Besvärliga borderline

Att vara borderline är ett helvete, det vet alla som har erfarenhet av närhet med en borderline. Att vara anhörig kan vara lika djävligt, man utsätts hela tiden för en enorm stress och smärta vare sig man är partner eller barn. En fråga som jag ibland får via mail är om man som partner, ex-make/maka kan begära enskild vårdnad om gemensamma barn. Borderline kommer ofta tillsammans med bipolär sjukdom, depression, paranoida tankar och annat. Om barnen far illa kan det mycket väl bli frågan om enskild vårdnad, men borderline som sådant är inte en fråga som har med detta att göra. Var drar man gränserna och på hur lång sikt. Kan det vara ett argument att barnen får en psykosocial snedvridning av att växa upp med en förälder som är borderline? Nej, knappast! Det beror nog mest på att effekterna är så långsiktiga och att man måste väga för och emot mot varandra när det gäller barns behov av två föräldrar.

Det enda viktiga är att barnen inte far illa och att dom inte skadas i sin utveckling till sociala vuxna som har en normal attityd till sin omgivning. Tyvärr präglas bar ofta av sina föräldrar, särskilt de mest manipulativa som med sina lömska metoder får barnen att bete sig just som de vill att barnen skall bete sig. Barnen ger igen genom att de lär sig manipulera precis som föräldern gör. Genom detta kan borderline utvecklas till en överlevnadskonst som är direkt till skada för barnen.

Det finns inte något samhällsansvar för anhörigas risker i relationen och de som är utsatta för det otroliga bombardemang av manipulation, lögner, bedrägerier och annat som tar fruktansvärt mycket energi.

Att bryta upp från en borderline....

Många har problem att ryta upp med sin borderlinepartner. Det är en mix av saknad, kärlek och rädsla för att det skall gå snett för partnern som gör detta.

Länk: Att göra slut

Bordereline och förtal

Eftersom vissa människor, däribland borderline, har svårt med sanningen och med sina relationer till omvärlden, så är förtal ett manipulativt vapen som många använder. OBS!; Jag har ingen som helst indikation på att borderline förtalar mer än andra! Men hur möter vi det när det sker? Tar upp en diskussion och talar om det olämpliga? Nja, kanske inte så lätt, för en borderline har sällan fel, utifrån sin egen horisont och sina egna "torn". Man ser på verkligheten, samma verklighet, men ur olika perspektiv. Alla bilder är sanna. Montesquieu sa: En människa är en värld sedd genom ett temperament. OK, man har ju olika temperament och hur skall vi möta dom som har en beteendestörning? Skall man ta den tuffa vägen, skriva ett mail där man vill ha en förklaring till förtalet, eller skall man strunta i det. Kanske är det en polissak som faller under allmänt åtal? Fast egentligen handlar det om hur man möter, hårt eller mjukt. Jag är långt i från övertygad om att den extremt förlåtande attityden lönar sig. Jag tror att men gör den som har störningen en björntjänst genom att jamsa med och inte reagera. Bara genom att korrigera beteendet kan det förändras. Det man som anhörig MÅSTE tänka på är att alla individer är unika och att dom kräver var sin behandling och var sin attityd från oss.

Bara vi har kraft och kunskap att verkligen beteendeförändra våra anhöriga så kan vi använda verktyget. Man kan jämföra detta med det faktum att man faktiskt FÅR och BÖR ta i sina barn utan att bli klassad som barnmisshandlare eller pedofil! Det är inte fel att sätta ner foten mot en person som manipulerar! Det är inte fel att markera när man blir ekonomiskt utnyttjad, eller på annat sätt blir plundrad, konkret eller abstrakt själsligt. Att kommunicera är att dela och har man inget att dela kan man inte kommunicera.

Borderlinediagnos, skall man berätta???

Skall man tala om för sin anhöriga att han/hon är borderline? Det kan finnas fördelar, men också stora nackdelar. En person jag känner hade fått diagnosen, men den lindrades lite av psykologen som sa: Kanske inte, men det spelar ingen roll, du har en beteendestörning. Varför kan det vara dumt att berätta? Jo, en person med störning lätt frestas att gömma sig bakom en diagnos. Såklart jag inte har några pengar kvar trots att jag fick 8000 igår, jag är ju borderline och som sådan kan man inte hantera pengar! Du måste ge mig 5000. Det finns säkert andra typer.

