Min partners attacker, hur hanterar jag dom?

Det kom ett brev häromdagen som handlade om hur man kan och kanske i vissa fall bör hantera sin partner när det barkar åt pipsvängen och svordomar och oförskämdheterna haglar i ett vredesanfall. För en borderline är det svart eller vitt och hypertänkande är ofta en favorithobby. Brevskrivaren hävdar att det bäst man kan göra i ett sådant läge är att hålla sig utom räckhåll. Ta en promenad, besöka någon vän eller i allmänhet bara vara onåbar. Samtidigt får man ju rådet att ge så mycket kärlek som möjligt. Man kan det vara så att båda har rätt, att det är kärlek att sätta gränser, att inte acceptera vredesutbrotten? Vi kan aldrig veta, men noll-tolerans kan vara ett effektivt motmedel. "Jag känner att du börjar få ett vredesutbrott. Därför går jag hemifrån nu och kommer tillbaka när JAG har lust. Det kan ta en halvtimme eller 8 timmar, men just nu vill jag inte ha med dig att göra. Hej då!" Resultatet blir garanterat oförskämdheter eller hot. "Då ringer jag till Nisse så hämtar han mig och vi åker hem till honom och har sex." "Utmärkt idé, du kan lägga din dörrnyckel i brevlådan när du låst och skall gå härifrån."

Ovanstående konversation är nästan ordagrant hämtad från en bekants liv, en kille som har en kvinna med borderline. Han går ut och är tillbaka efter en timme och då har hon lugnat sig. Jag säger inte att det alltid är en bra idé, men att stanna kvar och försöka argumentera är oftast lönlöst. "Så är det, det får du finna dig i" är en annan kommentar man helst vill slippa höra. Ställ krav, tänk på dig själv som anhörig och kom ihåg att du alltid är viktigare än din partner. En energitjuv kan på sikt döda dig!

Jag skadar mig för att....

...inte du skall kunna skada mig. Om jag har kontrollen över det som hotar och som skadar mig så kan du inte skada mig lika mycket. Den förklaringen läste jag i ett dokument om självskadebeteende. Det kanske är sant, jag har dock ingen aning om det ligger något i detta. Det vore intressant att få andras uppfattning om detta. Kan det finnas uns av sanning? Vad betyder det i så fall för den som har självskadebeteende. Är man vaccinerad mot det onda då eller är det något annat? Hur uppfattar de som är anhöriga? Kan de kanske förstå om man talar om det och i så fall, vem är hotet. Mist 25 % av alla med borderline lär varit utsatta för övergrepp av olika slag. Många har självskadebeteende och suicida beteenden är klar överrepresenterade.

Hitade en jätteintressant och i mitt tycke välskriven artikelserie från Dagens Juridik.

En berättelse om bordeline

Ta en stund och titta på denna fina sekvens från Youtube. Den engagerar!

Borderline

Att vara tysk

På min andra blogg har jag skrivit något som känns angeläget i ljuset av oro och neuroser. Det är mera personligt än mina läsare här är vana vid, men läs gärna. Att vara tysk!

Borderline engagerar

Borderline skapar mycket åsikter om man går inlite närmarepå faktiska observationer. Min andra blogg, Tre pojkar, handlar bland annat om mina egna erfarenheter som närstående till en person med borderline. Många känner igen sig, men inte alla. Man har ibland diametralt olika erfarenheter av borderline som anhörig. Detta gör att diskussionens vågor ibland blir höga, väl höga. Borderline är laddat med krut och att säga något som kan tolkas som ett påstående är förenat med bombfara. Vissa egna erfarenheter kan givetvis inte skrivas ut av integritetsskäl, man är ju ansvarig utgivare av en blogg och kan ställas till ansvar för innehållet.

