Diagnos för borderline

Jag får ofta frågan om jag tror att en person är borderline. Det kan man inte alls avgöra på andrahandsberättelser, kanske inte ens på några möten med personen. Eftersom borderline inte är en enda diagnos utan ett batteri av kombinationer av indikationer, så finns det för en amatör ingen möjlighet att komma med en åsikt. Däremot kan man ju ha en del erfarenhet som man känner igen i andras beskrivningar av sin anhöriga. Den här bloggen handlar ju mest om hur anhöriga kan förbereda oss eller lära oss att möta sina kära som har en instabil personlighetsstörning. För tydlighetens skull klipper jag in den verdertagna listan av indikationer på borderline. Den innehåller 9 olika indikatorer enligt ett klassificeringssystem. Man brukar säga att om man passar in på fem eller flera av dem så är det sannolikt att man är borderline.

1. gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller fantiserade separationer

2. uppvisar ett mönster av instabila och intensiva mellanmänskliga relationer som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering

3. uppvisar påtaglig osäkerhet och instabilitet i självbild och identitetskänsla

4. visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (till exempel slösaktighet, sexuell äventyrlighet, alkohol-, medicin- eller drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning, kaotisk livsstil).

5. uppvisar upprepat suicidalt beteende, suicidala gester, suicidhot, eller självskadande handlingar

6. är affektivt instabil, vilket beror på en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämningen (till exempel intensiv episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar i några timmar och endast sällan längre än några få dagar)

7. känner en kronisk tomhetskänsla

8. uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller har svårt att kontrollera aggressiva impulser (till exempel ofta återkommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål)

9. har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller dissociativa symptom.

Som anhörig är det bra att veta vilka indikatorer som gäller. Då kan man få hjälp att möta dessa på bästa sätt. Det finns många verktyg för detta!

Hör av dig om du behöver råd!

Är borderline smittsamt?

Jag fick en fråga häromdagen om vad man som borderline kan tänka på i relationen med sina anhöriga. Jag funderade en stund och svarade följande:

Du som diagnosbärare kan göra livet enklare genom att skaffa dig verktyg för att möta din instabilitet. När du känner att det håller på att spåra ur så måste du stoppa upp och fråga dig vad det är som håller på att hända. Möt känslan men spela inte ut den, ha den kvar och försök förstå den mera direkt. Men fokusera på känslan och kanske inte på något du vill uppnå genom att göra något lite oöverlagt, säga en dum sak till din man, brusa upp eller så. Försök ta tag i känslan som sådan och betrakta den som en vän eller ett verktyg som du kan ha nytta av.

Som medberoende förändras man ju och tar till sig delar av det beteende och framför allt de reaktioner som ibland är instabila. Då blir man delvis borderline även som anhörig och det oroar mig mycket. Då måste jag ju själv vara vaksam på mina egna reaktioner så att det inte blir ett upptrappat krig. Då finns det bara förlorare. Om jag som anhörig blir överkänslig för stämningar hos min kvinna så skapar jag ju själv en massa problem som annars inte hade uppstått!

Vi anhöriga har det inte lätt, mest för att vi inte talar samma språk som den som har borderline, framför allt inte det känslomässiga språket som kan vara helt väsensskilt. Mitt känslospråk förändras också av att vara anhörig och jag kan reagera på ett onaturligt sätt på signaler från min kvinna, ett sätt som det inte finns fog för. På så sätt kan man säga att borderline är smittsamt!!!!

Borderline och manipulation, myt eller sanning?

Man brukar hävda att borderlinepatienter är bra på att manipulera omgivningen. Man hittar i sin borderlinediagnos ett legitimt skäl att bete sig som man vill, ibland till anhörigas stora sorg. Att vara utsatt för manipulation är inte trevligt, man ser det som en förolämpning eftersom man lätt avslöjar manipulationen, trots att den som är borderline inte är medveten om den själv. Det skall bara vara så, det får du finna dig i, etc. etc. "Jag manipulerar inte, det är du som gör det. Du ljuger för mig och det gillar jag inte,vad pratar du om egentligen jag tror att du förvanskar sanningen för att du vill nå dina syften."