Om den som har störning och också har en viss klarsyn kan däremot en diagnos innebära störningen att man kommunicerar delproblem som kan vara lättare att hantera än ett allmänt "beteendestörning". Den som får en viss struktur på sina problem har kanske bättre förutsättningar att själv tackla dessa. Om jag vet att jag har lätt för att bli paranoid i ett sammanhang kanske jag kan hantera det lite enklare.

Det finns psykologer som hävdar att en borderline i vissa avseenden befinner sig på en 2-4-årings nivå avseenden social förmåga. Frågan i detta forum är hur man som anhörig tacklar detta och anpassar sitt beteende så att tillvaron blir dräglig för alla inblandade. Kan vi förstå att det i en vuxen mans eller kvinnas kropp. Hur tar vården hand om de anhöriga och ger dem råd och information om vad som är lämpligt att tänka på. Hur möter man en socialt beteendestörd person som kanske i vissa avseenden är i obalans. Har vi fel förväntningar, eller är vi inte alls kapabla att ta hand om denna typ av problem. För den som är borderline är det extremt viktigt att mötet med andra sker under ordnade former och att någon slags respekt upprättas. Snälla landstinget, se till att jordmånen som en borderline skall växa i har rätt sammansättning. Vi klarar det inte själva!!!

Utnyttjad av en Borderline???

Jag får ofta mail från personer som blivit utnyttjade ekonomiskt av borderlinepersoner. Jag har inte en aaaning om om det är vanligare med ekonomisk vinning som kriterium för en lyckad relation för en borderline. Kanske!!! Jag minns själv hur jag bjudit min kvinna och hennes två barn till Kykladerna i Grekland. Enligt rapport från en gemensam bekant hade man frågat: Hur var resan då? Jo, toppen, jag behövde inte ta fram kreditkorten en enda gång. Hm... det tyder ju på en viss förslagenhet och på att det fanns en underliggande agenda för relationen. Det gäller att förse sig!

Personer utan beteendestörning gör nog knappast så, men jag har flera exempel på anhöriga som blivit skamlöst plundrade. Även om man har en stor familj och många att lura av lite pengar då och då, så växer skulderna så småningom upp över taknocken. En borderline har ofta svårt med pengar och ett krav om återbetalning möts med: "Vad är det för fel på dig, sluta att terrorisera mig" eller liknande. En central fråga är hur hård man skall vara? Gör man borderlinepersonen en tjänst genom att sätta ner foten ordentligt. Se till att ta bil, båt, TV etc ifrån dom via kronofogden. Kanske, kanske inte, det varierar nog från fall till fall!

Borderline och rädsla

Vad är kärlekens motsats? Enligt boken Kärlekens insikt är det inte hat, utan rädsla. Vad påverkar det oss som är anhöriga till människor med borderline personlighetsstörning? Jo, det gör det alldeles för svårt att lämna en borderline åt sitt öde. Vi kan inte bara släppa utan är fast som för att vi måste få reda ut vår rädsla. Vad är vi rädda för? Kanske för att bli fast i spindelns garn och för att tappa fotfästet igen, när vi nu lyckats separera hjälpligt. Kanske vore det bättre om kärleken bara dog sakta och stilla och varken gick över i hat eller rädsla.Men så enkelt är det inte. Med den raffinerade manipulationen som många, inte alla, borderline använder sig av, kan man inte släppa för att man inte förstått. Det man inte förstår kan man inte hata, men man kan definitivt vara rädd för det.

Vad gör vi då? Om vi bara kan skapa ett livsscenario för resten av våra liv så kommer vi säkert att kunna släppa rädslan som annars lockar oss tillbaka in i fördärvet med relationen. Det är en kluven känsla som skapar tvehågsenhet och enorm osäkerhet hos oss. Vi kan inte vara säkra på vad vi vill, för vi vet inte om det är rädsla eller hat vi känner. Eller nåt annat för den delen!

