Beteendestörning utan empati? Sol och vår!

Den här texten var egentligen avsedd för en annan blogg, men den blev lite mera seriös än ja tänkt mig!


"Det är svårt att upptäcka att man blivit utnyttjad, eller att bli beskylld för att utnyttja någon. Balansen mellan parterna i en relation kan vara svår att förstå. Man vill ju inte tro annat än att den man bjuder på bio, restaurang, resor etc har ärliga avsikter. En intressant artikel bifogas som länk!

EMPATI Sol och vår

Empati verkar vara en svår fråga, ungefär som en ingrediens i en människas psyke som om den finns spelar alla andra ingredienser ett spratt genom att de inte får samma effekt som annars. Som att glömma jästen i degen, härdaren i Plastic Padding...

Vad beror det på? Inte vet jag, men ett program på den utmärkta kanalen Axess som handlade om fraktaler menade att små fysikaliska händelser kan påverka någonting mycket stort i slutänden. Kan det vara så att människor med personlighetsstörning har haft en upplevelse i barndomen som sedan fortplantat sig och till slut förändrat hela tillvaron genom en liten avvikelse i ett beteende? Låter spännande, eller hur?"

Är borderline ärftligt?

De senaste inläggen och kommentarerna har handlat om barnen som anhöriga. Jag känner att detta är en extremt viktig grupp som behöver ha extra stöd, men som inte får det. Hur skall samhället eller snarare vården ta sig an de barn som far psykiskt illa av att bli manipulerade av sina föräldrar? Långt ifrån alla barn till borderlinepatienter har skapat problem för sina barn. Ofta är föräldrarna väldigt kärleksfulla och engagerade i sina barn. Men, det finns en tendens som jag tror är överrepresenterad i samband med borderline, manipulation. Man använder barnen som budbärare eller på annat sätt manipulerar barnen att tro att den andra föräldern är psykiskt sjuk, våldsbenägen, pedofil, kriminell eller vad som helst för att kommunicera med sin f.d. partner. Manipulation kombinerat med separationsångest är farligt för barnen, dom blir vilsna och påverkas oerhört mycket inför vuxenlivet.

Är då borderline eller andra tillstånd ärftliga? Genetiskt vet man att ADHD oftast går från mor till dotter och från far till son, men mera sällan över genusgränserna. Borderline är mera en social fråga där barnen lär sig patientens beteende och uppfattar det som normalt, lär sig manipulera både sina föräldrar OCH SIG SJÄLV!!! Då skapas en grogrund för beteendestörningar som kan påverka barnet helt utan genetiska förtecken. Adoptivbarn t ex kan vis tydliga tecken på att bli kontrollerande, manipulativa, dramatiska och väldigt osäkra på sig själva.

Som förälder och patient är man kanske inte medveten om denna oerhört farliga påverkan , som med åren kan utvecklas till allvarliga psykiska störningar och depressioner. Som anhörig partner till en borderline MÅSTE man sätta ner foten och stoppa alla försök till att manipulera barnen. Det finns säkert ingen planerad önskan att bete sig på detta vis, men i verkligheten blir det ofta så i alla fall!

Jag väcker frågan: Hur skall vi få stopp på den misshandel som manipulation och psykisk terror som barnen utsätts för, även om den inte är medveten från förövaren?

Paranoia, separationsångest och manipulation

Personer med instabil emotionell personlighetsstörning, dvs borderline, har som ett par allvarliga kriterier för diagnosen just de tre begreppen i rubriken. Det är jättejobbigt för de anhöriga som hela tiden kläms mellan de personer som patienten utsätter för manipulation och paranoia. En viktig del i sättet att möta patientens manipulation är att se till att eventuella barn helt hålls utanför processen. De blir annars hårt belastade och skriker och gråter åt inbillade eller verkliga faror som patienten lurat i dom för att nå sina egna dunkla syften. Detta skapar en kedjereaktion som egentligen går ut på att patienten tror sig bli av med sin egen paranoia genom att göra barnen paranoida också! Inget kunde vara mera fel. Ju mer patienten inbillar sin barn att t ex pappan kommer att slå dom, desto mer tror hon själv på det. Barnen blir hysteriska och vill inte träffa sin pappa och i och med att barnen själva tror på mammans påståenden så tar hon det som en signal på att hon har rätt. Inget kunde vara mera fel, det är detta som är manipulationens verkliga konsekvens för barnen framför allt, men också för pappan, vars sociala liv slås i spillror av mammans påhopp. Separationsångesten består i att mamman i detta fall inte VILL släppa sin exman. Även en negativ länk, som en konflikt skapar en slags kommunikationskanal för mamman.

Hur skall man som anhörig möta detta? Det är den vanliga frågan jag får när barnen kommer i kläm. Ja, man börjar givetvis med att samla på sig argument och "bevis" för att det råder ett liknande sakförhållande. Sedan konfronterar man partnern och om detta inte skyddar barnen går man till Soc, antingen man är anhörig eller bara åskådare utifrån.