Man har alltså två helt olika uppfattningar om verkligheten. Det man ser och det man känner kan vara väsensskilt från varandra. Vems verklighet gäller? Ja, det är inte lätt, var och en har ju sin egen verklighet och en borderline har ofta en syn som avviker markant från de flesta andras. Dom ser på samma sak som vi andra, men från ett annat håll. Där ligger ett stort kommunikationsproblem som vi nog inte kan lösa. Vi kommer alltid att ha svårt i dialogen med våra anhöriga med borderline, men vi kan kanske lära oss att stå ut med det! Kanske måste vi navigera runt och undvika de värsta grynnorna.

I mina mest negativa stunder tror jag att det är omöjligt att dela livet med en borderline av skälen ovan. Man ser inte samma saker, har inte samma världsbild och absolut inte samma förväntningar på relationens innehåll. Hur skall man då kunna ha respekt och nå kärlek? Missförstånd och förfelade förväntningar blir vardagliga destruktiva inslag och till slut ger man upp. Det är mänskligt! Här hjälper inte styrka, man måste vara listig också!!!

Vilken terapi är bra för borderline?

Det går inte att generalisera med ett svar på denna fråga. Alla borderline är olika, givetvis. Olika mysiga, olika oroliga, olika stabila, olika aggressiva, precis som alla andra som vi av något skäl inte kallar borderline. Man pratar så mycket om kampen mellan psykodynamist terapi och kognitiv beteendeterapi, KBT. Man får i KBT handfast regler att hålla sig till och lär sig att hantera sina problem på annat sätt. En verktygsväska som man har tillgång till när man behöver den. Man lär sig alltså att navigera undan från jobbiga händelser och problem och kan handskas mera styrt mot handlande än mot själva orsakerna. Psykodynamiken försöker finna ursprunget till borderline, om det nu finns något ursprung, vilket man nog bör ifrågasätta. Man vill reda ut det jobbiga i barndomen, en mamma och pappa som bråkar, en mormor som klagar på mamma eller något annat interpersonellt beteende. Vi läste en bok på universitetet: Psychology, the science of interpersonal behaviour" Ganska bra, jag tar fram den ibland fortfarande.

Jag har tidigare skrivit om framgångskoncepten för att ta sig ur tillståndet borderline och man säger att kombinationen terapi och medicinering klarar ut 70 - 80 % av alla fall. För oss anhöriga är det outsinlig kärlek och respekt som gäller, men också fast normer. Att vara eftergiven är inte kärlek, men att vara resonabel och att lyssna är verkligen kärlek. Jag ger allt jag kan till min kvinna och det lönar sig mycket!! Hon mår så bra av respekt och uppmuntran!

Manipulerande borderline? Finns dom?

Nja, det finns nog en viss överrepresentation av manipulation hos personer med BPS. Men frågan är om det verkligen beror på en vilja att manipulera. Det kan vara så att de är enormt inkännande och ser klarare på verkligheten. Deras bild av möjligheter kan vara helt annorlunda. Dom kan se en helt annan kartbild än andra. Frågan är om det då handlar om manipulation. Min uppfattning är att det inte är så, utan att dom har en bättre förmåga att känna in än vi andra. Det är precis som alla andra så kallade personlighetsstörningar eller bokstavskombinationer, att det finns egenskaper som kan användas i livet till något verkligt positivt. Vi vet ju att personer men Asberger har en förmåga till stor och uthållig koncentration. ADHD kan ge otrolig men svårstyrd kreativitet. Borderline kanske kan använda sin förmåga till inkännande till att förstå människors behov på ett helt annat sätt än vi andra. Det är en tillgång som dock ger en del andra bieffekter rent socialt, dvs. att dom uppfattas manipulativa. Med stor kärlek kan vi förstå varandra och skapa våra relativa förutsättningar till ett lyckligt liv.

