Borderline i olika former

För de som är anhöriga till personer med Borderline kan det vara positivt att få en diagnos på den man har i sin närhet. Det är enklare att förstå och möta den vars problem man känner. Samtidigt kan en "klassificering" vara skadlig för relationen och man kan mötas av olika former av förklaringsgrader. Som anhörig kan man kanske fokusera för mycket på hur en person beter sig och tolkar in borderline i allt och ursäktar därmed personens beteende. Många frågar vad man skall tolerera från en borderline och det finns inget svar på detta eller på vad man skall tolerera från någon i ens närhet. Är det OK att få på skallen då och då utan att man egentligen förstår varför. Är det OK att ens partner hotar med otrohet. Är det OK att var utsatt för paranoida påhopp? Troligen inte, vare sig det handlar om borderline eller inte, men frågan är om det hjälper att få en diagnos. Eftersom Borderline är ett tillstånd mellan psykos och neuros och ibland jämförs med bipolär sjukdom som manodepressivitet, kan det vara svårt att få grepp om problemställningen. Det finns hur många tecken som helst på borderline och två fall kan likna varandra, men definitionerna är inte på något sätt entydig. Då kan en relativt ytlig förklaringsmodell vara bra att ta till. Som tröst, vägledning eller bara som källa till att forska vidare t ex på bloggar eller internet. Kunskap är aldrig i vägen när det handlar om beteendestörningar.

Borderline, omöjlig att lämna?

Många av de mail jag får till min inkorg på midas.2@hotmail.com kommer från förtvivlade män och kvinnor som förgäves försökt lämna sin partner med borderline. Det är paradoxala mekanismer bakom dessa relativt fruktlösa försök. Ett genomgående tema som jag har sett är att det inte handlar om borderline i sig självt, utan om de pendlingar som präglar en person med borderline. Ibland är dom "upp", dvs. att man kan föra en vettig dialog utan att helvetet med aggressioner, påhopp, förolämpningar och hot tar fart. Det är en underbar känsla för det finns inget bättre än en borderline som är på bra humör och är "upp". Åtminstone om man jämför hur samma person kan vara en timme senare. Då kan allt vara nattsvart och man är inte värd ett dasspapper. Skillnaden mellan upp och ner är mycket större hos en borderline än hos en person som inte är borderline. Detta skapar en paradox, nämligen att vi anhöriga skulle knappast fortsätta relationen om det inte var för de dåliga stunderna då partnern är "ner" för då skulle vi inte märka skillnaden. Jag tror att detta är ganska vanligt men att vi som anhöriga inte identifierat varför vi älskar våra partners så reservationslöst. Vi jämför helt enkelt ett normaltillstånd hos en vanlig människa med de fruktansvärda utbrott som en borderline kan utsätta oss för. Hade vi inte utsatts för dessa utbrott hade vi aldrig upplevt normaltillståndet som så paradisiskt som det är i relativa termer men inte i absoluta. En borderliner kan vara lika gullig som en vanlig person men uppfattas alltså som alldeles underbar i jämförelse med för ett par timmar sedan. Det är dialektiken och motsättningarna som skapar attraktionen, inte själva grundegenskaperna.

Kanske kan detta resonemang hjälpa någon att förstå sig själv lite bättre! Skriv gärna kommentarer så att vi kan komma vidare i resonemanget.

Narcissism och borderline

Narcissisten anser att han/hon är världens mittpunkt eller att han har rätt att kräva total underkastelse av omgivningen, om det är riktigt illa. Mig veterligen finns det ingen koppling till borderline, men det skulle vara intressant att veta mera om detta. Så här skriver Wikipedia om detta.

Under de år jag skrivit om personlighetsstörningar i allmänhet och borderline i synnerhet har jag lärt mig massor. Insikten hur det är att vara anhörig till en borderline har fått mig att förstå att jag också gjorde en del fel i min relation till min kvinna med borderline. Det är ju klart att man inte kan göra rätt i en helt ny situation, där alla normala begrepp ställs på ände och man inte från minut till minut vet om man är ett par eller inte.