Balasera på en knivsegg

I den engelskspråkiga litteraturen talar man om "Walking on eggshells" Så är det ofta att vara anhörig till en person med borderline. Man vet inte vad man vågar säga, vad man vågar prata om, hur man vågar tala eller uppföra sig för att inte väcka ont blod. Svängningen i humör kan komma blixtsnabbt och i vissa fall gå över lika snabbt. I de bästa stunderna kan man faktiskt ta steg framåt med konflikter. Om man talar ut om dom och tillsammans analyserar vad som gick snett kan man kanske förbättra beredskapen inför nästa utbrott. Långt ifrån alla klarar detta och det kan resultera i handgripligheter och slagsmål om man har otur eller är oförsiktig. På sikt går det inte att gå på äggskal utan man måste ha rätt att prata på ett normalt sätt utan risk för påhopp och att bli utkastad. I KBT lär man sig möta sina känslor och reaktioner så att man vet hur man skall stoppa utbrott och kaos i tid innan det går helt över styr. Olika metoder passar för olika människor så några patentlösningar finns inte. Som anhörig måste man visa kärlek utan reservation.

När skall man göra slut med en borderline

Jag har prenumererat på ett mycket bra nyhetsbrev, nåja någon slags kontinuerlig blogg, från en David Oliver som har en del att säga om borderline. Han tar upp olika aspekter, ofta intressanta. Han har en sida där man kan prenumerera: David Oliver GÖR DET!!!! Jag har tidigare skrivit en del om detta.

Detta är ett exempel på vad han skriver:

Today I have a very serious subject
to talk to you about:

At what point does enough become
enough?

At what point should you leave your
loved one with borderline personality
disorder?

I have had many supporters ask me or
write me about that very same question.

So many, in fact, that I felt that I needed to answer it.

You care about your loved one very much, or you wouldn't be with them.

And, having borderline personality disorder, they probably go through periods of time where they act just like everyone else.

These are the times you probably cherish.

These are the times that make it worth it for you to be in a relationship with them.

These are the times that give you hope, thinking that maybe there won't be a "next time," where they'll act out again.

Unfortunately, that's not realistic when you're dealing with someone who has borderline personality disorder.

More likely, you're always walking around on eggshells, just waiting for the next episode of acting out from your loved one.

Always wondering what the next thing
you're going to do "wrong" will be.

Wondering when they're going to pick
the next fight (over nothing, probably), a fight that you could never win, even if you were right (which you never are, according to them, so why even try any
more?)

Wondering when the next time they're
going to come in the door full of rage
over something that happened at work
(and take it out on you).

Wondering when the next time they're
going to start calling you names will be.
Names that you know you don't deserve
to be called. Names you know you aren't.

Wondering when the next time they're
going to start criticizing you will be yet again? For everything. The way you look.
The way you dress. The things you say.
The way you cook. The way you keep the house. Your friends. Your family. Your job. Any number of things. So many different things that you just can't keep track any more. And it's never the same thing - what they criticized you for yesterday may not be the same as today, and what they criticize you for today may not be the same as tomorrow!

Wondering if they'll ever appreciate you, love you, the way you see other people in "normal" relationships. One minute they love you, while the next minute they act like they hate you. One minute they act like they need you (even seem clingy), and the next minute they ignore you or seem like they don't want anything to do with you.

In my main course and resource below, I describe all these behaviors, and more:

SUPPORTING A LOVED ONE WITH BORDERLINE?
http://www.borderlinecentral.com/report/

NEED HELP EXPLAINING BORDERLINE PERSONALITY?
http://www.borderlinecentral.com/explainingborderline/


But I can't tell you what to do about them.

Only you can make that decision for
yourself.

At what point is enough, enough?

At what point do you leave your loved one?

After they have humiliated you so much
that you doubt your own self-worth?

After they have driven away all your
friends and family?

After they have made you so insecure that you're afraid to make any kind of plans, because of their unpredictability?

After they have confused you so much
that you're not even sure how you feel
about them any more?

After they have scared you so much with their anger and rage that you cower every time they raise their voice at you?

After your self-esteem is so low that you hold onto every shred of ego and sense of self that you have left?

After you're so tired of hearing their excuses and promises to never do it again?

We could go on and on and on.

We could go through every acting out
behavior that your loved one exhibits.

But we will still arrive at the same place.

When is enough, enough?

When do you leave your loved one?

When you can no longer be an effective
supporter.

When your own negative feelings get in
the way of your positive feelings.

When you feel no more love for them.

When you have tried everything there
is to try.

When you have no more energy even
to try.

When you have given up all hope.

I guess that's when.

When there is no hope.

But only you know when you've
gotten to that place.

And only you can make that decision.

Because with proper treatment (extensive, long-term therapy and medication, and the willingness to change), your loved one CAN recover from borderline personality disorder.

And that can give you hope.


Your Friend,

Dave

Hur vet man att någon är borderline?

Första intrycket av en människa brukar vis sig stämma ganska väl. Kanske så, men när det gäller personer med BPS, borderline personlighetsstörning så stämmer det mindre ofta. Vid en ytlig kontakt märker man ingenting, dom är rara och snälla, ofta intelligenta, verserade och humoristiska. När man sedan kommer nära, enligt personen med borderline, för nära, byter dom skepnad och det andra jaget, det svarta kommer fram. Dom känner sig hotade och fjärmar sig från alla vänner. Vänskaperna försvinner av olika skäl. Dom har kanske uppfattat att vännerna är "dumma", eller att dom sviker. Vanligt är också att man upprättar en relation men är så rädd att mista den att man götr tokiga saker, t ex provocerar för att få bekräftelse. Tål hon detta så är hon min vän, nu är det bekräftat. Då måste man prova lite till och ta reda på var gränsen går och...HOPPSAN, där gick gränsen. Hon bad mig fara åt pipsvängen. Så har det bristande självförtroendet och del låga självkänslan gått över i ett självdestruktivt beteende och en befarad separation har blivit verklig. Sådana mekanismer kan finnas hos personer utan borderline också. Troligen ganska vanligt och mänskligt, men jobbigt för personen själv och för omgvningen. Att vara anhörig till Borderline kan vara jobbigt, det vet vi!

Att bryta upp från en partner med borderline

Detta verkar vara ett problem som många med borderline i relationen har jobbigtmed. Något oförklarligt, eftersom man som partner till en borderline ofta blir psykiskt misshandlad och kränkt. Det borde vara lätt att lämna, men det är kanske samma mekanismer som ligger bakom att många kvinnor som blir fysiskt misshandlade inte lämnar sina män, utan hela tiden tar emot mera stryk. Så fungerar kanske vi människor och det smärtar enormt att bli utsatt för det. Kan det vara så att vi söker oss till smärtan eller är det hoppet om att vår partner skall bli "frisk" som aldrig lämnar oss? Jag har inget svar, kan bara som medmänniska känna igen mig i de flesta berättelser jag får till min mail, midas.2@hotmail.com . Vi klarar inte att lämna våra plågoandar. Jag tror att det kan finnas en förklaring, att vi vill "rädda" våra partners. Det är ingenting som vi skall ägna oss åt, det skall lämnas till dom som har en verklig utbildning och kan tackla detta professionellt. Nu likriktar staten all behandling till beteendemodifikation genom KBT, vilket är inskränkt. Alla passar inte för KBT eller DBT, vissa behöver den psykodynamiska terapin. Det är faktiskt ingen fråga för amatörerna i regeringen som bara ser siffror, utan regeringen bör förlita sig på dom som KAN någnting.

En insändare i SvD har en mycket nyanserad bild av läget Det är värre än man tror, tyvärr! Jag har skrivit tidigare om att lämna en borderline: Länk till detta inlägg

Borderline och självkänsla

Detta är den vanligaste frågan jag får från personer som har en relation med en borderline. Människor som är hårt prövade av svart/vitt beteende, paranoida påhopp, upp och ner, totalitära tankar, egofixering, och alla andra tänkbara och otänkbara saker. Givetvis kan jag inte svara på dessa frågor och bör inte göra det, men ett par rimliga regler tycker jag varje människa skall ha för sitt liv. Tänk dig en relation som en affärsuppgörelse. Om du har en tillverkningskostnad på 100 kr kan du inte i längden sälja för 50kr. Om du hela tiden ger energi och aldrig får någon så kommer du en dag att vara helt tom och slut. Om du känner dig maktlös och hela tiden går på tå för din partner så kanske du måste våga ifrågasätta förhållandet. Borderline är jobbigt framför allt för den drabbade, men också för omgivningen. Kärleken tar underliga vägar i vanliga relationer och i en borderlinerelation är dom helt oförutsägbara.

Värdera din kärlek till din partner och lägg det värdet i en vågskål. Lägg sedan din kärlek till livet och fundera på om någon väger tyngre. Det är smärtsamt att skiljas, särskilt för en borderline som ofta är rädd för verkliga eller imaginära uppbrott. Det kan vara otroligt smärtsamt att sakta kvävas emotionellt och andligt av en person som suger ut all energi. Hoppet om att partnern skall bli frisk gör att vi härdar ut, till vilket pris som helst. Det är ibland ett för högt pris.