Krav från borderline

Personer med borderline kan vara otroligt krävande. Man kan helt enkelt inte svara upp till deras krav. Det kan gälla hur man pratar, vad dom får i julklapp, hur man skall bo eller vilken bil man MÅSTE ha. Du älskar din bil mer än du älskar mig, annars skulle du byta till en xxx som jag vill att vi har. Jag VILL bo i en stor villa på Djursholm. Men trädgården och huset får du ta hand om, jag kan måla tavlor och spela piano under tiden. OK; jag överdriver en del men sett över en längre period kan just denna typ av krav komma. Hur skall man möta kraven? Många, de flesta ger efter för det som är överkomligt, t ex en resa eller nya kläder, en ny mobiltelefon. Men kraven på hus och bil och vad det kan vara ligger kvar och man blir inte kvitt kraven. Jag får många brev om detta och ett antal personer har valt att sätta ner foten ordentligt. Att sätta gränser är att hjälpa. Att fega ur är att stjälpa. Man behöver som borderline ha ett regelsystem att hålla sig i. Vi anhöriga måste skapa detta eller i alla fall hjälpa till att de skapar sina egna! Men gör det av kärlek och med mild övertalning.

Bota borderline, går det?

Nej, eftersom borderline inte är en sjukdom! Det är ett tillstånd som kan vara ganska permanent men som man också kan ta sig ur! Det är ingen klinisk fråga utan ett resultat av arv och miljö, inte minst det sociala arvet som kan ställa till det för många människors självuppfattning, självkänsla och tro på livet. Däremot kan man få hjälp att komma ur det tillstånd vi kalla borderline. KBT har ju debatterats i pressen de senaste åren som en avlösare till psykodynamisk terapi. Att tro att det ena eller andra är det bästa och enda är helt galet. Man vet dessutom empiriskt att kombinationen terapi och medicinering t ex antidepressiva medel som SSRI-hämmare generellt ger bättre resultat än bara en insats av t ex terapi eller antidepressiva medel.

Sedan kommer ju nästa delikata fråga! Vill man bli "botad". En dela av bilden är ju att alla andra har fel och är galna medan men som borderline har en viss intuitiv rätt till sanningen. Om man blir botad har man ju fel vilket inte är så lätt att erkänna. Det är i sig ett hot mot självkänslan att ha fel eller vara i ett disgnosticerbart tillstånd. En knäck i självkänslan är det sista en borderline behöver.

Att bota borderline är nog ingen bra idé alls. Att underlätta, skapa mylla för växande och självinsikt med kärlek är nog bättre!

Bra blogg från en borderline med självinsikt!!!

Läs vad denna kloka kvinna skriver. Initierat, utlämnande och engagerat. Detta är en kvinna som vill!!!!

Borderline och jag

Tolerans från borderline

Ett av de vanligaste problemen för anhöriga till borderline är att deras tolerans för upplevelser är mycket snäv. Ett felaktigt betonat ord, en gest eller hur du kör bil kan utlösa en kris.
-Jag tycker inte om när du är sådär otrevlig och aggressiv!
-Va? Jag är inte arg!
-Jo, du är alldeles tyst och kör mycket häftigare än du brukar, erkänn att du är arg!
-Nej, jag är tyst för att jag funderar koncentrerat på en sak på jobbet.
-Ljug inte för mig, du är visst arg.
-Stopp, du kan inte bestämma när jag är arg, det måste jag få göra själv!
-Javisst, men varför verkar du arg?
-Det är du som uppfattar något som jag inte känner igen. Kanske är det helt intern inom dig?
-Du skall alltid bara ge igen, jag tycker inte om det.
-OK, vad skall jag göra? Låta dig bestämma att jag är arg? Det kan du faktiskt inte och jag tillåter inte det.

Så smalnar vägen för det som borderlinern accepterar av mer och mer och efter en tid befinner du dig på en knivsegg och vad du än säger blir det fel. Det slutar med kris och krasch!

Så här kan man möta detta:
Formulera i skrift några behov som du känner att du har:
- Jag har behov av att få vara olika i olika situationer, t ex när jag kör bil, diskar, är på jobbet, lagar mat, ser på film eller bara är. Kan du ge mig utrymme att vara olika vid olika tillfällen?

-Jag har behov av att fundera utan att bli anklagad för t ex att vara otrevlig, aggressiv, nedlåtande, lat, frånvarande, disträ. Kan du ge mig rätten till detta?

Just detta att formulera sitt eget behov och sätta det i relation till den som är borderline gör att det blir fokus på upplevelserna, kanske inte på det som verkligen händer.

-Så då ska du alltså bestämma om jag uppfattar dig som arg eller inte?
-Nej, jag kan bara vara mig själv och du kan inte tolka saker som inte finns, då skapar du paranoida konflikter. Varför förstår jag inte, men du gör det.

Denna typ av agerande är en form av självdestruktivitet som skapar konflikter undermedvetet. Man tror att man har en korrekt bild av den andres verklighet men har det inte. Vi har alla olika verkligheter och det är helt fel att tro att vi kan ha järnkoll på varandras verkligheter.

Det kan vara svårt att förklara detta men man måste försöka, annars blir man reducerad till ett ingenting och totalt nedmonterad emotionellt och socialt.

Borderline ber om hjälp med allt

Jag fick en fråga på mailen häromdagen om jag hade någon erfarenhet av att borderline får en kick av att be om hjälp och sätta andra i arbete. Jo, det har jag hört en del om, man närmar sig i vissa fall andra tillstånd i personlighet. Så här svarade jag:


Borderline gränsar ibland til Histirionic Personality Disorder som är en slags narcissism. Det betyder att personen ifråga ser sig själv som världens medelpunkt och att det är självklart att alla hjälper till med allt....NU! Just nu måste jag byta däck på bilen, innan middagen, jag ska till Uppsala om en vecka och vill ha vinterdäcken på ! En utmärkande egenskap för borderline är att vara ganska manipulativa, inte alla, verkligen inte alla, en del är självutplånande och enormt inkännande, underbara människor. Lite grand handlar det om hur vi själva ta hand om dessa signaler. Ett sätt att få stå i centrum är just att kräva service i olika former och betrakta omgivningen som en supportorganisation. Det är lätt att bli utnyttjad av en borderline. Många terapeuter menar att det är viktigt att inte ge efter, för då belönar man bara ett icke önskvärt beteende. Det gör läget ännu sämre och man blir lindad runt lillfingret. Läget för anhöriga kan bli ohållbart och man kan hamna i ett ömsesidigt beroende, s.k. medberoende. Det kan till och med vara så att anhöriga ”njuter” av att få stötta och känna sig behövda. Tyvärr spårar det ofta ur och man möts av arrogans och nedlåtande paranoida kommentarer. Många av de brev jag får handlar just om detta. Frågan är egentligen hur man som anhörig kan klara sig ifrån problemet. Det kräver massor av energi från den anhörige och man dräneras på all kraft. Detta noterar borderlinern och utnyttjar denna svaghet om man har otur. Om man kan och tycker det är lämpligt för sin egen del, kan det vara bra att sätta ner foten och inte acceptera manipulationerna. Man måste själv bestämma var man står och använda den metod som gör att man som anhörig kan överleva. Många anhöriga mår egentligen sämre an borderlinern själv.

Fundera över var dina gränser går och möt alla försök från borderlinern med skärpa och beslutsamhet. Jag tro dessutom atrt man bara gör en björntjänst genom att ge efter, ju svagare man blir, desto mindre stöd kan man ge! Behövs stödet måste man alltså vara lite tuff. ”Kom skall jag visa dig hur man byter däck”. Fixa detta till imorgon, etc.

Många mail!!

Jag får många mail till min adress midas.2@hotmail.com De flesta är anhöriga till borderliner och har jättelika problem med detta. Alla de nio karaktäristiska dragen behöver inte vara jobbiga men ofta återkommer separationsångest, osäkerhet, beslutsvånda, dålig självkänsla, sv/v beteende, plötsliga humörsvängningar och annat som påverkar anhöriga mycket negativt. Jag brukar försöka besvara alla mail, men det tar en del tid från mina andra sysslor i livet. Framför allt kan jag ge förslag på hur man möter en borderline på egen planhalva. Jag kan inte tillräckligt om borderline för att vara expert, men när det gäller anhörigperspektivet har jag mycket kunskap, bland annat genom alla de som kontaktar mig.

Skriv gärna, jag svarar om jag hinner och ibland prioriterar jag upp högst på min agenda. Jag får många tack och det känns som mycket angeläget att fortsätta detta forum. Vill du bli medförfattare så kan du antingen maila mig så klistrar jag in det jag tycker är lämpligt, eller skriva en kommentar.

Är din partner borderline? Du är inte galen!

Här kommer en översättning från engelska av ett utdrag ur en bok om beteendestörningar. En del är ganska bra! Se detta som en fortbildning av anhöriga, inte som ett verktyg för diagnos! Se också denna länk!

Är din partner borderline? Du kanske inte vet hur du skall få veta, eller ännu värre, du kan börja tvivla på dig själv och tro att du är galen. Borderliners kämpar hårt för att förvränga vår verklighet för att deras egen verklighet skall kännas tryggare.

Vad är en borderline? Är det något som gränsar till schitzofreni? Nej! Fråga dig själv detta: Anklagar din partner dig ofta för att vilja lämna honom/henne? Uttrycker din partner ibland att han/hon inte är värd din kärlek, medan det andra gånger handlar om brutal kontroll och försök att hålla dig borta från andra människor? Borderliners har extrema och ologiska känslor som ibland kommer från mikroskopiska känslor av att du skall lämna honom/henne.

Du är inte galen.

För många av oss som kämpar med denna sorts misshandlande partners behövs ett stabilt handtag att hålla i. Vi måste inse a.. VI ÄR INTE GALNA. Människor med borderline lider av extrema känslor som gör att de handlar oförutsett med allt från förbryllande beteenden till brutalitet. Att leva med dem är smärtsamt och förbryllande.

De snurrar till vår verklighet: Beteendestörda personer kan inte hantera verkligheten i sina beteenden. På vissa nivåer inser de hur mycket de skadar sina anhöriga, ändå är det för smärtsamt för dem att inse och erkänna att de skadar andra. En av deras vanligaste försvarsmekanismer är projektion, dvs. det är alltid någon annans fel! ”Jag är inte borderline, du är den som är galen!” Eller ”Det är ditt fel att detta hände för att du …” Det kan efter en tid bli svårt att skilja mellan vad som är projektioner och vad som är en beteendestörning. Vi anhöriga börjar så småningom tvivla på att vi är friska och tror kanske att vi är de som har störningen. Vi börja tvivla på vår verklighet och tror att det kanske ligger något i vad borderlinern säger: Du är galen!

Sanningen är att det har fel, men att säga så får dem att må bättre om vi kan ta en del av deras börda genom att de lastar över på oss som inte är borderline.

Vad mera, beteendestörda människor döljer sina problem mycket effektivt. De har svåra anpassningsproblem till livet. De befinner sig i ett emotionellt kaos. De strävar efter att inte visa sin störning utåt mot andra personer. Först när de kommer i en nära privat relation visar sig det avvikande beteende på allvar. Vi som finns i närheten blir offer för deras projektioner.

Min kommentar: Det är en bra beskrivning tror jag och det är viktigt för oss anhöriga att veta hur vi skall tackla problemen. Kan vi det blir det bättre både för oss och för den som är borderline. Vi blir alla starkare och läkningsprocessen går bättre. Det handlar också om respekt och hänsyn från båda parter, man måste ställa krav på den som är borderline. ”Jag accepterar inte att du…..” Först när det finns verkliga krav kan den med borderline mäta sig mot verkligheten!!! Kämpa på!

Borderline och paranoia

Paranoida beteenden är vanliga hos borderlinepatienter. Jag skall försöka skapa en teori om varför det är på detta vis. Det är bara ett försök, men ändå just ett försök. Min teori är att det egentligen handlar om separationsångest att den är motorn till det paranoida. Den är i sin tur kopplad till ett stort kontrollbehov och frågan är vad som är drivkraften och vad som är resultatet i beteendestörningen. Om man har separationsångest så behöver man total kontroll över de faktorer som styr relationen. Strävan efter total kontroll och det perfekta läget där man inte har någon som helst osäkerhet, går via en mani att veta allt om den andre. Har han/hon sagt xxx eller var det xxz? Om man som anhörig berättar någonting, kanske helt oväsentligt och i den berättelsen pratar om en röd bil kan den paranoida sidan blottas och han/hon säger: "Det var en grön bil, du ljuger för mig! Du ljuger hela tiden... (det negativa hypertänkandet tar rejäl fart) du bryr dig inte om mig, var var du igår förresten, du svarade inte på mobilen och inte heller på mina mess, HAR DU EN ANNAN KVINNA? Svara, din idiot! Jag tror inte vi kan fortsätta vår relation efter detta, du talar inte sanning." Om du då till exempel säger: "Ja, bilen kanske var grön, men det är inte viktigt för historien, det viktiga var att..." "För mig är det viktigt att du talar sanning och du ljuger för mig, bilen var grön, jag vet det, så är det bara, jag hatar dig, lika bra att du sticker härifrån med detsamma!" Eftersom man som anhörig vet att det inte lönar sig att argumentera, drar man sin färde. Efter en timme eller två ringer hon och säger "Hej älskling, jag ville bara säga godnatt"

Den med borderline tror att lögn är just detta och vill ha totalkontroll över sanning och konsekvens. För att om den anhörige ljuger om färgen på bilen så ljuger han nog om allt annat också! Han lämnar mig snart, lika bra att jag behåller kontrollen och gör slut själv! Då vet jag i alla fall att jag inte har honom mera och han kan inte skada mig genom att lämna mig! Jag är inte värd ett lyckligt förhållande, min roll är att vara fattig och olycklig. Ingen vill veta av mig, mina vänner sviker mig... (Han/hon har i sista minuten backat ut ur biobesök fyra ggr senaste tre månaderna, ställt in middagar, badturer, picknick etc.regelmässigt!) Den som är borderline förlorar ofta sina vänner just på detta sätt, jag har hört otaliga berättelser om detta, både på nära håll och via min e-post! Om man som anhörig känner till detta kan man ta det med en klackspark, men om man inte har kunskapen tar man det personligt och tar själv på sig ett ansvar som man definitivt inte har. Genom att vara medveten om detta blir man relativt vaccinerad mot borderlinerns beteenden och bryr sig inte så mycket.

Denna teori stämmer givetvis inte på alla med borderline, men kanske ibland.