Med de erfarenheter jag har och de många många berättelser som kommit till min inkorg på midas.2@hotmail.com finns det material för att skriva en pjäs, kanske som en serie korta episoder för att exemplifiera. Frågan är vad pjäsens röda tråd skulle vara? Lite om behoven av kärlek och bekräftelse kanske. Man får väl läsa lite Strindberg för inspiration och se några Bergman-filmer.

Tre pojkar: Den vackraste dikten om kärlek

Ibland känns mina inlägg lite negativa. Som kompensation tar jag denna länk till min andra blogg som är lite gladare och lite mera på kul. Borderline är ju inte så underhållande precis, varken för anhöriga eller för den som är drabbad!


Tre pojkar: Den vackraste dikten om kärlek

Anhörig till någon med borderline

Att det inte är lätt att vara anhörig till en person med borderline vet de flesta som har egen erfarenhet. Det är dock en stilla sydvästlig bris om man jämför vilket helvete vissa som har borderline går igenom. Ständiga krascher, ständiga misslyckanden med relationer, pengar, skolor, vänner och allt som gör livet värt att leva. Är det då underligt att borderline är överrepresenterat i självmordssammanhang. Nej, knappast, och där har vi anhöriga ett enormt ansvar. Vi måste älska våra anhöriga, oavsett vad som händer och kärleken måste vara helt utan krav på "genkärlek". Vi får ingenting men måste hela tiden ge om det vill sig illa. Men de gånger vi får kärlek är det en himlafärd. Vi har ju inga förväntningar, så den där kramen eller kindpussen kan man leva länge, länge på. Det är detta som är både problematiken och njutningen, de enorma skillnaderna mellan upp och ner. Dialektiken är total och motsättningarna enorma. Vi som anhöriga kan inte ens i vår vildaste fantasi inse vad som försiggår bakom ögonen på dem vi älskar så mycket. Hur skall vi kunna kommunicera detta när vi hela tiden blir förnekade, föraktade, undanskuffade och förolämpade. Jo, genom att inte ta någonting personligt. Det är inte oss dom är arga på, det är inte oss dom gör slut med. Det är deras egen frustration mot sig själva. Har vi bara detta klart för oss kan vi kanske, kanske stå ut lite mera. Det behöver våra älskade borderline. Jag älskar min, hoppas att du älskar din.

Tag ingenting för givet

I boken Fyra grundstenar för ett bättre liv, skriver Don Miguel Ruiz om fyra överenskommelser som man bör göra med sig själv.
Dessa är
Var sann i ditt tal,
Tag ingenting personligt,
Tag ingenting för givet,
Gör alltid ditt bästa.

Alla dessa kan direkt påverka oss i hur vi möter våra anhöriga med borderline. Att inte ta något för givet innebär att man inte skall utgå från att omgivningen uppfattar sakernas tillstånd på samma sätt som vi. Det kan vara helt väsensskilt eftersom man sällan kommunicerar ut sina känslor så rakt och direkt. Det jag uppfattar som en kaotisk relation med min borderlinekvinna kan hon uppfatta som en ganska lyckad relation som hon aldrig vill mista. Hennes agerande visar kanske inte just detta, utan snarare motsatsen, men hennes hjärta kan innehålla stor affektion. Att fråga en person som ibland är aggressiv och på gränsen till våldsam kan vara förenat med vissa obehag. Man kan inte heller lita på att det finns någon större sanningshalt, dvs. att hon säger en sak men menar en annan. Vi ska inte ta för givet att vi har samma syn på relationen. Troligen har vi det inte alls, det kan vara helt andra komponenter som vi inte ens känner igen när dom tas upp till ytan. Faktorer som vi aldrig ens tänkt på skulle kunna vara viktiga eller ens noterat. Undra då på att en relation till en borderline blir stormig!!!

