltet. När jag var barn sa man att när man dör blir man en stjärna på himlen, alla stjärnor var människor som dött för länge sedan. Fin tanke, men hur ser relationen ut, vem tittar på himlen och vem tittar ner?

MAn har olika torn som bildar utgångspunkt för synen på tillvaron och livet. Därför är mänsklig kommunikation så svår, var och en ser ju sin verklighet. En människa är en värld sedd genom ett temperament tror jag Montesquieu sa! Klok man!