Borderline, hur skyddar man sig?

Som anhörig till en person med borderline måste man utveckla tekniker för att inte bli totalt kvävd och mosad av alla infall. Det låter hemskt men man måste faktiskt ha en skyddsutrustning som kan ta emot de värsta smällarna, heltäckande över hela själen och hjärtat. Vad kan man göra då för att inte bli skadad?

1. Ta ingenting personligt. Påhoppen och ilskan kommer av andra saker som utlöser problemen. Det är inte ditt fel att det går snett på hans/hennes jobb och att pengarna aldrig räcker att alla är dumma och att hon/han inte har någon självkänsla. Det handlar inte alls om dig, utan om yttre faktorer som påverkar negativt.

2. Ha en beredskap, förvänta dig absolut ingenting någonsin, varken hat eller kärlek, omsorg eller likgiltighet. Bara vila i nuet och säg till dig själv: OK idag är hon nere, något har gått snett och det går ut över mig. Jag kan ta det för att jag älskar henne. Än så länge! Om ett par dagar är hon tillbaka och vi är som förut igen.

3. Lär dig räkna till 10, jäkligt sakta. För varje siffra säg att du älskar henne/honom.

4. Om inget annat hjälper... skriv i din dagbok hur du känner dig, gå undan en stund och tänk på vad livet har att bjuda just dig! Att det är en nåd som du själv har fått att kunna stå ut med problemen. Om du tror på Gud, be honom om mod och styrka att behålla dig själv och ditt eget liv utan att förgås!

5. Tro ingenting av det du hör, inte att hon älskar dig när hon säger det, inte att hon hatar dig när hon säger det. Det är inte hon som talar det är hennes själs svartaste djup som har kontaktat henne om hon hatar dig. Det är hennes önskan om kärlek som säger att hon älskar dig.

6. Lev i kärlek och utplåna allt hat. Älska livet, henne och dig själv!

Är det någon som har mera förslag, skriv i kommentarsfältet!

Den perfekta relationen, finns den?

Nästa fråga är: Kan en relation per definition överhuvud taget vara perfekt. Är den då inte en blåkopia av sig själv med två klonade individer som båda är Narcissus? Alla relationer innehåller spänningar så att man utvecklas av varandra eller i alla fall får intryck av varandra. Nästa fråga är: Är det ens önskvärt med en perfekt relation? Kanske, kanske inte. Vill man leva ett lättuggat liv utan senor eller scener så kan man klara sig på barnmatsburkar. Men det blir inte så spännande. Ingen coer de filet provencale, ingen blodpudding (som jag gillar) och inga utsvävningar överhuvudtaget. Därmed inte heller någon utveckling. Jag har aldrig någonsin hört om en relation utan konflikter. Skulle någon beskriva en sådan så vet jag omedelbart att jag pratar med en lögnare.

Använd konflikterna till att utvecklas och lära, inte till att skiljas!!!!! Hör det!

Borderline. Skadeskjutna kvinnor, vilka män dras till dom?

Det är nog en speciell sorts män som dras till skadeskjutna kvinnor. Med skadeskjutna menar jag där livet gått hårt fram med en taskig barndom, alkoholism, splittrade familjer och social otrygghet. Ofta kommer man i ett stadium av borderline som är ett tillstånd, inte en sjukdom. Men varför dras vissa män till dessa kvinnor? Är det en vårdande ambition som gör att vi vill vara med, eller klara vi inte av att ragga upp andra kvinnor, utan behov av stöd. Självständiga, potenta, intelligenta damer som inte behöver en tröstande famn, utan klarar sig på egna meriter? Är den vårdande läkande delen ett kvinnligt drag eller har vi män också sådana egenskaper? Det vore ju trevligt om man kunde bejaka dessa utan att just hamna hos en borderline. Vilka medel tar vi till i relationerna? Männen är fysiska medan kvinnorna är emotionella. Män slåss och kvinnor gråter. Visa mig den man som inte faller för en ledsen kvinna i nöd!! Han finns inte! Visa mig den kvinna som inte blir livrädd för en man som brukar fysiskt våld. Hon finns inte! Men, det är ytterligt få som inte återkommer i gamla beteenden, våldsman efter våldsman passerar i en kvinnas liv. Känslomässiga damer på rad genom mäns liv. Varför är det så svårt att bryta mönster? Jag vill inte hamna i samma problem en gång till! Varningstext på människor borde det finnas, inte bara på cigaretter och vin: OBS! Att vara med denna man kan ge svåra fysiska och psykiska skador. Eller: Kärlek i samband med tårar kan skapa medberoende!!

Att välja borderline, inlägg nr 200!!!!

Under åren har det blivit en massa inlägg här på Mänskliga möten. det började som ett experiment med bloggen som medium och har nu vuxit till en av de mest besökta bloggarna om borderline i Sverige. