Borderline i verkligheten, referat av ett tänkt samtal

Här kommer en text som jag skrev i mars 2008. Jag hade "paus" från min kvinna och funderade på hur det skulle varit om hon bodde hos mig med sina barn. Historien är fiktiv, men vi har haft otaliga liknande "samtal". Så, funderar du på din relation med en borderline, eller är du själv borderline.... om du känner igen dig är det röd varningsflagga!


2008-03-16

Tänk om... Fröken M bott med mig här. Vi hade haft en trevlig kväll framför TV:n och melodifestivalen. Alla hade fått rösta på sina favoriter, vi hade ätit gott och fått ett glas vin och så småningom svimmat av i paulunen.

Pojkarna hade vaknat vid ½ 8-tiden och jag hade redan då suttit i köket med tidningen, elden sprakande och det härliga ljuset från havet hade lyst upp tillvaron ännu mera. Eftersom M inte sovit så bra kommer hon ner vid 10-tiden. Har legat vaken och hypertänkt. Vi äter frukost och har det OK. Jag går ut i trädgården och beskär äppelträd, river bort gammal vegetation etc.

När klockan är 1 och vi äter lunch förslår jag att vi skall hitta på någon aktivitet. Nej, säger lillpojken (hennes alltså) jag vill spela dataspel. OK, säger M, vi stannar hemma då. Jamen jag vill på utflykt säger hennes stora kille. Men då kanske du och jag skall ta en utflykt till 4 H-gården föreslår jag. Ja, säger han. Är det OK M? Ja, det är det säger hon och vi bestämmer det.