Mera om boken på min andra blogg: Tre pojkar

Borderline blockerar

En ofta förekommande fråga till min mail är: Hur skall jag kunna lämna min kvinna som är borderline. Jag kan inte svara på det eftersom det är ett lika stort mysterium för mig som för alla andra. Man utsätts för förnedring, vredesutbrott, lögner, förtal, paranoida påhopp och blir allmänt knäckt. Lika förbannat klarar man inte att en gång för alla göra upp med det förflutna som egentligen är lika mycket värt som en finne på hakan. Men faktum kvarstår. Vi män med relationer med kvinnor med borderline är hopplöst fast. Det är hittills bara män i denna situation som hört av sig till mig om detta, men det finns säkert kvinnor i samma situation.

Själv har jag hållit på i två år att försöka frigöra mig, med mycket dåligt resultat. Kvinnan vill ofta behålla kontrollen och är nöjd med den delen av relationen. Allt annat är underordnat och oviktigt.

Det finns givetvis ingen allmän utsaga av denna typ, men många av dem som kontaktar mig har just detta problem. Ge oss din historia i en kommentar. Hur gör man och varför. Jag vägrar tro att det är för att vi vill r"göra frisk" vår partner, jag tror faktiskt det är ÄKTA KÄRLEK!

Feedback från en läsare. Tack det värmer!

Tack för en mycket bra sida, den ger insikt, stöd och hjälp.
Internet översvämmas av personliga borderlinebloggar, tyvärr är 99,9% av dessa rena bekräftelsebloggar för IPS/BPS-diagnostiserade.
Det är mycket som faller på plats när jag läser dina artiklar. Tack för att du delar med dig, nu förstår jag att jag inte är ensam i det ständiga kaoset som en destruktiv borderlinerelation innebär.

den 10 september 2009 20:04

Relatera till en borderline

Att relatera till en borderline är en ständig kamp mellan hopp och förtvivlan. Varje gång man kastas ner i förtvivlan töms man på energi. I längden är det inte hållbart och man tvingas prioritera sitt liv. Det är också smärtsamt att behöva ge upp, men som någon ståuppkomiker sa "Det är aldrig för sent att ge upp".

Att ha en relation innebär att den ena parten betyder något för den andra och vice versa. I en borderlinerelation råder enorm obalans och det finns sällan någon som helst logik och förutsägbarhet i de energislukande utbrotten som verkar komma helt slumpmässigt. För oss som är eller har varit anhöriga innebär det ständiga stukningar och ständig fruktan för att nästa SMS eller telefonsamtal innebär en katastrof. Jag får själv, två år efter uppbrottet fjärilar i magen när någon i min närhet använder den ringsignal för SMS som jag hade då jag själv var utsatt. Då förstår jag hur i grunden skadad jag varit och fortfarande är. Jag är inte ensam om detta, inte du heller.

Du finner min mailadress längst upp till vänster på sidan. Tveka inte att höra av dig om du tror att jag kan vara ett stöd för dig!

Ladda batterierna

Citat från David Oliver.

Recharge your purpose batteries.

People who have borderline personality
disorder can get so into themselves that they lose sight of any greater purpose but to satisfy their needs.

Att bli så fokuserad på sin sjukdom kan blockera alla former av lösningar och förändringspotentialer. Om man totalt tappar livsgnistan, borderline eller ej, så kan kanske risken öka att man hamnar i ett negativt spiraltänkande som kan hindra att man förändrar sitt liv till det bättre. Var alltså vaksam på hur din anhöriga med borderline värderar sitt liv. Självkänslan kan inte skapas utifrån, den måste komma inifrån!

Har borderline många sexrelationer?

Det är en myt att det är så. Alla individer är olika och det som vissa anser är väldigt laddat och kräver kärlek anser andra är ett socialt accepterat sätt att umgås, dock på en ytlig nivå.