Kan man bli av med borderline

Ja, det handlar inte om att bli frisk eftersom man som borderline inte är sjuk, utan befinner sig i ett temporärt tillstånd. Då har jag ju redan svarat.... jo, de flesta blir av med sitt tillstånd och mår så småningom mycket bättre, men det är ett tungt arbete ibland. Anhöriga, vilket denna blogg handlar mest om, måste vara med och hjälpa till på olika sätt. Kärlek, kärlek och empati måste finnas med. Ett av de största behoven en person med borderline har är att bli bekräftad. Vi andra har samma behov, men inte lika existentiellt viktigt. Livet tar slut om man som borderline inte blir bekräftad som människa, hela marken sjunker under fötterna och man ramlar ner i ett stort svart hål. Vi närstående, sidostående, främmande och vad vi nu är måste hjälpas åt att dra upp dom ut underjorden. Dom kan vara nära både Hades och Styx i den grekiska mytologien, men vi skall hämta upp dom igen.

Kan man komma ur sitt tillstånd? Ja, det kan man! De flesta gör det men det kräver mycket kunskap både hos den det gäller och de anhöriga, så ge inte upp! Läs i böcker och på nätet, maila mig, gör det som ni märker fungerar, men ett nyckelord är KÄRLEK!

Borderline, svart och vitt, upp och ner

Som anhörig till en person med borderline måste man lära sig mycket för att förstå. Man vill ju så gärna förstå och kunna fortsätta att verkligen reservationslöst älska sin nära och kära. De t enda man egentligen vill är ju att vara nära och ta till sig. Men det går inte alltid för ibland är man toppen, ibland är man inte värd ett vitten. I det läget är det svårt att älska - men kärleken är stark och vi har inte kraft att bryta oss loss för egen maskin. Ibland behövs det en motor eller en trampolin som gör att vi vågar hoppa. Det är då vi sätts på de verkligt svåra proven, KAN VI ÄLSKA NÅGON ANNAN? Ofta är svaret Nej! Vi kan inte för att vi har satt våra hjärtan i pant. Vår hjärtan är helt i partnerns våld och hon/han kan göra vad som helst med det och vet om att det är så. Man är otroligt utsatt och av alla brev jag fått till min mail www.midas.2@hotmail.com är det en försumbar andel som lyckats bryta med sin medberoendepartner. MAn kan inte ge några råd, men ett återkommande tema i breven är att : "Jag måste tänka på mig själv". OK, det låter ju bra, men efter en tid är man där igen, hypnotiserad och förälskad över öronen. Den som har ett bra recept, återkom gärna!

Vad är borderline?

Borderline betraktas inte som en sjukdom. Åtminstone inte av den professionella litteraturen där Clarence Crawfords verk, Psykiatri för 30 år sedan beskrev det som ett tillstånd, inte en sjukdom. Om det kan vara någon tröst så kan de allra flesta komma ur tillståndet, men det kräver att man använder de verktyg som är tillgängliga. Borderlineenheten i Stockholm har en utmärkt beskrivning här. Den kan kännas lite klinisk men det finns numera så många möjligheter att få hjälp, även om landstingen är svåra att övertala till t ex KBT eller DBT.

Ge inte upp, utan var påstridig. Alla har rätt till en adekvat vård och piller är inte en utväg som alla accepterar, åtminstone inte utan att samtidigt få terapi. Det är bara patienten och de anhöriga som kan påverka läkarna och landstinget. Ingen annan kommer att ens försöka.

Borderline i olika former

För de som är anhöriga till personer med Borderline kan det vara positivt att få en diagnos på den man har i sin närhet. Det är enklare att förstå och möta den vars problem man känner. Samtidigt kan en "klassificering" vara skadlig för relationen och man kan mötas av olika former av förklaringsgrader. Som anhörig kan man kanske fokusera för mycket på hur en person beter sig och tolkar in borderline i allt och ursäktar därmed personens beteende. Många frågar vad man skall tolerera från en borderline och det finns inget svar på detta eller på vad man skall tolerera från någon i ens närhet. Är det OK att få på skallen då och då utan att man egentligen förstår varför. Är det OK att ens partner hotar med otrohet. Är det OK att var utsatt för paranoida påhopp? Troligen inte, vare sig det handlar om borderline eller inte, men frågan är om det hjälper att få en diagnos. Eftersom Borderline är ett tillstånd mellan psykos och neuros och ibland jämförs med bipolär sjukdom som manodepressivitet, kan det vara svårt att få grepp om problemställningen. Det finns hur många tecken som helst på borderline och två fall kan likna varandra, men definitionerna är inte på något sätt entydig. Då kan en relativt ytlig förklaringsmodell vara bra att ta till. Som tröst, vägledning eller bara som källa till att forska vidare t ex på bloggar eller internet. Kunskap är aldrig i vägen när det handlar om beteendestörningar.