Anhörig med borderline är att aldrig veta....

..... från dag till dag, från timme till timme eller ens från andetag till andetag om man lever i en relation eller inte. Terrorn består hos vissa borderline att dom hela tiden avvecklar relationen, för att en timme senare ringa och säga: "Hej älskling, jag ville bara höra din röst!" Signalen om att du har ett SMS skapar direkt fjärilar i magen, är det ett kärleksbrev eller "Jag vill inte att du kontaktar mig igen!"

Man vandrar hela tiden i totalt mörker och har ingen aning om nuläget, aldrig! Det Då, om inte förr, är man medberoende. Det är en förfärlig upplevelse att upptäcka att man blir så påverkad att man tar till sig vissa drag. Tortyren bryter sakta ner personligheten så att vänner och släkt drar sig undan. Man blir isolerad med sin plågoande och med ångesten för att relationen skall ta slut! Efter ett par månader kommer de första tendenserna, sedan blir det värre och värre och värre och till slut är man mosad under psykosens klackar!

Man kan ta sig ur medberoendet. Men det går inte att fortsätta relationen om man inte ställer upp på att vara just medberoende. Borderlinern accepterar inte att du har en egen vilja och att du själv avgör vad som är rätt eller fel.

Borderline har ALLTID rätt, oav sett om det är enkelt att bevisa motsatsen. Det handlar inte om fakta utan: OK, du har kanske rätt, Karl den XII dog 1718, men jag ogillad ditt militanta sätt att säga det på! OK..... Men du hävdade ju med viss emfas och ganska nedlåtande att:Det vet väl alla att det var 1632.... var var du på den historielektionen. Ödmjukhet är sällan en paradgren, tvära kast i känslor en annan. "Vi måste prata om vår relation, jag tycker att du kör över mig!" OK, beror det på mig eller Karl XII?

Du kan ha hur rätt som helst, det är inte intressant, för du FÅR inte rätt.... Minns ni Rolv Vesenlund som tandläkare som säger emot sin patient? Volvo Sonett......

Borderline symptom och test

Egentligen är symptomerna på personlighetsstörning viktigare än diagnosen. Åtminstone för oss som är eller varit anhöriga till en person med borderline. Verkligheten är mycket mera komplicerad för oss än en beskrivande diagnos, vi vill ha en metod att möta så att vi kan hjälpa de nära som behöver vårt stöd. Det är aldrig självklart hur man skall bete sig och någon manual, "Hur man möter en borderline" finns inte. Det handlar om att möta en människa som har hamnat i ett besvärligt tillstånd och som inte kan komma ur det. Under sin levnad kommer dessa troligen att sprida viss förvirring, skapa ilska, sorg och besvikelse till dom som de egentligen borde älska som mest. Hur kan vi på något sätt skapa verktyg? Vi måste börja med oss själva och lära oss att inte ta några påhopp eller annat personligt. Tyvärr innebär det också att vi inte kan ta positiva signaler personligt, de är ofta fejkade med undertoner av manipulation och utnyttjande, inte minst ekonomiskt. Jag är så lycklig kan i fri översättning betyda att jag är glad att du tjänar bra!

De som pressas mest är givetvis barn i familjen som inte har möjlighet att lämna relationen som vi vuxna har. Jag har på nära håll sett hur barn påverkas mycket negativt och lär sig manipulera omgivningen totalt med en förälder som aktiv förebild. Hur skall dessa barn möta verklighetens relationer i vuxenlivet. Ja, det utkristalliseras ofta redan i 10-årsåldern beteenden som styr föräldrarna med järnhand, om än med tårar, önskningar, hot om att åka till den andra föräldern etc.

Inte sällan blir barnen brickor i spelet mellan de separerade föräldrarna där man använder barnen som budbärare, eftersom föräldrarna ibland överhuvudtaget inte kan prata med varandra.

Symptomer som vi kan lära oss att möta är t ex att avslöja manipulation långt tidigare än när den är genomförd. Att lära sig säga NEJ! Jag vill inte.... Vi diskuterar det en annan gång... NEJ, vi diskuterar det aldrig mera, jag vill inte!