Bara du själv kan avgöra vad som är viktigt, men kom ihåg en sak: DU kan inte bota din partner, det måste andra göra. Du kan bara bida din tid och försöka överleva!

Borderline och känslor

För en borderline är det mesta svart eller vitt. Man älskar eller hatar, har det bra eller skitdåligt. Det växlar mellan dessa ytterligheter på minuter, eller timmar. Man är oberäknelig och kan inte hantera sina egna känslor. Skuldkänslor som man får när förnuftet talar till en är jättejobbiga. "Varför sa jag att jag inte vill träffa honom igen? Det vill jag ju, bäst att jag ringer honom och säger nåt gulligt, typ: Hej älskling, jag ville bara höra din röst!"

Skuld och självkritik är vanligt för de som befinner sig i gränslandet. Skulden har man ofta fått genom att man blev misshandlad, fysiskt eller emotionellt, som barn. Mer än hälften av alla med borderline har blivit utsatta för sexuella övergrepp i varierande skala. Många har historiskt sett självskadebeteende som anorexi, skärningar eller annat. Alltid i onödan. Det kan bero på allt mellan himmel och jord, men ofta för att man som barn inte känt sig välkommen. Det kan vara konkurrens från mammas nya man, i en del fall många olika män som kommit och gått i barndomen och som man inte vågat fästa sig vid. I min blogg och privat har jag träffat otaliga människor som har just denna bakgrund. Känslorna blir bångstyriga och man behöver bekräftelse. Man har svårt att släppa in någon i sitt hjärta och om man en gång lyckas så försöker man peta ut den personen igen av rädsla för att bli lämnad. Därför blir känslorna ofta ytliga.

Att leva med en person med borderline är att, som man säger i England:"Walk on eggshells". Man kan sitta vid miggadsbordet och utan att ha uppfattat att man startat en konflikt, t ex om barnens bordsskick, kan man få en kommentar: Jag tror att vi måste bryta vår relation, jag gillar inte din attityd mot mina barn. Sådant skall man inte ta personligt även om det är svårt. Hur kan man låta bli att ta det personligt om man blir betraktad som "Icke önskvärd?" Jo, det är hennes andra pol i den personlighetsstörning som vi kalla borderline som talar. Den har ingen verklig förankring utan talar med ryggmärgen i försvar mot ett inbillat hot. Resultatet blir att den som blir ratad känner sig usel och mår apa. Detta kan upprepas ett antal gånger och när man som partner en dag faktiskt verkligen tröttnar och reser sig upp från bordet, lämnar ifrån sig nyckeln till hennes lägenhet och går, drabbas hon av panik och får gå i akut kristerapi. Ångesten blir total! Känslorna kokar över hos båda och om man träffas igen slår man ihop som två magneter. Därför är känslorna för de anhöriga extremt jobbiga precis som den som befinner sig i gränslandet. Läs på denna blogg: ninemile Den är mycket mycket bra!

SAAB och reservdelar

För en tid sedan gick en yttre backspegel på min SAAB 9-5 sönder. Bara själva glaset. Jag tittade lite på konstruktionen och konstaterade att det är ett konvext glas med en värmeslinga inbyggd ett skikt på baksidan för att imma och is skall smälta bort. Mina erfarenheter från tillverkningsindustrin inom elektronik och plast är tämligen stora. Man tillverkar alltså en hel telefon med all elektronik, lur och sladdar för ca 80 SEK. Utpriset är 299:-. Denna spegel som tillverkas i 200.000 ex per år, kostar under 50 SEK att tillverka. Utpris över disk: 1.100 SEK vilket motsvarar ett påslag på nästan 2000 %. Jag undrar nu var gränsen för utpressning går. Köp på skroten då!. Nix, i hela vårt avlånga land finns inte en enda sådan spegel att uppbringa. Därför kan SAAB ta hutlöst betalt!