Efter en stund säger:
M: Peter, du manipulerar mina barn, jag tycker inte om det. Du kör över dom hela tiden. Du tar ifrån dom alla initiativ.
P: Va?, jag ser detta som ett alternativ till dataspel och känner inte att jag manipulerar. Han får ju säga ja eller nej till mitt förslag, jag tjatar inte.
M: Det är sättet du gör det på och jag accepterar inte det. Här har vi ett problem. Jag känner mig fångad och det vill jag inte. Vi måste fundera över vår relation överhuvudtaget.
Stora pojken: Mamma, varför bråkar du jämt? Du skapar problem som inte finns. Peter och jag kommer ju hem senare och då har ju L fått spela sina dataspel.
M: Jag säger vad jag vill och det får ni finna er i, så är det bara.
Stora pojken (SP): Ja det är klart att du får men det blir så trist när ni inte vill något.
M: Där ser du Peter vad du manipulerar mina barn, dom tycker ju som du hela tiden.
P: Ja, det är möjligt att dom tycker som jag, men jag känner inte att jag manipulerar utan kommer med förslag. Det finns ju en möjlighet att dom tycker mitt förslag är OK, åtminstone SP. Du får gärna komma med motförslag, jag är mycket anpassningsbar så länge pojkarna är nöjda med dagen. Är dom glada så är jag glad. Fast jag vill ju att du skall vara glad också. (Pussar på kinden och smeker henne över håret.)
M: Ja, där ser du hur du manipulerar och vänder allt till din fördel, jag accepterar inte det.
P: OK, hur gör vi nu då? Vad skall vi göra idag?
M: Jag vet inte, men jag ställer inte upp på ditt auktoritära sätt.
SP: Nu tycker jag du skall sluta bråka mamma, du är ju skitdum.
M: Jaha, nu får du mina barn att vända sig mot mig också, det är så typiskt dig. Se nu vad du ställt till med!
P: Har du inte tänkt möjligheten att det faktiskt är du som ställer till det?
M: Det där är så typiskt dig, så fort jag kritiserar dig så kastar du tillbaka på samma sätt. Dessutom vill inte barnen vara med dig, dom är rädda för dig!
LP: Det är vi inte alls mamma, du bara bråkar.
SP: Sluta nu mamma, jag vill i alla fall åka med P till 4H-gården.
P: Jag tror inte ett ögonblick att pojkarna är rädda för mig, det visar dom ju aldrig.
M: Nej, inte när du är med men när vi är ensamma och Du ljuger om detta. Du kan inte hantera sanningen och det är ett allvarligt problem i vår relation. Jag litar mera på SP och LP för dom har jag känt i 8 resp 10 år och dig har jag bara känt i ett år.
P: Det där får ju stå för dig, jag hör ju bara vad pojkarna säger. Jag tror att du har ett problem med separationsångest, att du inte har full kontroll jämt när jag är med. Jag hittar på saker som du inte kan hitta på och då blir du svartsjuk eller nåt. Det behöver du inte bli alls, följ med eller hitta på ett motförslag så blir det så bra.
M: Nu är du så där manipulativ igen och skall styra mig i minsta detalj, jag behöver ingen som talar om för mig vad jag skall göra. Du är inte min pappa!
P: Ibland vore det nog bra om någon styrde dig lite grand, men jag vägrar göra det, jag erbjuder och var och en tar ställning till erbjudandet. Vore jag din pappa skulle jag nog inte försörja dig, men nu är du min käresta och jag gör det gärna när det behövs.
M: Vi kommer inte vidare i vår relation och jag vet inte om jag vill längre.
P: Du menar att du inte kan styra allt efter din pipa. Vi är faktiskt två vuxna och 4 barn i detta förhållande. Det måste vi komma ihåg. Mina barn har också krav, liksom dina. Jag försöker ta hänsyn till dig och dina pojkar. Men jag upplever att du sparkar bakut så fort jag öppnar munnen.
M: Det är ju för att du inte talar sanning utan ljuger om ditt förhållande till mina barn! Du manipulerar precis hela tiden.
P: Hur kan du säga så? LP vill spela dataspelmedan SP vill åka till 4 H-gården. När vi fixar för båda så att båda blir nöjda är väl inte det att manipulera!
M: Där ser du, du märker det inte själv! DU är så himla auktoritär……
P: Nej nu får du ge dig, jag tycker att du är orättvis. Fråga pojkarna i stället. Seb, är jag sådan som bestämmer för mycket.
Seb: Nej inte alls, det är väl bra om vi kan göra saker som vi tycker är kul, jag känner inte att jag måste följa med.
John: Har dom marsvin där?
P: Jag vet inte.
M: Det spelar ingen roll, någon utflykt blir det inte och Seb får inte följa med dig.
P: OK, men nu tycker jag att du är på en 12-årings nivå.
M: Ja, tyck det då, det skiter väl jag i.
P: Jo, jag vet det och det är ju lite ovanligt att du skiter i vad jag tycker och hur vi har det tillsamman.
M: Ja, om vi nu skall vara tillsamman.
P: Mia, vi bor tillsammans och kan inte bryta upp hela familjen för att John vill spela dataspel och Seb vill åka på utflykt.
M: Du får åka själv om det är så viktigt.
P: Jag tar mig in till stan i så fall och lyssnar på Jazz på Stampens eftermiddagskör.
Seb, Då vill jag åka med får man ha med barn där?
P: Fråga mamma om du får åka eller inte, det är ju uppenbarligen hennes ord som är lag.
M: Nu är du så där autoritär. Jag accepterar inte det.
P: OK, vad har du för alternativ för dagen.
M: Pojkarna och jag åker till K och vi får se om vi kommer hem ikväll eller sover över. Ring inte till mig.
Seb: Mamma, skärp dig, du är ju hopplös som du skapar bråk hela tiden. Jag åker med P och så får du säga vad du vill om det.
M: Där ser du nu har du sabbat våran relation också!
P: Det är en sak du inte behöver hjälp med, det fixar du så bra på egen hand. Märker du inte att barnen kör om dig? Du sabbar allt för dom. Vad gör vi då? Får någon följa med på Stampen eller till 4H-gården eller vad händer?
M: Pojkarna och jag åker.
P: Ja, det kanske är lika bra, men stanna annars för jag är inte hemma. Så slipper du åtminstone se mig eftersom det är så jobbigt för dig.
M: Ja, det är verkligen jobbigt, jag vill inte ha det så här.
P: Det vill verkligen inte jag heller, varför blir det alltid så här när du snedtänder på något?
M: Jag snedtänder inte, det är du som är barnslig och bara vill sticka så fort det blir diskussion.
P: Det här är ingen diskussion Mia det är ett verbalt slagsmål och jag tycker du kör med ojusta grepp.
M: Va, skall du säga, jag tycker du skall be om ursäkt.
P: OK, då ber jag om ursäkt för att jag erbjöd Seb en utflykt, för det var det det hela startade med.
M: Nej det är ditt sätt att säga det på som jag inte gillar. Jag gillar inte att du kör över både mig och barnen.
P: Men jag frågade om det var OK att vi åkte och du sa ja, minns du det.
M: det gjorde jag inte alls, ljug inte för mig, jag vet exakt hur det gick till, du övertalade Seb och tjatade på honom så att han inte kunde säga nej, han är ju rädd för dig, fattar du inte det?
Seb: Det är jag inte all det. Kom P så åker vi nu istället för att hålla på och tjafsa. Mamma, du bråkar om precis ingenting.

Här slutar jag av ren barmhärtighet dagens Scenario för den 16 mars 2008. Borde jag sakna detta? En rent retorisk fråga!!!

Sex och Borderline, vad är vad????