Retorik är ett bra redskap, det är konsten att övertyga, att få rätt när man har rätt. Retorik kan givetvis missbrukas till att få rätt när man har fel!

- Varför vill du inte ha två hundar?
- Jag gav med mig till att skaffa en hund, jag ordnade dagmatte, du har inte fixat något av det du lovat, en hund räcker!
- Du kan väl inte bestämma om vi bara skall ha en hund?
- Kan du bestämma att vi skall ha två?
- Ja, för jag vill ha två hundar.
- Jag vill bara ha en hund!

Denna typ av diskussion är inte endast typisk i borderlinerelationer, men i en borderlinerelation fortsätter den så här:
- I stan i min port bor det en tant som gärna tar två hundar.
- Men det är ju 35 km dit!
- Ja härifrån ja!!! (Betyder egentligen: Jag flyttar tillbaka till min lägenhet om jag inte får en hund till)
- Sant, vilket betyder att du egentligen säger att om du inte får ha två hundar så flyttar du ut igen?
- Jag vill ha två hundar.
- Ja du sa det. Hörde du att jag sa att jag inte vill ha två hundar, nuvarande dagmatte tar bara emot en hund!
- Jag skall nog säga upp min andrahandshyresgäst!
- Kanske är en bra idé, så du kan ha två hundar, du som inte har råd med en enda liten jycke!

Tycker du att dialogen är fantasifull och överdriven? Troligen inte om du loggat in här för att du är anhörig till en borderline. Kommentera gärna, men kom i håg att det som står här givetvis inte gäller alla med diagnosen borderline!

Varför släpper vi inte relationen med borderline??

Att avsluta en relation med en borderline är som vi sett tidigare i inlägg och kommentarer mycket svårt. Ett genomgående tema är dock att man som partner eller anhörig blivit manipulerad, misshandlad, lurad, bedragen etc etc och inte förstår varför. Själva partnern kanske man helt enkelt inte bryr sig om, men vetskapen om vad som gick snett kan vara det man vill ha. OK, jag körde i diket, vad berodde det på? Var det nåt i styrningen som gick snett, eller vad det fel på asfalten, var det halt eller. Jag tror att många grubblar över vad som gick snett, utan att någonsin få ett svar. Många av mina kontakter via skriver just om det underliga fenomenet att partnern inte kan kommunicera alls om de problem man upplever. Det bara övergår i trakasserier, hat, förtal etc. Jag har på nära håll ett par sådana erfarenheter. Borderline tycks vara så narcissistiska och besatta av det egna jaget att man inte är benägen att satsa på att kommunicera eftersom dom per definition inte någonsin kan ha fel eller vara orsaken till problem. Givetvis gäller inte detta alla borderline, men det gäller i högsta grad den direkta erfarenheten jag själv har av en förvirrad självuppfattning hos en före detta partner.

Att helt bryta innebär att man aldrig får vet vad som verkligen gick snett, det är en källa till stor frustration. Kanske är det inte kossan vi saknar, utan båset! Kanske är det bara en förklaring om VARFÖR det gick fel man saknar, inte själva partnern. Så är det i alla fall för mig, jag ville ha en förklaring till hennes elakheter, manipulatiopner, bakdanteri och taskiga uppförande.

Brasklapp: Ingenting gäller någonsin alla borderline! Så klaga inte nu! Skriv konstruktiv kritik i stället. Kom med råd och egna erfarenheter.

Utnyttjad av en person med borderline???

Det finns ingenting som tyder på att personer med borderline utnyttjar andra för egen ekonomisk vinning. Däremot hamnar dom ofta i ekonomiska problem eftersom en av karatärerna är att de har svårt att hålla i pengar. Någonstans måste man täcka upp för den usla planeringen och då får vänner och familj ställa upp. Det är inte ovanligt att man är skyldig några 100 kkr när man egentligen skulle ha byggt upp ett kapital. Planering av ekonomi är egentligen inte så svårt. Men betraktar man hyresavin som en överraskning så blir det garanterat problem. Många människor är oerhört dåliga på planering och blir ju inte precis bättre av att omgivningen alltid räddar!!