Vissa behöver en relation för självkänslan men kan inte kombinera den med det vi vanliga kallar kärlek. Kärlek kan bli för närgånget för den psykotiska själen och man sparkar bakut, kastar av sin partner och föredrar att förbli ensam. Därför upplevs många med personlighetsstörningar promiskuösa, dom kan ha många ytliga sexrelationer men ingen enda kärleksrelation. Rädslan präglar dom snarare än kärleken och dom flyr när det blir intimt och deras ångest riskerar att blottas. Men det handlar kanske inte så mycket om själva sexet som om det normala behovet av att ha sociala relationer, man har bara olika metoder. En del tar en promenad tillsammans, andra har sex. För de flesta känns detta overkligt att man kan ha en så avspänd och kanske befriande sund syn på sex. Orsaken kan vara att den som har en personlighetsstörning inte riktigt ser relationen mellan sex och kärlek. Omgivningen kan ta mycket illa vid sig av att personen har många ytliga förbindelser medan den det gäller inte ser det mera dramatiskt än att ta en promenad tillsammans.

Min partners attacker, hur hanterar jag dom?

Det kom ett brev häromdagen som handlade om hur man kan och kanske i vissa fall bör hantera sin partner när det barkar åt pipsvängen och svordomar och oförskämdheterna haglar i ett vredesanfall. För en borderline är det svart eller vitt och hypertänkande är ofta en favorithobby. Brevskrivaren hävdar att det bäst man kan göra i ett sådant läge är att hålla sig utom räckhåll. Ta en promenad, besöka någon vän eller i allmänhet bara vara onåbar. Samtidigt får man ju rådet att ge så mycket kärlek som möjligt. Man kan det vara så att båda har rätt, att det är kärlek att sätta gränser, att inte acceptera vredesutbrotten? Vi kan aldrig veta, men noll-tolerans kan vara ett effektivt motmedel. "Jag känner att du börjar få ett vredesutbrott. Därför går jag hemifrån nu och kommer tillbaka när JAG har lust. Det kan ta en halvtimme eller 8 timmar, men just nu vill jag inte ha med dig att göra. Hej då!" Resultatet blir garanterat oförskämdheter eller hot. "Då ringer jag till Nisse så hämtar han mig och vi åker hem till honom och har sex." "Utmärkt idé, du kan lägga din dörrnyckel i brevlådan när du låst och skall gå härifrån."

Ovanstående konversation är nästan ordagrant hämtad från en bekants liv, en kille som har en kvinna med borderline. Han går ut och är tillbaka efter en timme och då har hon lugnat sig. Jag säger inte att det alltid är en bra idé, men att stanna kvar och försöka argumentera är oftast lönlöst. "Så är det, det får du finna dig i" är en annan kommentar man helst vill slippa höra. Ställ krav, tänk på dig själv som anhörig och kom ihåg att du alltid är viktigare än din partner. En energitjuv kan på sikt döda dig!

Jag skadar mig för att....

...inte du skall kunna skada mig. Om jag har kontrollen över det som hotar och som skadar mig så kan du inte skada mig lika mycket. Den förklaringen läste jag i ett dokument om självskadebeteende. Det kanske är sant, jag har dock ingen aning om det ligger något i detta. Det vore intressant att få andras uppfattning om detta. Kan det finnas uns av sanning? Vad betyder det i så fall för den som har självskadebeteende. Är man vaccinerad mot det onda då eller är det något annat? Hur uppfattar de som är anhöriga? Kan de kanske förstå om man talar om det och i så fall, vem är hotet. Mist 25 % av alla med borderline lär varit utsatta för övergrepp av olika slag. Många har självskadebeteende och suicida beteenden är klar överrepresenterade.

Hitade en jätteintressant och i mitt tycke välskriven artikelserie från Dagens Juridik.

En berättelse om bordeline

Ta en stund och titta på denna fina sekvens från Youtube. Den engagerar!

Borderline

Att vara tysk

På min andra blogg har jag skrivit något som känns angeläget i ljuset av oro och neuroser. Det är mera personligt än mina läsare här är vana vid, men läs gärna. Att vara tysk!

Borderline engagerar

Borderline skapar mycket åsikter om man går inlite närmarepå faktiska observationer. Min andra blogg, Tre pojkar, handlar bland annat om mina egna erfarenheter som närstående till en person med borderline. Många känner igen sig, men inte alla. Man har ibland diametralt olika erfarenheter av borderline som anhörig. Detta gör att diskussionens vågor ibland blir höga, väl höga. Borderline är laddat med krut och att säga något som kan tolkas som ett påstående är förenat med bombfara. Vissa egna erfarenheter kan givetvis inte skrivas ut av integritetsskäl, man är ju ansvarig utgivare av en blogg och kan ställas till ansvar för innehållet.