Hm.... Det sitter ihop på flera vis. För det första kan man ana att det finns ett samband mellan kvinnor som blivit utsatta för övergrepp som barn och borderline. Flera studier visar att det är en mycket stor överrepresentation. Detta kan t ex kombineras med att man i vuxen ålder inte har några som helst minnen från tiden för t ex 6 års ålder. Förträngning är ett utmärkt sätt att bli av med ångesten över upplevelsen. Många av de som mailar till mig om detta bekräftar att det är så. Inte på något sätt statistiskt mätbart, men den typen av mätningar har andra genomfört.

Själva sexlivet kan påverkas negativt, man har kanske inte blivit sedd eller respekterad som barn, man kan vara uppväxt i stökige sociala förhållanden och bollats mellan mormor/morfar och föräldrar, dagis och har ibland svårt att hitta sin anknytning. Alla barn behöver knyta an och bli sedda. Inte bara Adoptivbarn som man oftast pratar om när det gäller anknytning.

Sexualiteten och förmågan att ge sig hän i ren relation kan bli mycket skadad av olika traumatiska upplevelser. Varför det finns en samvariation mellan borderline och sexuellt utnyttjande är kanske inte så svårt att förstå i detta perspektiv. Men det visar ju också, om det är sant, att sexövergrepp kan bli livsavgörande för dom som utnyttjas. Troligen också för förövaren! Varför kan vi människor inte respektera varandra och använda hjärtat att styra hjärnan, inte våra genitaliers mera biologiska drifter. Är vi verkligen så lågt stående varelser, jag börjar tro det.

Befria de som utsatts för övergrepp! Skapa mycket större resurser för att bearbeta posttraumatisk stress för unga, lär av Jean Piaget om assimilation och ackomodation!!!

Borderline Anhörig Terapi

Hur kan man hantera sin ångest som anhörig när det gäller en borderline som man älskar. Det känns ibland hopplöst att lösa de relationsproblem som vi skapar tillsammans med vår borderlineanhöriga. För vi som är medberoende är verkligen en faktor i detta, det måste vi inse. Vi blir extremt lyhörda för stämningar och triggar på små signaler. Ju längre relationen pågår desto lägre toleranströskel har vi.

Vilka verktyg kan vi använda oss av? Ett av de allra bästa är att skriva dagbok. Att notera alla händelser som gör att man kommer på kant, att man blir sårad och ledsen, att dagen blir till mörker och depression.

När man så småningom bestämmer sig för att avsluta relationen, vilket de flesta anhöriga i en kärleksrelation tänker på, så kommer alltid en back-lash, dvs att man blir ledsen och bara ser det fina i relationen. Medicinen är då att ta fram sina anteckningar i dagboken och läsa en stund. Sedan är man lätt vaccinerad mot tanken att återvända till relationen. Det fungerar ofta jättebra, men sällan hela vägen ut! Hur KAN jag vara så jäkla dum att jag fortsätter offra bra tid på dålig, relationen finns ju ändå inte! Det är ofta konklusionen av att man hamnar i ett dödläge svävande mellan kärlek och likgiltighet. Man vet inte var man landar eller åt vilket håll underlaget lutar. ALLA, säger ALLA havererade relationer är en stor sorg. Man kan inte rycka på axlarna och säga sig att världen dräller av trevliga tjejer/killar. Vi fungerar inte så! Det bästa vi kan göra är att acceptera detta och ta oss samman och låta vårt förstånd få avgöra. Vilken härlig kvinna som skulle göra mig lycklig hindra mig min BPS-anhörige att träffa? Vi väljer till och från!

Summa: Om inget annat hjälper.... Skriv!

Det värsta med att vara anhörig till en borderline

.... är ovissheten. Att aldrig veta från dag till dag hur känsloläget är, att ständigt leva med en rädsla att det skall paja ur igen. Jag får så många mail till mig som beskriver detta i detalj, att "Just nu funkar det bra, men jag vet att helvetet kommer att braka loss igen". Det är naturligtvis inte hälsosamt att leva med detta, man blir själv väldigt vaken för minsta lilla signal som direkt kan utlösa en lavin av konflikter, "hat" (för det är inte hat), påhopp och utanförskap. Ju känsligare vi blir desto farligare blir dialogen och desto lättare skapas totalkonflikten. Som anhörig kommer man inte undan så länge man är just anhörig. Frågan om vi har några val dyker upp i de flesta dialogerna med er läsare på midas.2@hotmail.com. Jo, vi har val, säger vissa, om vi fortfarande är fria tänkande människor. Den perioden upphör så småningom och vi blir medberoende till våra anhöriga med borderline. Vad kan vi göra. Att lämna kräver enorm styrka, massor av mod och en förmåga att trycka ner sina egna känslor av att vara en slags "Räddare i nöden". Vi har en ibland felaktig övertygelse om att vi MÅSTE fortsätta för att vår anhörige inte klarar sig utan oss. OK, det kan vara så, men för flertalet som fortsätter relationen blir det aldrig, aldrig bättre. Vi kan inte sätta ner foten och ställa saken på sin spets, som t ex ekonomi. Om vi slutar upp med att försörja våra kära går dom under. Ekonomiskt ja, men emotionellt, kanske. Vi blir hypnotiserade, övertygade och fast i en föreställning att VI behövs. Ofta gör vi dom en björntjänst! Jag skall nu sluta med björntjänster! Men kommer jag att se på när det blir katastrof? Kommer jag inte att i alla fall ställa upp med ytterligare en rejäl trave tusen-lappar för att hon skall kunna bo kvar i lägenheten, inte hamna hos fogden oavsett hur taskig JAG tycker hon är? Kanske!! Vi är människor för att vi är sociala och för att vi har övertygelse. Det har inte djuren!

Intressant länk om borderline och anhöriga

Många har samma erfarenheter som anhörig till en borderline. En del kan formulera sig medan andra genom relationen tagits från allt initiativ och reducerats till en mähä, eller ett kålhuvud. Jag vill inte vara så kategorisk som de som skrivit på sidan jag länkar till, men det är intressant att se vad som rör sig hos anhöriga.

Klicka på rubriken till detta inlägg så kommer du till sidan.

Självskadebeteende vid borderline

I princip kan man säga att det finns ett par varianter av borderline som påverkar självskadebeteenden. Utåtagerande och inåtagerande. Den som är utåtagerande visar i ord och handling att något inte är bra, att ångesten finns där hela tiden och att man kommunicerar ut någon form av budskap. den inåtagerande verkar inte på ytan utan fokuserar all sin ångest inåt på sig själv, klandrar sig själv och ser det som en sak som ingen annan har med att göra. Trycket kan bli för stort och det uppstår fysisk och mentala självskadebeteenden. De fysiska kan vara att man tillfogar sig själv skada och smärta, de mentala att man försätter sig i situationer som man inte vill vara i.

Vi anhöriga blir förtvivlade och vet inte hur vi skall tackla detta. De fysiska skadorna kan ju lagas med nål och tråd, men vi anhöriga får panik och har svårt att förstå. Hur möter man detta när ens barn, partner, förälder eller vän skadar sig själv? Vilka mekanismer ligger bakom? Vad kan vi göra?

Den mentala sociala typen av självskador är en annan sak. Uppbrott ur relationer, hot, verklig separationsångest och annat som försätter en i svåra situationer så att man lider kärlekssmärta i stället för fysisk smärta. Man lider medvetet fast av ett annat slag. Gör slut, fast man inte vill, struntar i kompisarna och lämnar återbud till saker man skulle gjort tillsammans, blir osams med familjen etc,

Frågan är hur vi anhöriga bäst möter självskadebeteenden. Titta på, agera, prata? Kom med era erfarenheter så att andra får ta del av dom.

Kul minne om en romantisk middag

När exxet och jag var på separationsvägen fick vi rådet av en terapeut att gå på en romantisk middag tillsammans. Ok, den råd lyder är vis, vi gjorde oss vackra och glada i hågen körde jag ca 136,8 meter innan vi kom till huvudvägen. Då säger damen, kör rakt över till återvinningsstationen, jag har hela skuffen full med plast och papper. Mmmmm, vilken lysande idé att börja en romantisk afton på återvinningscentralen, att jag inte tänkt på det tidigare själv? Ja, man kan ju skratta åt det efteråt, men en slags brist på tajming kan man väl också säga att det var!!!

OBS! Detta har absolut ingenting med borderline att göra..... kanske nåt annat! Några tips?

Jättebra artikel eller kommentar om borderline

Här kommer en länk till en kille som verkligen sticker ut hakan!! Tyvärr har han delvis rätt...

http://www.borderline.nu/nuke/modules.php?name=News&file=article&sid=133

Borderline personlighetsstörning

Eller BPS som det ofta betecknas, är ett jobbigt tillstånd för den som hamnar där. Otrolit frustrerande att vara delvis socialt handikappad i relation till andra människor. Som Don Miguels Ruiz beskriver att man är ensam i sitt slag. Han menar att det inte spelar någon roll alls vad man är ensam om, utan det är fenomenet ensam. Borderline syns inte utanpå och det kan ta lång tid innan man upptäcker problematiken hos en partner eller en person man har en annan relation till. När det väl bryter ut blir det kaotiskt, med traumatiska upplevelser och stormiga uppgörelser, tårar, skrik och stängda dörrar. Borderlinen skapar dramatik med sina enorma svängningar i sinnestillstånd.

För de anhöriga upplevs detta som ett mysterium, vad händer och varför händer det överhuvudtaget. Vilka mentala processer pågår i denna person, processer som jag inte förstår som anhörig. Det kan saknas logik i tal och handlingar, impulsiva beteenden, problem att hantera sin ekonomi eller hygien, självskadebeteende som kan ta sig vilka uttryck som helst från att provocera i vardagen till att ta sitt liv.

Till denna bloggs mailadress, midas.2@hotmail.com kommer mycket ofta rop på hjälp. Vad kan jag som anhörig göra för min borderlinesyster, vad kan jag göra för att skydda mig själv mot alla påhopp? Hur skall jag överleva tillsammans eller skall jag lämna henne/honom? Handlar det om ett barn eller ungdom har man inte valet att lämna, barnen har man ju alltid i all tid. Dom kan man inte välja bort, men en kvinna som är outhärdlig kan man faktiskt välja bort. Vi får ofta frågan om man skall bryta upp, men detta går givetvis inte att svara på, det beror på alla inblandade och den styrka man har som individ. Ocks å hur mycket man är beredd att offra på ett högriskprojekt, om man vill investera i något där utsikterna att ens på sikt få utdelning är mycket små. De som skriver till oss är ofta desperata och har ingenstans att ta vägen med sina känslor och behov. Därför finns vi på Mänskliga Möten som vanliga medmänniskor, för att vi har någonting att säg om detta.

Borderline när helvetet braka loss

Den som är borderline påverkar sin omgivning väldigt mycket. Ofta är det genom beskyllningar, anklagelser, påhopp och orättvisa omdömen. Många ger bara upp och bara ignorerar men får sin energi bestulen. På lång sikt är det inte hållbart om man inte har tekniker att möta problemen. Det finns inga genvägar och det kanske inte finns vägar alls. Jag tycker bara så synd om dom som verkligen inte kan lämna sina borderline. Exempel föräldrar, syskon eller andra som inte har något val. Vi andra som envisas med att älska sina kära med borderline har faktiskt ett val. Vi är som alltid förmögna att välja till eller välja från alternativ. Det är bara så fruktansvärt otroligt svårt att välja bort. Vad beror det på, är det en mänsklig gåva att bry sig och att aldrig ge upp. Kärleken övervinner allt förstånd och det är verkligen sant. Den som varit i denna situation vet att det är alldeles för sant.

När en ordentlig krasch verkligen inträffar står man alltid lika handfallen. Man har inte en aning om vad man kan göra bättre, inte ens hur man kan skapa alternativa handlingsplaner och deras effekter. Styrkan måste komma inifrån och vi som anhöriga måste lära oss att inte ta någonting personligt. Man måste inse att det är något utanför inte bara min kontroll utan utanför all kontroll överhuvudtaget. Ett självspelande piano som tar turer upp och ner hela tiden. Det finns inga samband och man går helt bet på att hitta en struktur för att forma en förklaring när det redan har hänt.

En borderline är vilse och gör sin omgiven lika vilse, med skillnaden att den anhörige famlar i blindo totalt.

Borderline, hur skyddar man sig?

Som anhörig till en person med borderline måste man utveckla tekniker för att inte bli totalt kvävd och mosad av alla infall. Det låter hemskt men man måste faktiskt ha en skyddsutrustning som kan ta emot de värsta smällarna, heltäckande över hela själen och hjärtat. Vad kan man göra då för att inte bli skadad?

1. Ta ingenting personligt. Påhoppen och ilskan kommer av andra saker som utlöser problemen. Det är inte ditt fel att det går snett på hans/hennes jobb och att pengarna aldrig räcker att alla är dumma och att hon/han inte har någon självkänsla. Det handlar inte alls om dig, utan om yttre faktorer som påverkar negativt.

2. Ha en beredskap, förvänta dig absolut ingenting någonsin, varken hat eller kärlek, omsorg eller likgiltighet. Bara vila i nuet och säg till dig själv: OK idag är hon nere, något har gått snett och det går ut över mig. Jag kan ta det för att jag älskar henne. Än så länge! Om ett par dagar är hon tillbaka och vi är som förut igen.

3. Lär dig räkna till 10, jäkligt sakta. För varje siffra säg att du älskar henne/honom.

4. Om inget annat hjälper... skriv i din dagbok hur du känner dig, gå undan en stund och tänk på vad livet har att bjuda just dig! Att det är en nåd som du själv har fått att kunna stå ut med problemen. Om du tror på Gud, be honom om mod och styrka att behålla dig själv och ditt eget liv utan att förgås!

5. Tro ingenting av det du hör, inte att hon älskar dig när hon säger det, inte att hon hatar dig när hon säger det. Det är inte hon som talar det är hennes själs svartaste djup som har kontaktat henne om hon hatar dig. Det är hennes önskan om kärlek som säger att hon älskar dig.

6. Lev i kärlek och utplåna allt hat. Älska livet, henne och dig själv!

Är det någon som har mera förslag, skriv i kommentarsfältet!

Den perfekta relationen, finns den?

Nästa fråga är: Kan en relation per definition överhuvud taget vara perfekt. Är den då inte en blåkopia av sig själv med två klonade individer som båda är Narcissus? Alla relationer innehåller spänningar så att man utvecklas av varandra eller i alla fall får intryck av varandra. Nästa fråga är: Är det ens önskvärt med en perfekt relation? Kanske, kanske inte. Vill man leva ett lättuggat liv utan senor eller scener så kan man klara sig på barnmatsburkar. Men det blir inte så spännande. Ingen coer de filet provencale, ingen blodpudding (som jag gillar) och inga utsvävningar överhuvudtaget. Därmed inte heller någon utveckling. Jag har aldrig någonsin hört om en relation utan konflikter. Skulle någon beskriva en sådan så vet jag omedelbart att jag pratar med en lögnare.

Använd konflikterna till att utvecklas och lära, inte till att skiljas!!!!! Hör det!

Borderline. Skadeskjutna kvinnor, vilka män dras till dom?

Det är nog en speciell sorts män som dras till skadeskjutna kvinnor. Med skadeskjutna menar jag där livet gått hårt fram med en taskig barndom, alkoholism, splittrade familjer och social otrygghet. Ofta kommer man i ett stadium av borderline som är ett tillstånd, inte en sjukdom. Men varför dras vissa män till dessa kvinnor? Är det en vårdande ambition som gör att vi vill vara med, eller klara vi inte av att ragga upp andra kvinnor, utan behov av stöd. Självständiga, potenta, intelligenta damer som inte behöver en tröstande famn, utan klarar sig på egna meriter? Är den vårdande läkande delen ett kvinnligt drag eller har vi män också sådana egenskaper? Det vore ju trevligt om man kunde bejaka dessa utan att just hamna hos en borderline. Vilka medel tar vi till i relationerna? Männen är fysiska medan kvinnorna är emotionella. Män slåss och kvinnor gråter. Visa mig den man som inte faller för en ledsen kvinna i nöd!! Han finns inte! Visa mig den kvinna som inte blir livrädd för en man som brukar fysiskt våld. Hon finns inte! Men, det är ytterligt få som inte återkommer i gamla beteenden, våldsman efter våldsman passerar i en kvinnas liv. Känslomässiga damer på rad genom mäns liv. Varför är det så svårt att bryta mönster? Jag vill inte hamna i samma problem en gång till! Varningstext på människor borde det finnas, inte bara på cigaretter och vin: OBS! Att vara med denna man kan ge svåra fysiska och psykiska skador. Eller: Kärlek i samband med tårar kan skapa medberoende!!

Att välja borderline, inlägg nr 200!!!!

Under åren har det blivit en massa inlägg här på Mänskliga möten. det började som ett experiment med bloggen som medium och har nu vuxit till en av de mest besökta bloggarna om borderline i Sverige. Grattis!

Varje gång man väljer, väljer man bort. På radio ikväll intervjuades en spårvagnsförare från Göteborg. Han sa många kloka saker, varav en var att livet är som ett spårvägsnät. Man växlar in på banor vilket samtidigt innebär att man växlar bort rån andra banor. Just frågan om att välja att vara anhörig till en person med borderline MÅSTE vara ett aktivt val, om inte i början av relationen men väl efter en tid. Man måste våga ta ställning till om ens eget liv skall få fyllas av en person med borderline. Att inte välja aktivt är att frånta sig möjligheten till ett annat liv, med en annan människa som ger andra saker än den med borderline ger. Vad vill jag ha? Vill jag ha en person som hela tiden skapar turbulens, konflikter och är fylld av nojor och kaos? Eller vill jag hellre ha en sansad lugn person som lunkar på i ett stilla tempo. Svaret är verkligen inte lätt att ge. Framför allt vet man ju inte förrän det är för sent vad man skulle gjort. Hur kan man välja bort en borderline? Jo, genom att göra ett nytt val och välja en "vanlig" partner. Låter enkelt men är tyvärr något av det svåraste man kan göra. Jag tänker på Olle Adolfsson i visan Trubbel:.... men trots all kärleksbrist och trasighet och tankar, Dig vill jag älska livet ut, dig har jag kär! Har jag själv inte försökt förneka min kärlek i ett hopplöst ältande, ringaktat, nedvärderat och i allmänhet förminskat min kärlek, men skändligen totalt misslyckats. Jag är totalt såld och vill bara leva med min borderline, kanske för att jag är en otroligt intensiv person med mycket hög social kompetens. Det är med en borderline man kan använda sina förmågor till fulländning!