Bör man då sätta hårt mot hårt? Smaksak, frågan är vem som tjänar på det. På sikt kanske den som inte kan hantera sin egen ekonomi. Själv anser jag att man skall hålla ingångna avtal, även om man är dålig på at hantera ekonomin.

Har det med borderline att göra?

Ofta får jag från läsare på midas.2@hotmail.com där man undrar om syskon, partner, mamma eller kompis är borderline. Det har jag inte en aaaning om, man kan inte på andras beskrivningar göra en utsaga. Dessutom handlar min blogg om hur det är att vara anhörig, inte om själva borderlinepersonen. Jag vill skapa verktyg och ge praktiska råd, men det spelar inte någon roll om det gäller borderline eller inte. Vissa har ju en diagnos, då kan man eventuellt komma med generella råd. Mest handlar det om att ha någon slags strategi och inriktning på samvaron med den som uppfattas jobbig. Man kan inte skilja utveckla som har anhörigproblem med borderline och vilka som bara har en jobbig relation.

Jag kan för egen del konstatera att borderline kan ta sig de mest skiftande uttryck, så därför finns det knappast några generella förhållningssätt. Det viktiga är ju att man är trygg i sig själv som anhörig och inte låter sig manipuleras eller drivas till saker man inte vill vara med om. Man måste som anhörig vara modig och riskera att den som är jobbig blir arg, skogstokig, ledsen eller nåt annat. Dat handlar ibland om att sätta ner foten och säga: Jag accepterar inte att du beter dig så här. Du måste förändra ditt sätt eller flytta härifrån! Jag vill inte ha MITT liv ruinerat av dina problem.

Alltför många är alldeles för uthålliga och tror att de kan på något sätt "bota eller rädda" den som har problem. STOPP, lämna detta till proffsen, men ställ krav på uppförandekodex, annars blir ditt eget liv helt förstört. I valet mellan dig som anhörig och den som är borderline måste du alltid välja dig själv.

Jag har själv valt att sätta ner foten, gamla åtaganden tas upp och lån i rena pengar skall regleras. De flesta tror att man INTE skall kräva återbetalning, men många säger tvärtom. Låt henne ta sitt ansvar, det är dina pengar och ett avtal är ett avtal. I värsta fall kan kronofogden ta vid och för det första fastlägga att det finns en skuld, för det andra genom verkställighet göra utmätningar i lös och fast egendom!

Frågan är om det har med borderline att göra! Jag tror kanske, men inte säkert att det finns en överrepresentation av borderlinepersoner i kronofogdens register i förhållande till den befolkningsgrupp man representerar. Ett av symptomen på borderline är just att man har svårt att hantera pengar.

Borderline som lämnar relationen

Alla med diagnosen borderline är olika. En sak som är erkänt besvärlig med borderline är att man ofta inte har en aning om stämningsläget. Jag har själv många erfarenheter av detta. Man vet inte från andetag till andetag om man fortfarande är i en parrelation eller inte. "Peter, vi måste prata om vår relation!" Vi var ute och seglade en enda gång. Planerna var egentligen att vi skulle dra ut ett par dagar, eller så. Vi länsade(vinden platt bakifrån), och bommen låg ut babord, dvs vänster. Om man får en vindkantring svänger bommen med en helsikes kraft och fart över till andra sidan och man får en gipp. Det är farligt och man kan råka ruskigt illa ut om man inte duckar snabbt. Därför sa jag till ungen som envisades med att stå upp, mitt i bommens färdriktning. Sätt dig ner Nisse, du kan få bommen i huvudet. "Kommendera inte mina barn" "OK, jag skall hålla klaffen om du hämtar upp resterna av honom ur sjön om vi gippar." " Vi måste prata om vår relation". "Nej, vi måste se till att ungarna inte slår ihjäl sig".

Ja, det som senare händer är att man balanserar på en knivsegg och aldrig vet stämningsläget. Om de med borderline bara hade en liten jäkla aning om vad dom utsätter omgivningen för i form av osäkerhet, ångest, oro, nervositet, ängslan, dålig nattsömn och ett stort antal andra obehag....