Barn som gråter när man lämnar dom

Visst har vi alla sett barn som störttjuter när mamma eller pappa lämnar på förskolan. Samma unge vägrar att åka hem på eftermiddagen och sticker och gömmer sig när föräldern kommer. Måste du komma så tidigt mamma? Hur fixar man detta? Man kan till exempel bestämma att man lämnar barnet i grinden eller dörren till förskolan och att man faktiskt står ut med att ungen tjuter en stund. Dom slutar... var så säker. Samma sak när mamma och pappa är skilda och lilla mamma gör sig ärenden för att lämna ett par stövlar eller annat. Då tjuter barnet och vill gåmed mamma och lilla mamman, eller lilla pappan vägrar att lämna barnet tjutande. Det blir en scen på ½-timme och ungen blir mer och mer hysterisk. VEM HAR SEPARATIONASÅNGESTEN? Jo det ärofta vi föräldrar som bjuder in barnen till begäran om bekräftelse. För barnens skull: Sluta med det!

Snacka igenom det hela med ev ex och med personalen och var lite kluriga. 10 meter innan grinden fågar man: Tror du Anna är där idag, hon vill nog leka med dig.... Lite trixande skadar faktiskt inte och är inte att jämföra med barnmisshandel även om det finns vissa som anser en massa saker som om barn vore..... vuxna! DET ÄR DOM INTE!!

Mona Sahlin i dåligt sällskap

Det borde finnas farsor i politiken som kan rädda sina vilsnekomna barn och andra från dåligt sällskap. Mona Sahlin vill bilda regering med en stalinist, Lars Ohly. Han har aldrig tagit avstånd från Stalin och på direkt fråga svarat att han inte tänker göra det heller. Det är lika absurt som om Alliansen skulle gå i lag med nynazister och förnekare av förintelsen.

Det verkar inte finnas några gränser för hur makthungrig Sahlin är, hon kan till och med luta sig mot en man som inte tar avstånd från utrotning, förföljelse, massavrättningar och terror. Det är svinaktigt. Både av Ohly och Sahlin.

Bordeline anhöriga BPS

Här är en länk till Borderline.nu och ett jättebra inlägg från signaturen Robban!! Alla anhöriga till borderliners bör läsa detta för att förstå att man inte är ensam om problemet. Att få förståelse kan vara en väg ut ur förtvivlan. Personlighetsstörning kan ta sig olika uttryck och det är svårt att som anhörig klara ut relationerna under dessa förutsättningar.

Arthur Koestler och Sverigedemokraterna

Artur Koestler var en författare med starka politiska engagemang. Han kan ståta med att vara den ende författare som fått sina böcker brända på bokbål både i östblocket och i väst. Han skrev bland annat Midnatt klockan 12 på dagen, Arrival and Departure och Pil i det blå. Alla handlar om förtryck och politisk förföljelse och är en svidande uppgörelse med kommunismen. Han slår mot alla totalitära samhällsskick vilket gjortatt han fick fiender i alla totalitära läger. Stalin var ursinnig, Hitler likaså. Lars Ohly som är stalinist ogillar alltså också Koestlers krav på demokrati och inflytande. En stalinist är ledare för ett parti som vill sitta i regeringen!!

Flumvänstern i Sverige på 60-talet utrotade alla spår av Koestlers litteratur. Man stal systematiskt alla hans böcker på biblioteken runt om i landet för att Koestlers sanningar inte skulle komma fram i ljuset. Jag har i många år försökt att hitta hans böcker på biblioteken, men får nästan alltid samma svar: Nej, den finns i våra register och är inte utlånad, men vi hittar den inte. Prova själv någon gång!

Över till nutid: Alla böcker som förnekar förintelsen skall rensas bort från bokhandlarna och biblioteken. Varför det? Den som förnekar förintelsen är ju en idiot och behöver egentligen vård, men väljer att högt och tydligt tala om att han är galen. Det tycker jag att man skall få göra, vi kan inte ha bokbål igen. Det är en demokratisk skandal att man utrotar åsikter på detta vis. Vi är inne på en extremt farlig väg om vi tillåter denna typ av censur. De små stegens tyranni. Dags att läsa Koestler igen!

Någon sa: Jag delar inte dina åsikter, men jag är beredd att dö för att försvara din rätt att hävda dom! (Kommer inte ihåg vem som sa det...) Detta är en av demokratins absoluta hörnpelare som vi inte får tumma på, hur dumma böcker som än kommer ut! Alla har rätt att ha fel! Det blir lite som i filmen Life of Brian där 1000 personer lyssnar på en talare som säger: "We are all individuals!!" Brian räcker upp handen och säger: "I am not!"

Koestler och hans fru ansåg att man skall avsluta sitt liv själv och de tog sig av daga tillsammans 1983.

Jag satt en dag på ett café vid Notre Dame. Där fanns en hylla med en meter böcker, bland dessa ett gammalt gistet ex av Midnatt klockan tolv på dagen, på franska. När jag läst en halvtimme kom ägaren, som jag känner, fram och sa: Peter, if you like that book I will give it to you. It is a very important book! Den finns alltså i min bokhylla.

Hiroshima, var det nödvändigt?

Obama fick rådet av någon att lyssna först och snacka sedan. Det borde USA gjort i slutskedet av andra världskriget när man försökte tvinga fram en fred med Japan. Ett program om detta gick idag på den utmärkta kanalen Axess som finns i marknätet på kanal 25 i Boxer. Japanerna ville inte totalkapitulera vilket skulle inneburit avskaffandet av kejsardömet. Den japanska stoltheten över sin kejsare och hela den tradition som han stod för var större än fruktan för döden. Som vanligt hade USA stor käft men inga öron och bombade sönder Hiroshima och Nagasaki.

Kejsardömet var viktigare än nationens överlevnad. Det borde USA förstått och avstått från kärnvapen.

Vi måste få en bättre världsordning där vi kan respektera varandras olikheter och värdegrunder.

Borderline och pengar, BPS

En vanlig egenhet, som verkligen inte gäller alla med borderline, är att deras syn på andras resurser är lite annorlunda än vad som är vanligt. Ofta lånar dompengar, låter andra stå för krognotor etc, men har inte en tanke på att bjuda igen eller betala skulder. Detta är ett sk "känt fenomen" som man inte har någon egentlig förklaring till. Borderline är ju sällan elaka eller så, men kan vara ganska beräknande när det gäller ekonomiska fördelar. De anser ofta enligt en amerikansk källa, att dom har rätt att utyttja andra. En slags dålig kodex för ekonomiska transaktioner. På samma sätt kan de vara svaga på att planera sin ekonomi och hyresavin kommer som en total överraskning varje månad.

Oftast ställer omgivningen upp vilket kan vara en rejäl björntjänst. Man lär sig inte att ta konsekvenserna vilket i sin tur gör att man inte behöver ta ansvar. Det börjar ofta som subtila grejer som att man är ute på stan tillsammans och borderlinen inte har pengar på kontot men plockar ändå åt sig lite varor. När det skall betalas säger han/hon... Oj, mitt kort fungerar inte och vips har man betalat i god förvissning om att man skall få tillbaka pengarna. Detta sätts i system och man har så småningom ett krav på 10 kkr eller mera. Resultatet är att det uppstår en spänning och det enklaste sättet att bli av med skulden är att göra slut på relationen. Så tacken för att man "ställer upp" är att man får på skallen.

I upplösta äktenskap kan det finnas gemensamma lån som skall amorteras och räntebetalas och den ena partnern säger bara: "Jag har inga pengar, så är det bara, det får du finna dig i!" Jamen svarar den som sitter med svarte petter, du åkte ju till Thailand, hur kunde du planera så dåligt. Äh, du är så himla fyrkantig och har ingen fantasi, varförär du så himla trög jämt? Jo, för att jag skall kunna betala mina rätnor och amorteringar, men inte dina! Därför åker jag inte till Thailand om jag inte har råd. Ja, då får du väl skylla dig själv, jag tänker inte betala.... Vem är torsk? Inte är det den med borderline utan den stackare som har ett gemensamt lån med en som struntar i det. Den som har god moral och etik blir alltså förloraren! Det är ingenting ont i det, bara en attityd som inte riktigt är normal.

Man kan sällan ändra på en borderline, möjligen lära sig leva med det som anhörig. Bästa sättet i detta fall är att dela upp lånet i två varpå bordelinen inom ett halvt år återfinns i kronofogdens register.

Att ständigt rädda är samma misstag som att alltid rädda en alkoholist som därigenom hjälps att fortsätta sitt missbruk! Man måste någon gång sätta ner foten på allvar.