Borderline, omöjlig att lämna?

Många av de mail jag får till min inkorg på midas.2@hotmail.com kommer från förtvivlade män och kvinnor som förgäves försökt lämna sin partner med borderline. Det är paradoxala mekanismer bakom dessa relativt fruktlösa försök. Ett genomgående tema som jag har sett är att det inte handlar om borderline i sig självt, utan om de pendlingar som präglar en person med borderline. Ibland är dom "upp", dvs. att man kan föra en vettig dialog utan att helvetet med aggressioner, påhopp, förolämpningar och hot tar fart. Det är en underbar känsla för det finns inget bättre än en borderline som är på bra humör och är "upp". Åtminstone om man jämför hur samma person kan vara en timme senare. Då kan allt vara nattsvart och man är inte värd ett dasspapper. Skillnaden mellan upp och ner är mycket större hos en borderline än hos en person som inte är borderline. Detta skapar en paradox, nämligen att vi anhöriga skulle knappast fortsätta relationen om det inte var för de dåliga stunderna då partnern är "ner" för då skulle vi inte märka skillnaden. Jag tror att detta är ganska vanligt men att vi som anhöriga inte identifierat varför vi älskar våra partners så reservationslöst. Vi jämför helt enkelt ett normaltillstånd hos en vanlig människa med de fruktansvärda utbrott som en borderline kan utsätta oss för. Hade vi inte utsatts för dessa utbrott hade vi aldrig upplevt normaltillståndet som så paradisiskt som det är i relativa termer men inte i absoluta. En borderliner kan vara lika gullig som en vanlig person men uppfattas alltså som alldeles underbar i jämförelse med för ett par timmar sedan. Det är dialektiken och motsättningarna som skapar attraktionen, inte själva grundegenskaperna.

Kanske kan detta resonemang hjälpa någon att förstå sig själv lite bättre! Skriv gärna kommentarer så att vi kan komma vidare i resonemanget.

Narcissism och borderline

Narcissisten anser att han/hon är världens mittpunkt eller att han har rätt att kräva total underkastelse av omgivningen, om det är riktigt illa. Mig veterligen finns det ingen koppling till borderline, men det skulle vara intressant att veta mera om detta. Så här skriver Wikipedia om detta.

Under de år jag skrivit om personlighetsstörningar i allmänhet och borderline i synnerhet har jag lärt mig massor. Insikten hur det är att vara anhörig till en borderline har fått mig att förstå att jag också gjorde en del fel i min relation till min kvinna med borderline. Det är ju klart att man inte kan göra rätt i en helt ny situation, där alla normala begrepp ställs på ände och man inte från minut till minut vet om man är ett par eller inte.

Med de erfarenheter jag har och de många många berättelser som kommit till min inkorg på midas.2@hotmail.com finns det material för att skriva en pjäs, kanske som en serie korta episoder för att exemplifiera. Frågan är vad pjäsens röda tråd skulle vara? Lite om behoven av kärlek och bekräftelse kanske. Man får väl läsa lite Strindberg för inspiration och se några Bergman-filmer.

Tre pojkar: Den vackraste dikten om kärlek

Ibland känns mina inlägg lite negativa. Som kompensation tar jag denna länk till min andra blogg som är lite gladare och lite mera på kul. Borderline är ju inte så underhållande precis, varken för anhöriga eller för den som är drabbad!


Tre pojkar: Den vackraste dikten om kärlek