BARNENS BÄSTA KOMMER FÖRST! Sist kommer patientens behov av att vara paranoid och destruktiv. Om patienten inte begriper sakfrågan måste man gå vidare och söka hjälp för patienten. Kom ihåg att du som tar upp frågan kommer att bli utsatt för 1000 ggr värre manipulation än du någonsin kunnat drömma om! Patienten kommer att förtala dig, fortsätta att manipulera och driva dig till vansinne!! Men det är den enda framkomliga vägen, tag hjälp från proffs! Familjerätten, soc, hela programmet!!!!

Att skapa en ny relation efter en borderlinerelation

Många människor har svårt att gå vidare i en ny relation efter att ha avslutat ett jobbigt förhållande. Ofta beror det på att t ex mannen säger till sig själv:

*Kvinnor manipulerar
*Kvinnor ljuger
*Kvinnor hotar
*Kvinnor är psykiskt våldsamma
etc etc

Allt detta fungerar som filter och hinder för en ny relation eftersom mannen har dessa postulat ständigt klingande i huvudet. Det gör inte at nya relationer blir mer framgångsrika. Vi brukar säga att vi är skadade. Vi är snarare självskadade på ett intitiativ av den som påverkat oss!

Just nu känner jag exakt så här. Jag har svårt att "älska" min nya kvinna. Min gamla borderlinekvinna står i vägen och hon manipulerar mig fortfarande, bara för att jag låter henne manipulera mig och styra mina förutfattade meningar om kvinnor. Det är det som är orsaken till den relationsimpotens jag skrivit om tidigare.

Jo, detta har med borderline att göra. Problemställningen återkommer i nästan varenda mail jag får om borderlineanhöriga. Många blir emotionellt och ibland intellektuellt bakbundna, hemfaller åt en massa tokerier, ungefär som det vore en rättegång. Ytterligare andra behöver verkligen samla data och minnen för att kunna vinna i en vårdnadstvist. Men man får inte förfalla till att bli rättshaverist. Manipulerande fortsätter med mycket små sublima metoder, ett sms, prata med någon gemensam kompis, allt för att hindra en fullständig separation, dvs att mannen i detta förhållande skall kunna etablera en ny relation. Det i sin tur beror på borderlinens enorma separationsångest. Läs boken I hat you, don´t leave me! Den beskriver med humor och finess vad det handlar om!!

Borderline och skulder?

Är det ett särskilt problem med borderline och skulder. Jag vet verkligen inte, men mina egna erfarenheter som är intensiva från ett par personer, visar lite åt det hållet. Fast givetvis inte någon statistisk säkerhet!!!

Min egen erfarenhets ljuva källa, Fröken X är skyldig mig ca 38 kkr och det finns skuldebrev på varenda krona. Idag har jag skickat in ansökning om betalningsföreläggande och indrivning till kronofogden. Är det OK att göra det eller borde jag låta henne komma undan med detta och strunta i pengarna? Känner mig inte helt säker, därför har det dröjt med ansökan.....

Tyck till i enkäten till vänster här på sidan!!!!

Värdemönster och borderline

Det vore intressant att höra om det finns några där ute som har synpunkter på värdemönster för borderline. Har man andra värderingar, annan inställning till etik, moral och samhälle?

Kommentera och beskriv vad du tror/känner....

Vad betyder det som en Borderline säger???

Svaret är nog att man sällan vet. det känns OK, men att den som är borderline inte vet det själv kan komplicera rollen för oss anhöriga. Hon säger att hon mår bra. Nästa kontakt tre timmar senare är allt botten. Två timmar senare: Jo det är bättre nu....

I hate you don´t leave me, är titeln på en mycket bra bok som handlar om detta. Att man inte skall ta för givet att hjärtat och hjärnan samverkar på en Borderline eller på de flesta andra. En borderline kan vilja bränna broar, göra slut och har en dold agenda att egentligen inte alls göra slut men att trycka ner sin partner och ta kontrollen.

Om hon gör slut och plötsligt står där på garageuppfarten och skall åka hem och man vinkar glatt och säger Jaha, då säger vi det! Vad händer då? Totalt kaos i själen, depression, ångest, etc. "Det var ju inte så jag menade!" OK, men JAG har fått nog, ge dig av och kom inte tillbaka! Då rasar all kärlek och övergår i det vildaste hat man kan stänka sig, med förtal, byte av telefonnummer, terrorisering av vänner och släkt.

MAn kan alltså inte lite på vad en borderline säger i affekt, Varken Jag älskar dig eller Jag hatar dig. Dom kan vara barn av samma kraft....

Har du erfarenheter? Skriv till mig på midas.2@hotamail.com

Får man ge igen mot en borderline?

I DN häromdagen fanns det en artikel, en ledare om att slå tillbaka. Verkligen tänkvärt, inte minst ur genusperspektiv. Klarsynt skrivet men säkert inte PC, vilket hedrar skribenten.

http://www.dn.se/ledare/signerat/slass-for-livet



Då undrar jag följande: Gäller det bara fysisk misshandel? Har man skyldighet mot sig själv att försvara sig mot psykisk misshandel och hur gör man det? Får man klappa till en borderline med starka argument, retorik som inte går att säga emot eller.... Nej inte om du frågar den som är borderline, för per definition har många borderline alltid rätt och ser allt i svart eller vitt. Daltandet mot borderline kommenteras ibland på denna blogg. En del är förbannade på det jag skriver, de är oftast själva borderline. En del som oftast är anhöriga skriver att: Äntligen någon som säger som det är. Men jag vet inte alls hur det är. Varför är det så enkelt att bevisa fysisk misshandel, men inte psykisk? Inte ens bandade samtal lär hjälpa. Det blir ju inga märken i kroppen, men desto mera i själen. Tar man iväg sin partner till en terapeut eller parrådgivare kommer man ofta till ett stadium då terapeuten säger till den som är borderline att han/hon nog har fel! Omedelbart skall då terapeuten bytas ut, han är galen etc etc. Tanken på att det skulle vara något fel dyker inte ens upp vilket beror på brist på självinsikt. Alltså: Självinsikt är totalt oprioriterat i vården utom i KBT eller DBT där man kan konfrontera och beskriva hur de anhöriga upplever situationen.

Detta inlägg kommer säkert att ge mig en massa kritik, men det ser jag fram emot. Jag vill ha debatt och förändring, för jag är övertygad om att om man tog tag i de anhöriga OCH borderline, skulle mycket sjukskrivning och lidande kunna undvikas!

Samtal med en borderline

Denna konversation har jag fått från en läsare.... Riktigt typisk. Läs och begrunda, hur möter man detta???

Telefonkontakt mellan en kvinna H och hennes särbo, P.

P: Kan du handla på systemet imorgon, tänkte om vi skulle ha vin till maten?

H: Nej jag kan inte lova det för just på fredagar kan jag kanske vara tvungen att jobba över och då blir det så fel om jag har lovat nåt jag inte kan hålla om systemet hinner stänga. Kan inte du handla på systemet, du är ju ledig hela dagen?

P: Men då får jag skita i att laga maten, då köper vi pizza.

H: Ok, hur tänkte du nu? Du kan ju handla vinet på dagen och laga mat på kvällen, varför skulle det påverka varann menar du?

P; Nej för du vet ju inte när du kommer och då kanske jag måste slänga maten. Du säger att du måste jobba över ?

H: Nej jag menade att jag kanske inte hinner passa systembolaget som stänger kl 18. Men om du lagar mat som är färdig vid 18.30 så hinner jag ju dit.

P Ja men nu pratar jag om att handla maten.

H: Nej du frågade om jag kunde gå på systemet och jag svarade nej och då sa du att du inte kan laga mat?

P: Ja, jag menade allt.

H: Vadå, nu fattar jag ingenting. Skulle jag handla maten också menar du?

P: Nej jag pratar om systembolaget.

H: AAAaah, det var ju det jag sa! Du kan handla på dagen och laga maten på kvällen, vad är problemet i det??
Vi kan dessutom höras av på dagen imorgon och kolla läget, vart vi har varann och hur allt verkar.
Vid 14 tiden vet jag ungefär hur läget ser ut.

P: Nej, du kanske måste jobba över.

H: Jo sant men jag har en magkänsla vid 14 av vart det lutar.

P: Vi köper pizza. Vi bestämmer så , enklast så så slipper vi diskussioner.

H: Ok, det bestämmer du om du vill slippa laga mat.

P: Nej, det är ditt jobb som bestämmer.

H: Hur som helst, vi hörs imorgon så kollar vi läget då.

P: Nej, vi hörs inte om nånting imorgon. Vi köper pizza och du kommer när du slutat.

H: Vi hörs imorgon, hur som. Puss

Frågan är om det behövs några kommentarer? en länk till mitt eget inlägg för en tid sedan:

Mänskliga möten! Anhörig till en borderline.: Borderline i verkligheten, referat av ett tänkt samtal

Borderline instabilitet

För de som är anhöriga till en person som är borderline kan livet vara en berg- och dalbana. Inte lika mycket som för den som själv är borderline, för det är enormt jobbigt. Instabiliteten innebär snabba och häftiga svängningar mellan kärlek och hat, mellan hopp och förtvivlan mellan trygghet och panik. Ofta vet den som är borderline inte varför det är så eller vad som praktiskt utlöser förändringarna. Som anhörig blir man givetvis förvirrad om man råkar ut för saker man inte alls förstår. T ex att man kommer från en mycket lyckad semesterresa i 10 dagar och blir brutalt avpolletterad när man kommer hem. Vad hände? Den som är borderline vet inte och vi anhöriga står helt utan koll och helt maktlösa. Vi kan bara konstatera att det är något vi inte begriper. Desperation, depression, panik och total förvirring är tydliga tecken på medberoende. Att i ett senare skede försöka förklara beteendet med att t ex hon var trött efter resan, hon blev deppad av att komma hem eller nåt är nästa stadium i medberoendet. Om man inte sätter ner foten bekräftar man att beteendet är OK. Om man envisas med att älska sin partner trots att denne inte är värd det, har man fastnat i nätet. Det kan ta 10 år av kamp, men man är aldrig fri! Psykvården borde med automatik kontakta anhöriga till borderline för att erbjuda stöd. Många anhöriga fastnar annars i depression och sjukskrivning som kostar samhället mycket pengar. Här finns det plats för opinionsbildning!!

Borderline och psykiskt våld

Att det förekommer manipulation och övertalning är naturligt i alla förhållanden. När det går över i psykisk misshandel har det gått för långt! När manipulation inte längre fungerar kommer ofta hoten från den som är borderline. Jag vill inte alls åka till London, jag vill åka till Berlin, men åk du då kan jag roa mig här hemma i stället. Gå på Engelen, det lär vara ett bra raggställe.

Jag vill inte sova i det här rummet, där du och ditt ex sovit. OK, ni flyttar till ett annat rum som inte passar som föräldrasovrum. Jag vill inte sova i den sängen heller, OK vi köper en ny säng. Jag vill inte bo i det huset som du och hon har bott i. Där går ju gränsen om man är i början av en relation. Det finns givetvis en del alternativ. Ett kan vara att ge efter, sälja huset och köpa ett annat. Ett annat alternativ kan vara att försöka övertyga om att man inte har råd att flytta och att man kan ha roligare för dom pengarna, ett tredje är att säga stopp! Det är helt OK om du inte vill bo i det här huset, men det vill jag och mina barn. Så ta tillbaka din andrahandsuthyrda lägenhet och flytta ut!

Det kan finnas ett stort värde i att anhöriga inte jamsar med och låter den som är borderline bestämma stort som smått. Ramar krävs och ett visst mod. Här kommer anhörigproblemet in. Vi vill ju inte lämna vår kära. Men vi kanske måste våga sätta relationen på spel. Går det så går det. Annars så OK, då har du inte lust att i något enda fall kompromissa och i så fall skall vi gå skilda vägar! Hårt men nödvändigt ibland. Det kan ju räcka med att enperson mår dåligt, det känns onödigt med två!

Anhörig till en borderline?

Väldigt många relationer knakar av olika skäl. Ibland finns det ingenting reellt att peka på, ibland finns symptom på personlighetsstörningar. Som anhörig vet man givetvis inte var i processen man befinner sig, framför allt inte om man inte känner till borderline som fenomen. Man blir helt konfys och totalt manipulerad om man träffar på just en sådan partner med dessa egenskaper. Först efter ett antal månader kommer den rätta personen fram och uppvaknandet för en anhörig kan vara brutalt. Efter en tid undrar man, med viss rätt, om man själv är galen. Man blir totalt ifrågasatt, påhoppad och utsatt för sin partners enorma svängningar i humör i hög frekvens. Ett par ordentliga haverier varje dag kan förekomma, men också med någon veckas mellanrum. Ofta kombineras borderline med bipolär sjukdom, som till skillnad från borderline verkligen är en sjukdom.

Att bli existentiellt ifrågasatt väldigt ofta sätter sina spår. Till slut upplever man att man inte har något berättigande och att man helst skulle gå och förorena närmsta vattendrag med sin lekamen. Det har då gått alldeles för långt och har man då som anhörig inte insikt om sin partners tillstånd kan det få förödande konsekvenser. Depression, neuroser, psykoser och vem vet vad. Familjerna spricker, barnen kommer i kläm etc. Samhället, dvs. sjukvårdens psykiatri gör alldeles för lite för att fånga upp de anhöriga som behöver stöd, förklaring och kunskap. Det finns troligen många anhöriga som på grund av sina borderlinepartners tvingas sjukskriva sig för depression. Ett problem är den brist på självinsikt som många borderline har, vilket i sin tur betyder att det är omöjligt för läkarna att kontakta de anhöriga av rena sekretesskäl. Vi får ingenting veta och får ingen hjälp. Detta påverkar givetvis också den som är borderline negativt eftersom man inte kan upprätta en dialog som kan stötta den som har borderline.

Här finns det plats för satsningar på anhöriga - för att stödja den som har borderline indirekt!

Borderline och arbete, går det ihop?

Fördomarna mot psykisk ohälsa är enorma. Den som avviker det minsta från "normen" blir av olika skäl betraktade som sjuka. Det kan vara så att det är de "normala" som hindrar evolutionen till aktivare intellekt. Varför betraktas ADHD som en sjukdom? Jo för att den gör att man avviker från samhällsmönstret. Eller är det tvärtom? Att samhällsmönstret är konstruerat för en typ av människa som finns just nu och därför konserverar människan i ett tillstånd av tröghet, svagt intellekt etc, något som man inte kan säga att varken borderline eller ADHD lider av.

Vi anhöriga måste lära oss att leva med de egenskalper en ADHD eller borderline har, eller vilken annan störning som helst. Inte MOT utan MED! Bejaka dess egenskaper, försök att stå ut med att du själv är den som avviker från ADHD-normen eller borderlinenormen. Vad blir effekterna?


Man behöver se till att man kan leva med effekterna,vad dom än innebär. Vissa kan vara svåra av ekonomiska skäl eller andra skäl. Ett alternativ inom rutan lära sig leva med kan vara att man helt bryter med den som stör relationen och isolerar problemet. Inte en lösning för den som har en störning och knappast för den anhörige heller, men ibland enda utvägen. Panikrutan bör man undvika genom vettig planering av stöd till både den drabbade och den anhörige. Strukturen kan man alltid diskutera dialektiskt, men erfarenheten visar att det ofta finns Escape routes, som kan vara nödvändiga att använda sig av.

Sens Moral om relationer inte just borderline

En man och hustru levde vid floden i fattigdom. De arbetade hårt men kunde aldrig få ett bättre liv. dom älskade varandra mycket. Kvinnan var smal och vacker och hade stort mod. En dag kom en mycket rik man som hade en mycket stor och fin båt och fick syn på kvinnan. Han skickade gåvor till henne, smycken, kläder, doftande parfym och sa att han vill gifta sig med henne. Kvinnan älskade sin man mycket och sade nej, men den rike mannen ville inte ge sig. Han fortsatte att uppvakta henne och till slut kunde hon inte motstå och lovade att lämna sin man trots att hon älskade honom. Dagarna innan hon skulle lämna sin man grät hon mycket. Hon blev sjuk och för varje dag närmade hon sig döden. Hennes man gick då till Budda med offergåvor och bad om vägledning. Budda sa: Du måste ge henne tre droppar av ditt blod så kommer hon att överleva. Mannen gick till hustruns sjukbädd och skar ett snitt i ett finger och droppade tre droppar på hennes läppar. Hustrun vaknade omedelbart och sprang upp ur sin säng och direkt till den rike mannen. En lång tid gick och mannen fick en dag se sin hustru på den rike mannens båt. Han rodde fram till henne och sade: jag gav dig något för att du skulle leva, nu vill jag att du ger mig något tillbaka. Visst, sade hustrun, du skall få tillbaka ditt blod och skar ett snitt som gav tre droppar blod som hon gav till mannen. Så fort han fått blodet sjönk hans hustru ner på däck och dog under smärta. Sedan den dagen är det bara honmyggorna som dricker blod.

Så nu vet ni alla anhöriga!!! Även till borderline.....

Borderline och förtal

Som ett led i en separation kan olika uppfattningar ta väldigt olika uttryck. Den ångest som en borderline känner för en verklig eller inbillad separation kan bli väldigt besvärlig för anhöriga. Ett färskt exempel visar vad som kan hända, ett typfall som många har mailat till mig med liknande erfarenheter.

En relation med en borderline spricker, vi antar att det är kvinnan som är borderline i detta fall. Vad händer?

Ofta är det den som är borderline som bryter relationen utan att egentligen mena det! Detta sker upprepade gånger, utan någon synbarlig orsak eller någon periodicitet, möjligen kopplat till PMS. Historien upprepar sig gång på gång och den anhörige förstår ingenting alls. En dag kan det hända att den anhöriges tålamod tar helt slut, att all energi är stulen och att man bara vill bli av med personen, till vilket pris som helst. MAn kastar sig ut och bekräftar att: NU ÄR DET SLUT! Jag vill inte ha med dig att göra. Det är enormt smärtfyllt men nödvändigt för att överleva på sikt. Man bryter kontakten och egentligen ingenting händer. Några SMS som är korta och korrekta, något lite vänligt, avslutat med Kram, du vet att jag tycker om dig etc, en väg tillbaka! Om mannen i detta läge säger: NEJ TACK, JAG HAR EN NY KVINNA! tar det hus i helvete. Förtal inför gemensamma vänner, polisanmälningar, beskyllningar, hot och psykiskt våld! Sabotage av allt som går att sabotera,total brist på samarbete i bodelning etc. Allt för att jävlas. Allt för att fjärma parterna åt genom förtal och tekniken att bränna skepp!

VAd kan man som anhörig göra? Sitt ner och vila, försök aldrig ta en kamp om den inte innehåller rättsliga efterspel som reglering av skulder eller liknande. Använd aldrig barn som budbärare, det kommer den som är borderline att göra med större sannolikhet. Barnen har rätt till sin egen uppfattning och agerar efter sina egna principer. Prata aldrig med gemensamma vänner om exxet, bara sudda ut helt och hållet. Lägg ner!

Ovanstående låter drastiskt, men tyvärr måste jag nog konstatera att det oftast fungerar så. Det kan finnas hot om självskada och annat i bilden, men det är ren utpressning som man inte får ta personligt. Det räcker med att den som är borderline har det jobbigt, låt dig inte dras med i depressioner och annat. Det måste dom klara själva! Den som är bborderline blir inte bättre av att du också mår illa!

SJälvklart gäller inte detta för alla enskilda fall, men som generell iakttagelse stämmer det nog ganska bra! Lycka till, skriv!!!!

Manipulerar borderline?

Frågan väcks av att väldigt många mail kommer till midas.2@hotmail.com om just detta. Man upplever som anhörig att en borderline alltid får sin vilja igenom. Att alla andras åsikter kommer i andra hand, eller helt negligeras. Vad beror i så fall detta på? Kanske är det så att vi som anhöriga tvingas gå på tå för våra borderline och att vi vet vad som väntar om vi INTE ger efter. Långt ifrån alla anhöriga har dessa problem men har man det så kan helvetet brakar loss. Man måste se det både ur borderlinernas perspektiv och ur den anhöriges perspektiv. Strukturen i dialogen kan bli stympad i den dialektiska processen, framför allt genom att tolkningsföreträden manifesteras i de anhörigas rädsla för att det skall bli problem. Vissa borderlien har per definition alltid rätt till tolkningsföreträde. Som anhörig är det mänskligt att så småningom bli en smula irriterad, för att inte säga totalt jävla skitförbannad. Våra reaktioner tolkas av borderlinern som att vi inte älskar dom, inte som en indikation på att dom kanske rent av har FEL! Den funktionen, HA FEL, finns inte hos alla människor, borderline eller inte, men det känns som det är vanligt att en borderliners verktygslåda ser annorlunda ut än en anhörigs. Man är inte kompatibla i alla tillfällen.

Om du vill se ett exempel, bläddra neråt en bit till min tänkbara historia och läs. Förundras förfäras eller gapskratta.....

Välja med hjärta eller hjärna?

Här kommer en länk till min andra blogg, Tre Pojkar. Lite mera på skoj, men ett viktigt ämne. Hur väljer vi våra livspartners? Är slumpen ingen tillfällighet? För ofta är det slumpen som gör att man hamnar på just det tåget eller i den butiken där man träffar någon.

Detta inlägg pekar på det knepiga resonemangsäktenskapets vedermödor i beslutsprocessen.

Klicka här nedan

ATT VÄLJA MODELL

Antidepressiva medel och borderline

Väldigt många med borderline har antidepressiva mediciner som Citalopram, Cipramil, Zoloft ellr liknande. De hjälper uppenbarligen mycket bra, men det finns bieffekter. en av dom är en viss slöhet och lättja. Man blir ibland trött och man förlorar sexlusten. Det tar ett par veckor att tagga ner och ställa ut medicinen. Många får huvudvärk, lite yrsel etc. Man skall trappa ner försiktigt under ett par veckor. Efter någon vecka återkommer sexlusten och man känner sig mera fokuserad på saker man gör, t ex arbetet. Man måste väl balansera nytta mot bieffekter på något bra sätt.

Antidepressiva har en lugnande inverkan på humörsvängningarna, åtminstone de snabba som håller i sig allt från 10 min till ett par dagar, men inte så mycket på de bipolära svängningarna som är mera långsiktiga och kan hålla på i månader. Tyvärr är det vanligt att man är bipolär om man är borderline och det gör behandlingarna svårare för patienten. För omgivningen är det svårt att skilja borderlinesvängningarna från de bipolära. Vi vet inte hur vi skall förhålla sig vid olika tillfällen. Vi blir förvirrade, osäkra och det tar energi från oss. Det gör att vi blir medberoende och också behöver antidepressiva tabletter.

En kvinna skrev till mig när jag använde ordet medberoende att "Vi är ju faktiskt inte alkoholister". Nej så är det, men konsekvenserna för oss anhöriga kan bli lika allvarliga, om än av andra orsaker. Det är komplexa frågor utan standardsvar och utan regelsystem, det finns troligen lika många metoder att möta som det finns anhöriga!

Bordeline och konflikter

Det är inte självklart att en person med borderline har mera konflikter än andra. Ofta får dom dock större konsekvenser, både för dom själva och för omgivningen. Det kan gälla ett förfluget ord, ett tonläge som bara lyssnaren känner, eller en handling som är stundens ingivelse. Resultatet kan bli en total konfrontation, se mitt tidigare inlägg om ett fiktivt referat nedan! Varför går det så ofta så snett? En borderline ser ofta svart eller vitt. Man kan vara väldigt överens en dag men bli utsparkad nästa dag. Älskad och hatad varannan dag. Underbar eller skithög, vacker eller ful. Ingenting däremellan. För att undvika detta försöker många anhöriga anpassa sig, gör sitt yttersta för att inte utlösa en kris och kan därmed inte föra en normal konversation utan att hela tiden väga ord på guldvåg. Detta gör att den som är borderline står utanför det sociala livet och deltar inte med andra på samma emotionella nivå. Utanförskapet ökar direkt och de paranoida dragen tolkar minsta sak fel, av samma dumma anledning. Det icke uttalade kan ställa till mycket besvär. Som anhörig gör man ofta en björntjänst genom att gå på tå och aldrig sätta ner foten. Det ställs inga krav och därmed växer utanförskapet och isoleringen obehindrat vilket skapar frustration. Vi anhöriga måste ta tag i frågan oerhört tidigt. Ser vi på våra barn att det finns problem med detta måste vi ta professionell hjälp av BUP eller liknande. Är man för sen med behandlingen och terapin blir det enormt svårt att få effektiv hjälp. Jag har sett det på allt för nära håll.

De ständiga jättejobbiga konflikterna tar massor av energi och man blir bokstavligen rånad på det lilla man har kvar. Tyvärr stannar inte den energin kvar i den som är borderline utan bara försvinner. Den formen av energi är inte oförstörbar.

Borderline i verkligheten, referat av ett tänkt samtal

Här kommer en text som jag skrev i mars 2008. Jag hade "paus" från min kvinna och funderade på hur det skulle varit om hon bodde hos mig med sina barn. Historien är fiktiv, men vi har haft otaliga liknande "samtal". Så, funderar du på din relation med en borderline, eller är du själv borderline.... om du känner igen dig är det röd varningsflagga!


2008-03-16

Tänk om... Fröken M bott med mig här. Vi hade haft en trevlig kväll framför TV:n och melodifestivalen. Alla hade fått rösta på sina favoriter, vi hade ätit gott och fått ett glas vin och så småningom svimmat av i paulunen.

Pojkarna hade vaknat vid ½ 8-tiden och jag hade redan då suttit i köket med tidningen, elden sprakande och det härliga ljuset från havet hade lyst upp tillvaron ännu mera. Eftersom M inte sovit så bra kommer hon ner vid 10-tiden. Har legat vaken och hypertänkt. Vi äter frukost och har det OK. Jag går ut i trädgården och beskär äppelträd, river bort gammal vegetation etc.

När klockan är 1 och vi äter lunch förslår jag att vi skall hitta på någon aktivitet. Nej, säger lillpojken (hennes alltså) jag vill spela dataspel. OK, säger M, vi stannar hemma då. Jamen jag vill på utflykt säger hennes stora kille. Men då kanske du och jag skall ta en utflykt till 4 H-gården föreslår jag. Ja, säger han. Är det OK M? Ja, det är det säger hon och vi bestämmer det.

Efter en stund säger:
M: Peter, du manipulerar mina barn, jag tycker inte om det. Du kör över dom hela tiden. Du tar ifrån dom alla initiativ.
P: Va?, jag ser detta som ett alternativ till dataspel och känner inte att jag manipulerar. Han får ju säga ja eller nej till mitt förslag, jag tjatar inte.
M: Det är sättet du gör det på och jag accepterar inte det. Här har vi ett problem. Jag känner mig fångad och det vill jag inte. Vi måste fundera över vår relation överhuvudtaget.
Stora pojken: Mamma, varför bråkar du jämt? Du skapar problem som inte finns. Peter och jag kommer ju hem senare och då har ju L fått spela sina dataspel.
M: Jag säger vad jag vill och det får ni finna er i, så är det bara.
Stora pojken (SP): Ja det är klart att du får men det blir så trist när ni inte vill något.
M: Där ser du Peter vad du manipulerar mina barn, dom tycker ju som du hela tiden.
P: Ja, det är möjligt att dom tycker som jag, men jag känner inte att jag manipulerar utan kommer med förslag. Det finns ju en möjlighet att dom tycker mitt förslag är OK, åtminstone SP. Du får gärna komma med motförslag, jag är mycket anpassningsbar så länge pojkarna är nöjda med dagen. Är dom glada så är jag glad. Fast jag vill ju att du skall vara glad också. (Pussar på kinden och smeker henne över håret.)
M: Ja, där ser du hur du manipulerar och vänder allt till din fördel, jag accepterar inte det.
P: OK, hur gör vi nu då? Vad skall vi göra idag?
M: Jag vet inte, men jag ställer inte upp på ditt auktoritära sätt.
SP: Nu tycker jag du skall sluta bråka mamma, du är ju skitdum.
M: Jaha, nu får du mina barn att vända sig mot mig också, det är så typiskt dig. Se nu vad du ställt till med!
P: Har du inte tänkt möjligheten att det faktiskt är du som ställer till det?
M: Det där är så typiskt dig, så fort jag kritiserar dig så kastar du tillbaka på samma sätt. Dessutom vill inte barnen vara med dig, dom är rädda för dig!
LP: Det är vi inte alls mamma, du bara bråkar.
SP: Sluta nu mamma, jag vill i alla fall åka med P till 4H-gården.
P: Jag tror inte ett ögonblick att pojkarna är rädda för mig, det visar dom ju aldrig.
M: Nej, inte när du är med men när vi är ensamma och Du ljuger om detta. Du kan inte hantera sanningen och det är ett allvarligt problem i vår relation. Jag litar mera på SP och LP för dom har jag känt i 8 resp 10 år och dig har jag bara känt i ett år.
P: Det där får ju stå för dig, jag hör ju bara vad pojkarna säger. Jag tror att du har ett problem med separationsångest, att du inte har full kontroll jämt när jag är med. Jag hittar på saker som du inte kan hitta på och då blir du svartsjuk eller nåt. Det behöver du inte bli alls, följ med eller hitta på ett motförslag så blir det så bra.
M: Nu är du så där manipulativ igen och skall styra mig i minsta detalj, jag behöver ingen som talar om för mig vad jag skall göra. Du är inte min pappa!
P: Ibland vore det nog bra om någon styrde dig lite grand, men jag vägrar göra det, jag erbjuder och var och en tar ställning till erbjudandet. Vore jag din pappa skulle jag nog inte försörja dig, men nu är du min käresta och jag gör det gärna när det behövs.
M: Vi kommer inte vidare i vår relation och jag vet inte om jag vill längre.
P: Du menar att du inte kan styra allt efter din pipa. Vi är faktiskt två vuxna och 4 barn i detta förhållande. Det måste vi komma ihåg. Mina barn har också krav, liksom dina. Jag försöker ta hänsyn till dig och dina pojkar. Men jag upplever att du sparkar bakut så fort jag öppnar munnen.
M: Det är ju för att du inte talar sanning utan ljuger om ditt förhållande till mina barn! Du manipulerar precis hela tiden.
P: Hur kan du säga så? LP vill spela dataspelmedan SP vill åka till 4 H-gården. När vi fixar för båda så att båda blir nöjda är väl inte det att manipulera!
M: Där ser du, du märker det inte själv! DU är så himla auktoritär……
P: Nej nu får du ge dig, jag tycker att du är orättvis. Fråga pojkarna i stället. Seb, är jag sådan som bestämmer för mycket.
Seb: Nej inte alls, det är väl bra om vi kan göra saker som vi tycker är kul, jag känner inte att jag måste följa med.
John: Har dom marsvin där?
P: Jag vet inte.
M: Det spelar ingen roll, någon utflykt blir det inte och Seb får inte följa med dig.
P: OK, men nu tycker jag att du är på en 12-årings nivå.
M: Ja, tyck det då, det skiter väl jag i.
P: Jo, jag vet det och det är ju lite ovanligt att du skiter i vad jag tycker och hur vi har det tillsamman.
M: Ja, om vi nu skall vara tillsamman.
P: Mia, vi bor tillsammans och kan inte bryta upp hela familjen för att John vill spela dataspel och Seb vill åka på utflykt.
M: Du får åka själv om det är så viktigt.
P: Jag tar mig in till stan i så fall och lyssnar på Jazz på Stampens eftermiddagskör.
Seb, Då vill jag åka med får man ha med barn där?
P: Fråga mamma om du får åka eller inte, det är ju uppenbarligen hennes ord som är lag.
M: Nu är du så där autoritär. Jag accepterar inte det.
P: OK, vad har du för alternativ för dagen.
M: Pojkarna och jag åker till K och vi får se om vi kommer hem ikväll eller sover över. Ring inte till mig.
Seb: Mamma, skärp dig, du är ju hopplös som du skapar bråk hela tiden. Jag åker med P och så får du säga vad du vill om det.
M: Där ser du nu har du sabbat våran relation också!
P: Det är en sak du inte behöver hjälp med, det fixar du så bra på egen hand. Märker du inte att barnen kör om dig? Du sabbar allt för dom. Vad gör vi då? Får någon följa med på Stampen eller till 4H-gården eller vad händer?
M: Pojkarna och jag åker.
P: Ja, det kanske är lika bra, men stanna annars för jag är inte hemma. Så slipper du åtminstone se mig eftersom det är så jobbigt för dig.
M: Ja, det är verkligen jobbigt, jag vill inte ha det så här.
P: Det vill verkligen inte jag heller, varför blir det alltid så här när du snedtänder på något?
M: Jag snedtänder inte, det är du som är barnslig och bara vill sticka så fort det blir diskussion.
P: Det här är ingen diskussion Mia det är ett verbalt slagsmål och jag tycker du kör med ojusta grepp.
M: Va, skall du säga, jag tycker du skall be om ursäkt.
P: OK, då ber jag om ursäkt för att jag erbjöd Seb en utflykt, för det var det det hela startade med.
M: Nej det är ditt sätt att säga det på som jag inte gillar. Jag gillar inte att du kör över både mig och barnen.
P: Men jag frågade om det var OK att vi åkte och du sa ja, minns du det.
M: det gjorde jag inte alls, ljug inte för mig, jag vet exakt hur det gick till, du övertalade Seb och tjatade på honom så att han inte kunde säga nej, han är ju rädd för dig, fattar du inte det?
Seb: Det är jag inte all det. Kom P så åker vi nu istället för att hålla på och tjafsa. Mamma, du bråkar om precis ingenting.

Här slutar jag av ren barmhärtighet dagens Scenario för den 16 mars 2008. Borde jag sakna detta? En rent retorisk fråga!!!