Men det har dom inte, ingen aning alls.... Inte de flesta i alla fall. Vissa har väl insikt men långt ifrån alla. En parrelation kan man lämna, men om det är ett barn eller en förälder så är man faktiskt inte utbytbar. Bryta helt???? Knappast!

Lämna en borderlinetjej?

Det verkar totalt omöjligt att på riktigt lämna en relation med en borderlinekvinna. Detta bekräftas av många mail och kontakter jag fått via min blogg. Vad säger det om oss anhöriga? Jo, att vi blir förhäxade, fast och obotligt korkade när vi hittar en kvinna som är värd att verkligen älska!

Vad är gemensamt med oss tokskallar? Jo, en sak har vi gemensamt, vi har krav på dynamik och action hos våra kvinnor. Ingen av oss skulle komma på tanken att ha en relation med en kvinna som sitter och läser veckotidningar och kolla på Bingolotto med en blommig kaffekopp framför sig. Komplettera detta med ett handarbete och bilden är komplett.

Vad får vi av en borderlinekvinna som är så underbart att vi inte kan släppa henne, ens om hon förstör våra liv? Jo, vi får deras kreativitet, deras ovanliga tankesätt, deras fantastiska känslostormar upp och ner.

Vad är gemensamt för borderlinekvinnorna? Dynamik! På gott och ont. VAd som gäller idag kan vara helt fel imorgon. Det hon sa igår kan vara noll värt idag. Resan vi planerar till London bokas av dagen innan. Seglingen blir inte av. Hon åker till Sundsvall istället. "Du behöver inte följa med om du inte vill". En sak till, dom skapar osäkerhet. Man vet inte från en minut till en annan vad som gäller. Jag går och handlar, är vi fortfarande ett par när jag kommer hem om 20 min. Inte säkert, det är det enda som är säkert.

NU SITTER DET NÅGON LÄSARE FRAMFÖR DATORN OCH ÄR SKIT-ARG. DRA INTE ALLA ÖVER EN KAM!! Det gör jag bara om du känner dig utpekad och i så fall ligger det ju nåt i det jag säger...

Summa: Borderlinetjejer är underbara för vissa grabbgubbar. Inte för andra. Tur att vi har varandra!!! Jag glömmer aldrig min G, aldrig! Kanske vill jag inte ens! Men vill jag ha tillbaka henne? JAg svarar på det som en kompis i samma läge sa: Står hon vid dörren en dag så vet jag inte vad som händer.... jag litar inte på mig själv!

Beteendestörning utan empati? Sol och vår!

Den här texten var egentligen avsedd för en annan blogg, men den blev lite mera seriös än ja tänkt mig!


"Det är svårt att upptäcka att man blivit utnyttjad, eller att bli beskylld för att utnyttja någon. Balansen mellan parterna i en relation kan vara svår att förstå. Man vill ju inte tro annat än att den man bjuder på bio, restaurang, resor etc har ärliga avsikter. En intressant artikel bifogas som länk!

EMPATI Sol och vår

Empati verkar vara en svår fråga, ungefär som en ingrediens i en människas psyke som om den finns spelar alla andra ingredienser ett spratt genom att de inte får samma effekt som annars. Som att glömma jästen i degen, härdaren i Plastic Padding...

Vad beror det på? Inte vet jag, men ett program på den utmärkta kanalen Axess som handlade om fraktaler menade att små fysikaliska händelser kan påverka någonting mycket stort i slutänden. Kan det vara så att människor med personlighetsstörning har haft en upplevelse i barndomen som sedan fortplantat sig och till slut förändrat hela tillvaron genom en liten avvikelse i ett beteende? Låter spännande, eller hur?"

Är borderline ärftligt?

De senaste inläggen och kommentarerna har handlat om barnen som anhöriga. Jag känner att detta är en extremt viktig grupp som behöver ha extra stöd, men som inte får det. Hur skall samhället eller snarare vården ta sig an de barn som far psykiskt illa av att bli manipulerade av sina föräldrar? Långt ifrån alla barn till borderlinepatienter har skapat problem för sina barn. Ofta är föräldrarna väldigt kärleksfulla och engagerade i sina barn. Men, det finns en tendens som jag tror är överrepresenterad i samband med borderline, manipulation. Man använder barnen som budbärare eller på annat sätt manipulerar barnen att tro att den andra föräldern är psykiskt sjuk, våldsbenägen, pedofil, kriminell eller vad som helst för att kommunicera med sin f.d. partner. Manipulation kombinerat med separationsångest är farligt för barnen, dom blir vilsna och påverkas oerhört mycket inför vuxenlivet.

Är då borderline eller andra tillstånd ärftliga? Genetiskt vet man att ADHD oftast går från mor till dotter och från far till son, men mera sällan över genusgränserna. Borderline är mera en social fråga där barnen lär sig patientens beteende och uppfattar det som normalt, lär sig manipulera både sina föräldrar OCH SIG SJÄLV!!! Då skapas en grogrund för beteendestörningar som kan påverka barnet helt utan genetiska förtecken. Adoptivbarn t ex kan vis tydliga tecken på att bli kontrollerande, manipulativa, dramatiska och väldigt osäkra på sig själva.

Som förälder och patient är man kanske inte medveten om denna oerhört farliga påverkan , som med åren kan utvecklas till allvarliga psykiska störningar och depressioner. Som anhörig partner till en borderline MÅSTE man sätta ner foten och stoppa alla försök till att manipulera barnen. Det finns säkert ingen planerad önskan att bete sig på detta vis, men i verkligheten blir det ofta så i alla fall!

Jag väcker frågan: Hur skall vi få stopp på den misshandel som manipulation och psykisk terror som barnen utsätts för, även om den inte är medveten från förövaren?

Paranoia, separationsångest och manipulation

Personer med instabil emotionell personlighetsstörning, dvs borderline, har som ett par allvarliga kriterier för diagnosen just de tre begreppen i rubriken. Det är jättejobbigt för de anhöriga som hela tiden kläms mellan de personer som patienten utsätter för manipulation och paranoia. En viktig del i sättet att möta patientens manipulation är att se till att eventuella barn helt hålls utanför processen. De blir annars hårt belastade och skriker och gråter åt inbillade eller verkliga faror som patienten lurat i dom för att nå sina egna dunkla syften. Detta skapar en kedjereaktion som egentligen går ut på att patienten tror sig bli av med sin egen paranoia genom att göra barnen paranoida också! Inget kunde vara mera fel. Ju mer patienten inbillar sin barn att t ex pappan kommer att slå dom, desto mer tror hon själv på det. Barnen blir hysteriska och vill inte träffa sin pappa och i och med att barnen själva tror på mammans påståenden så tar hon det som en signal på att hon har rätt. Inget kunde vara mera fel, det är detta som är manipulationens verkliga konsekvens för barnen framför allt, men också för pappan, vars sociala liv slås i spillror av mammans påhopp. Separationsångesten består i att mamman i detta fall inte VILL släppa sin exman. Även en negativ länk, som en konflikt skapar en slags kommunikationskanal för mamman.

Hur skall man som anhörig möta detta? Det är den vanliga frågan jag får när barnen kommer i kläm. Ja, man börjar givetvis med att samla på sig argument och "bevis" för att det råder ett liknande sakförhållande. Sedan konfronterar man partnern och om detta inte skyddar barnen går man till Soc, antingen man är anhörig eller bara åskådare utifrån.

BARNENS BÄSTA KOMMER FÖRST! Sist kommer patientens behov av att vara paranoid och destruktiv. Om patienten inte begriper sakfrågan måste man gå vidare och söka hjälp för patienten. Kom ihåg att du som tar upp frågan kommer att bli utsatt för 1000 ggr värre manipulation än du någonsin kunnat drömma om! Patienten kommer att förtala dig, fortsätta att manipulera och driva dig till vansinne!! Men det är den enda framkomliga vägen, tag hjälp från proffs! Familjerätten, soc, hela programmet!!!!