Nu låter jag uppgiven, eller hur? Det är jag nog också...... Jag kan inte hitta min spårvägsväxel!

Hur står man ut med en borderline anhörig?

Provokativ fråga.... Hur står den som är borderline ut med sig själv? Det är en minst lika viktig fråga. Kaos internt är nog standardläge, livet hakar upp sig och ingenting går som man vill. Strul på jobbet, usla relationer, uppbrott, sårad självkänsla, dålig ekonomi och ångest, depression och ensamhet. Många borderline har ingen vänkrets för att vännerna tröttnar på dom. Dom står inte ut med att alltid bli svikna, inställda träffar, löften som inte hålls etc.

Många står verkligen inte ut, utan lämnar relationen. Många av dom som stannar kvar i relationen blir reducerade till en stödtrupp och måste ge upp sitt eget liv och sin egen mentala hälsa. Frågan jag ställer mig själv är: Är det värt detta? Jag har tidigare trott att det är värt det, men om man bara får fanstyg till svar för allt man gör för sin anhöriga borderline så finns det en bortre gräns. Borderline manipulerar men går ibland över gränsen, man står bara inte ut. Dialogen blir otroligt ojämn, paranoida påhopp och anklagelser är legio, framför allt när den anhöriga har jobbproblem, vänproblem etc. Då får vi anhöriga klä skott för detta. En dag blir det för mycket, då spricker relationen!

En sidoeffekt av att den som är borderline inte står ut med sig själv är att ca 10 % av alla med diagnosen borderline tar sitt liv. Detta är tragiskt och samhället borde satsa mycket mera på vård och stöd för denna utsatta grupp.

Upp och ner med borderline

En person med borderline har en tendens att fara upp och ner i humöret och i sina relationer. Man vet sällan när man kommer hem hur läget är, får man en kram eller en ilsken blick. Man får som anhörig ångest varje gång man kommer hem. Det är inte ovanligt att man skaffar sig ärenden för att slippa komma hem till ovissheten. Den struktur som borderline ger till oss anhöriga kan vara fruktansvärt ansträngande, ta all energi och vara direkt beroendeframkallande. Det är nyckeln till frågan varför dom är så svåra att lämna. Man vill ju inte ge upp, man vill vinna över beteendena och hoppas på "bättring" utan att någonsin få det. Att ge upp verkar inte vara ett alternativ, men för många går det så långt att de som anhöriga blir psykiskt påverkade med ångest, depression och sömnbesvär.

Vad är det som driver oss att inte bara kapa banden. Jag kan inte säga det, men det finns kanske ett tävlingsmoment i detta, "Jag skall klara av relationen" Frågan är: Skall min partner också klara relationen eller är det bara ett spel för att manipulera oss anhöriga? Borderline är extremt bra på att manipulera men kan också bli manipulerade av personer dom har en tät relation till. Det blir en ojämn kamp där det alltid bara finns förlorare. Jag har bestämt mig för att leva levande, inte dö levande. Därför tar det slut när energin är uttömd. Det går inte att ensam ta hand om en borderline, det är min fasta övertygelse. En relation är därför per definition omöjlig, bara att inse.

Vad är det för mekanismer som gör att vi faller för en borderline som vi redan efter ett par månader förstår är ett hopplöst projekt. Dåligt omdöme! Riktigt dåligt omdöme parat med vilja, romantik och dumdristighet. När energin är slut klara man inte att bryta upp och man är fast i ett livslång förhållande med stort och djupt lidande.

Nu har jag säkert retat upp många med diagnosen borderline. Bra! Uppretade människor kommenterar, protesterar och argumenterar. Många kommer att skriva: Exakt så är det!

SLute på en relation med en borderline är början på något nytt, ny energi som inte förstörs, initiativ, kreativitet, självständighet! Yes, världen: Here I come!

Tecken på borderline, vad kan man göra?

En av de svåraste sakerna med att vara anhörig till en person med borderline, framför allt en kärleksrelation, är att den när som helst, utan förvarning kan haverera, åtminstone tillfälligt. Man kan få de mest underliga reaktioner på ingenting. Vad är då viktigt för oss anhöriga?