Balasera på en knivsegg

I den engelskspråkiga litteraturen talar man om "Walking on eggshells" Så är det ofta att vara anhörig till en person med borderline. Man vet inte vad man vågar säga, vad man vågar prata om, hur man vågar tala eller uppföra sig för att inte väcka ont blod. Svängningen i humör kan komma blixtsnabbt och i vissa fall gå över lika snabbt. I de bästa stunderna kan man faktiskt ta steg framåt med konflikter. Om man talar ut om dom och tillsammans analyserar vad som gick snett kan man kanske förbättra beredskapen inför nästa utbrott. Långt ifrån alla klarar detta och det kan resultera i handgripligheter och slagsmål om man har otur eller är oförsiktig. På sikt går det inte att gå på äggskal utan man måste ha rätt att prata på ett normalt sätt utan risk för påhopp och att bli utkastad. I KBT lär man sig möta sina känslor och reaktioner så att man vet hur man skall stoppa utbrott och kaos i tid innan det går helt över styr. Olika metoder passar för olika människor så några patentlösningar finns inte. Som anhörig måste man visa kärlek utan reservation.

När skall man göra slut med en borderline

Jag har prenumererat på ett mycket bra nyhetsbrev, nåja någon slags kontinuerlig blogg, från en David Oliver som har en del att säga om borderline. Han tar upp olika aspekter, ofta intressanta. Han har en sida där man kan prenumerera: David Oliver GÖR DET!!!! Jag har tidigare skrivit en del om detta.

Detta är ett exempel på vad han skriver:

Today I have a very serious subject
to talk to you about:

At what point does enough become
enough?

At what point should you leave your
loved one with borderline personality
disorder?

I have had many supporters ask me or
write me about that very same question.

So many, in fact, that I felt that I needed to answer it.

You care about your loved one very much, or you wouldn't be with them.

And, having borderline personality disorder, they probably go through periods of time where they act just like everyone else.

These are the times you probably cherish.

These are the times that make it worth it for you to be in a relationship with them.

These are the times that give you hope, thinking that maybe there won't be a "next time," where they'll act out again.

Unfortunately, that's not realistic when you're dealing with someone who has borderline personality disorder.

More likely, you're always walking around on eggshells, just waiting for the next episode of acting out from your loved one.

Always wondering what the next thing
you're going to do "wrong" will be.

Wondering when they're going to pick
the next fight (over nothing, probably), a fight that you could never win, even if you were right (which you never are, according to them, so why even try any
more?)

Wondering when the next time they're
going to come in the door full of rage
over something that happened at work
(and take it out on you).

Wondering when the next time they're
going to start calling you names will be.
Names that you know you don't deserve
to be called. Names you know you aren't.

Wondering when the next time they're
going to start criticizing you will be yet again? For everything. The way you look.
The way you dress. The things you say.
The way you cook. The way you keep the house. Your friends. Your family. Your job. Any number of things. So many different things that you just can't keep track any more. And it's never the same thing - what they criticized you for yesterday may not be the same as today, and what they criticize you for today may not be the same as tomorrow!

Wondering if they'll ever appreciate you, love you, the way you see other people in "normal" relationships. One minute they love you, while the next minute they act like they hate you. One minute they act like they need you (even seem clingy), and the next minute they ignore you or seem like they don't want anything to do with you.

In my main course and resource below, I describe all these behaviors, and more:

SUPPORTING A LOVED ONE WITH BORDERLINE?
http://www.borderlinecentral.com/report/

NEED HELP EXPLAINING BORDERLINE PERSONALITY?
http://www.borderlinecentral.com/explainingborderline/


But I can't tell you what to do about them.

Only you can make that decision for
yourself.

At what point is enough, enough?

At what point do you leave your loved one?

After they have humiliated you so much
that you doubt your own self-worth?

After they have driven away all your
friends and family?

After they have made you so insecure that you're afraid to make any kind of plans, because of their unpredictability?

After they have confused you so much
that you're not even sure how you feel
about them any more?

After they have scared you so much with their anger and rage that you cower every time they raise their voice at you?

After your self-esteem is so low that you hold onto every shred of ego and sense of self that you have left?

After you're so tired of hearing their excuses and promises to never do it again?

We could go on and on and on.

We could go through every acting out
behavior that your loved one exhibits.

But we will still arrive at the same place.

When is enough, enough?

When do you leave your loved one?

When you can no longer be an effective
supporter.

When your own negative feelings get in
the way of your positive feelings.

When you feel no more love for them.

When you have tried everything there
is to try.

When you have no more energy even
to try.

When you have given up all hope.

I guess that's when.

When there is no hope.

But only you know when you've
gotten to that place.

And only you can make that decision.

Because with proper treatment (extensive, long-term therapy and medication, and the willingness to change), your loved one CAN recover from borderline personality disorder.

And that can give you hope.


Your Friend,

Dave

Hur vet man att någon är borderline?

Första intrycket av en människa brukar vis sig stämma ganska väl. Kanske så, men när det gäller personer med BPS, borderline personlighetsstörning så stämmer det mindre ofta. Vid en ytlig kontakt märker man ingenting, dom är rara och snälla, ofta intelligenta, verserade och humoristiska. När man sedan kommer nära, enligt personen med borderline, för nära, byter dom skepnad och det andra jaget, det svarta kommer fram. Dom känner sig hotade och fjärmar sig från alla vänner. Vänskaperna försvinner av olika skäl. Dom har kanske uppfattat att vännerna är "dumma", eller att dom sviker. Vanligt är också att man upprättar en relation men är så rädd att mista den att man götr tokiga saker, t ex provocerar för att få bekräftelse. Tål hon detta så är hon min vän, nu är det bekräftat. Då måste man prova lite till och ta reda på var gränsen går och...HOPPSAN, där gick gränsen. Hon bad mig fara åt pipsvängen. Så har det bristande självförtroendet och del låga självkänslan gått över i ett självdestruktivt beteende och en befarad separation har blivit verklig. Sådana mekanismer kan finnas hos personer utan borderline också. Troligen ganska vanligt och mänskligt, men jobbigt för personen själv och för omgvningen. Att vara anhörig till Borderline kan vara jobbigt, det vet vi!

Att bryta upp från en partner med borderline

Detta verkar vara ett problem som många med borderline i relationen har jobbigtmed. Något oförklarligt, eftersom man som partner till en borderline ofta blir psykiskt misshandlad och kränkt. Det borde vara lätt att lämna, men det är kanske samma mekanismer som ligger bakom att många kvinnor som blir fysiskt misshandlade inte lämnar sina män, utan hela tiden tar emot mera stryk. Så fungerar kanske vi människor och det smärtar enormt att bli utsatt för det. Kan det vara så att vi söker oss till smärtan eller är det hoppet om att vår partner skall bli "frisk" som aldrig lämnar oss? Jag har inget svar, kan bara som medmänniska känna igen mig i de flesta berättelser jag får till min mail, midas.2@hotmail.com . Vi klarar inte att lämna våra plågoandar. Jag tror att det kan finnas en förklaring, att vi vill "rädda" våra partners. Det är ingenting som vi skall ägna oss åt, det skall lämnas till dom som har en verklig utbildning och kan tackla detta professionellt. Nu likriktar staten all behandling till beteendemodifikation genom KBT, vilket är inskränkt. Alla passar inte för KBT eller DBT, vissa behöver den psykodynamiska terapin. Det är faktiskt ingen fråga för amatörerna i regeringen som bara ser siffror, utan regeringen bör förlita sig på dom som KAN någnting.

En insändare i SvD har en mycket nyanserad bild av läget Det är värre än man tror, tyvärr! Jag har skrivit tidigare om att lämna en borderline: Länk till detta inlägg