Borderline och kärlek, varför är kvinnorna attraktiva, BPS

Nedanstående inlägg skall ses som ett inlägg i informationsspridningen om borderline. Det riktar sig inte till någon individ utan till ett tillstånd som vi definierat som borderline. Det jag skriver är inte giltigt för alla kvinnor med borderline. Om du blir upprörd så är det kanske för att du känner igen dig.

Kvinnor med borderline eller liknande tillstånd har en enorm spännvidd. Från att ena stunden vara djupt nere i depression och bete sig som svin, elaka, manipulerande och allmänt vidriga, kan de plötsligt vara riktigt trevliga. Nästan som vilken kvinna som helst. En borderline har bara så otroligt mycket större variation så att när hon uppträder normalt, dvs som vilken kvinna som helst så uppfattar vi män henne som underbar, trots att hon bara högst tillfälligt är normal. Borderliner är digitala, allt är svart eller vitt, det finns inga som helst gråtoner i livet. Skillnaden mellan 0 och 1 är enorm och den förflyttningen från 0 till 1 upplever vi män som underbar. Givetvis går det inte att leva med detta under en längre tid utan attta allvarlig emotionell skada och bli allvarligt medberoende. Konsekvenserna av att kvinnan tar all energi från mannen är ofta att han reduceras till ett vrak. Detta vrak skall försöka hålla ett företag igång, göra ett bra jobb, vara lärare, tågförare eller något annat. Han vet att när som helst kan giljotinen slåtill och detkommer ett SMS, "Jag vill aldrig träffa dig igen". Två timmar senare kan hon ringa och säga att hon längtar. Man kan och bör varken lyssna på det ena eller andra. Kaoset i hjärnan är totalt och det finns ingen som helst möjlighet att upprätta en dialog baserad på förnuft.

En borderline dränerar omgivningen på energi. Hon får ingen egen ny energi, bara saboterar för andra.

Ofta upplevs borderlinern som elak, vilket sannolikt är en tolkning man kan betvivla. Hennes person yttrycker elakhet men hennes hjärta kan långt därinne vara mosat och arbeta på att få upp någon form av styrka. Hennes egen smärta är enorm och hon delar gärna med sig av den till dig som finns i hennes närhet. Hon älskar att se dig lida och tror i sin enfald att hon själv lider mindre då!

Man har som anhörig inga möjligheter att förändra kvinnan, bara lära sig leva med hennes egenheter. Ett bättre alternativ är att en gång för alla inse att relationen är omöjlig. Helt omöjlig. Lämna henne och spring för livet. Mera om detta här!!

Borderline vill bli älskad men väcker hat. BPS

Det är ett känt faktum att borderliners har ett enormt behov av trygghet, kärlek och kontroll. Men dom får aldrig nog för deras självkänsla är som en hink utan botten. Man kan slå i hur mycket kärlek, passion, beröm, dyrkan, ja vad som helst men hinken blir knappt ens fuktig på väggarna. Därför tvivlar borderlinern på din kärlek och känner inte sig uppskattad. Begäret övergår i separationsångest: Han älskar mig inte och det är lika bra att jag gör slut. Rädslan överstiger kärleken. Efter som dessa båda är motpoler kommer borderlinern alltid att ha svårt med relationer. Givetvis inte alla, men ganska många. Jag har ett exempel på en kvinna som har en suverän sambo som förstår, kan trösta och som håller ut. Den grabben ville jag gärna ge en medalj!

Den som är rädd gör oöverlagda saker och får ibland betala ett mycket högt pris för detta. Det kan vara ekonomiskt, emotionellt, socialt eller annat. Hon lämnar sin kärlek, sina vänner, orkar inte med att vara social vilket gör att man tröttnar på att bjuda henne. Man känner sig förolämpad av att hon alltid bangar ur ett kafébesök, en tur till badviken eller allmänt är avståndstagande. En av mina bekanta blev ordentligt sur på en borderlinepatient ända tills jag sa att det är viktigt för patienten att få säga nej tack. Du skall inte ta det personligt att hon bangar ur. Hon bangar ur sig själv, inte ur dig. Med en förklaring kan man se problemet ur en annan vinkel.

Man bör inte ge upp, utan bara fortsätta. För borderlinerns skull och för sin egen. Man måste göra allt.