* var lugn, tro inte att det är allvar när hon är taskig, det ligger troligen något annat bakom som du inte har pejl på, problem på jobbet, något mamma har sagt eller nåt annat som just du får klä skott för.
* ta det inte personligt, det är inte dig hon är arg på utan på kollegan på jobbet som säger dumma saker, eller på sig själv som inte klarar av miljön på arbetet.
* gör ditt bästa för att avlasta hennes problem genom att säga: Jag ser att du är ledsen, kan jag göra något för dig? Inte sällan kommer : Neeej, jag måste få lite space ett tag. Då ger man space och får sedan höra att man inte bryr sig.

Det måste vara ett rent helvete att ha det på detta sätt. Men hur tänker hon på omgivningen då, dvs. oss anhöriga som svävar i förvirring. Använd hjärnan till att försöka få hennes uppmärksamhet till att förklara din kärlek. Ofta fungerar det inte eftersom självförnekelsen är en stark förmåga hos borderline. Det är som att hälla vatten i en bottenlös hink, det blir lite fuktigt på insidan men torkar inom 5 minuter. Hinken kan aldrig bli full!

Kärlekens båda ansikten

Här ett inlägg på min andra blogg, Tre pojkar. Passar utmärkt på Mänskliga möten

Curling och borderline... finns det ett samband?

Kanske finns det ett samband mellan curlingföräldrars missriktade dalt med sina barn och borderline. Inte ett direkt samband men väl en ångest som många borderline har, nämligen separationsångest. Dom vill inte riskera att bli "lämnade" av sina barn, därför köper dom sina barns gunst genom att köpa saker, passa upp och allmänt curlande. Detta skapar i vissa lägen förakt för föräldrarna och är alltså direkt kontraproduktivt. Barnen behöver regler och guidning i hemmet och skolan. Får dom inte det blir dialogen helt fel. Ungarna kallar sin curlande förälder för en massa dumheter och föräldern blir helt nerkörd. Utbrändhet, allmän olycka och depression kommer som ett brev på posten.

Så till frågan: Hur kan vi som är anhöriga till en borderline som fallit i fällan göra för att skapa bättre förutsättningar? Kan vi stärka mamman eller pappan och hur. Mod kan vara ett framgångskoncept. Modet att säga ifrån: Mamma jag vill ha ett par smörgåsar..... Kommer strax! Jag vill ha dom NUUU! Citat ur levande livet! En 13-åring skall fixa sina egna mackor, även om det innebär att han måste pausa sitt dataspel i 5 minuter. Att stärka en mamma i den situationen är extremt svårt! Det handlar om att komma över en hang-up, dvs. tron på att barnet skall flytta hem till pappa om han inte får sina mackor. Resultatet av att mackorna levereras är förakt, inte tacksamhet! SÅ har man en nedåtgående spiral som ofta utlöser depression och ytterligare belastning.

Lösningen borde vara självkänsla och mental styrka. Om den inte finns utnyttjar barnen detta till bristningsgränsen. Barn är verkligen inga änglar! Hur stödjer man då en borderline. KBT, kvalificerad hjälp är några viktiga delar. Att få verktyg att säga ifrån, att tro på sig själv och inse att man är manipulerad. Genom insikt kan man agera, aldrig utan insikt! Borderline manipulerar ofta själva och blir därför ofta själva manipulerade. En ond cirkel som måste brytas med MOD!

Tro på en borderline?

Det är en utmaning att skriva under denna titel eftersom man kan utgå från att en del ilskna mail kommer till brevlådan. Först vill jag säga att det finns en diskrepans mellan tro och tillit. Man kan alltid tro på något, upp eller ner. Man kan också vara övertygad om något mera intuitivt. Men tillit, det måste förtjänas. Har man inte förtroende så kan man inte kommendera fram tillit. Däri ligger en stor del av de problem som anhöriga till borderline har. Att inte känna tillit till sin anhörige med borderline. Alla bedrar. En person med borderline kanske bedrar oftare och framför allt sig själv. Dom litar inte på sig själva och saknar självtilliten som är en existentiell faktor i individens utveckling. Utan självtillit famlar man i blindo och de strukturer som människor ofta har är mera sällsynta hos de som befinner sig i tillståndet borderline. Just bristen på strukturer frestar på den anhöriges engagemang och tålamod. Det kan sluta med att man ger upp, lämnar, resignerar i relationen eller på annat sätt avvecklar relationen. Vägen är lång och krokig, full av återvändsgränder och misslyckanden, men alltid med en känsla av att inte räcka till. Våra roller som anhöriga är svåra att definiera. Därför bör man kanske inte ha så stora ambitioner när det gäller tillit och borderline.