Att skapa en ny relation efter en borderlinerelation

Många människor har svårt att gå vidare i en ny relation efter att ha avslutat ett jobbigt förhållande. Ofta beror det på att t ex mannen säger till sig själv:

*Kvinnor manipulerar
*Kvinnor ljuger
*Kvinnor hotar
*Kvinnor är psykiskt våldsamma
etc etc

Allt detta fungerar som filter och hinder för en ny relation eftersom mannen har dessa postulat ständigt klingande i huvudet. Det gör inte at nya relationer blir mer framgångsrika. Vi brukar säga att vi är skadade. Vi är snarare självskadade på ett intitiativ av den som påverkat oss!

Just nu känner jag exakt så här. Jag har svårt att "älska" min nya kvinna. Min gamla borderlinekvinna står i vägen och hon manipulerar mig fortfarande, bara för att jag låter henne manipulera mig och styra mina förutfattade meningar om kvinnor. Det är det som är orsaken till den relationsimpotens jag skrivit om tidigare.

Jo, detta har med borderline att göra. Problemställningen återkommer i nästan varenda mail jag får om borderlineanhöriga. Många blir emotionellt och ibland intellektuellt bakbundna, hemfaller åt en massa tokerier, ungefär som det vore en rättegång. Ytterligare andra behöver verkligen samla data och minnen för att kunna vinna i en vårdnadstvist. Men man får inte förfalla till att bli rättshaverist. Manipulerande fortsätter med mycket små sublima metoder, ett sms, prata med någon gemensam kompis, allt för att hindra en fullständig separation, dvs att mannen i detta förhållande skall kunna etablera en ny relation. Det i sin tur beror på borderlinens enorma separationsångest. Läs boken I hat you, don´t leave me! Den beskriver med humor och finess vad det handlar om!!

Borderline och skulder?

Är det ett särskilt problem med borderline och skulder. Jag vet verkligen inte, men mina egna erfarenheter som är intensiva från ett par personer, visar lite åt det hållet. Fast givetvis inte någon statistisk säkerhet!!!

Min egen erfarenhets ljuva källa, Fröken X är skyldig mig ca 38 kkr och det finns skuldebrev på varenda krona. Idag har jag skickat in ansökning om betalningsföreläggande och indrivning till kronofogden. Är det OK att göra det eller borde jag låta henne komma undan med detta och strunta i pengarna? Känner mig inte helt säker, därför har det dröjt med ansökan.....

Tyck till i enkäten till vänster här på sidan!!!!

Värdemönster och borderline

Det vore intressant att höra om det finns några där ute som har synpunkter på värdemönster för borderline. Har man andra värderingar, annan inställning till etik, moral och samhälle?

Kommentera och beskriv vad du tror/känner....

Vad betyder det som en Borderline säger???

Svaret är nog att man sällan vet. det känns OK, men att den som är borderline inte vet det själv kan komplicera rollen för oss anhöriga. Hon säger att hon mår bra. Nästa kontakt tre timmar senare är allt botten. Två timmar senare: Jo det är bättre nu....

I hate you don´t leave me, är titeln på en mycket bra bok som handlar om detta. Att man inte skall ta för givet att hjärtat och hjärnan samverkar på en Borderline eller på de flesta andra. En borderline kan vilja bränna broar, göra slut och har en dold agenda att egentligen inte alls göra slut men att trycka ner sin partner och ta kontrollen.

Om hon gör slut och plötsligt står där på garageuppfarten och skall åka hem och man vinkar glatt och säger Jaha, då säger vi det! Vad händer då? Totalt kaos i själen, depression, ångest, etc. "Det var ju inte så jag menade!" OK, men JAG har fått nog, ge dig av och kom inte tillbaka! Då rasar all kärlek och övergår i det vildaste hat man kan stänka sig, med förtal, byte av telefonnummer, terrorisering av vänner och släkt.

MAn kan alltså inte lite på vad en borderline säger i affekt, Varken Jag älskar dig eller Jag hatar dig. Dom kan vara barn av samma kraft....

Har du erfarenheter? Skriv till mig på midas.2@hotamail.com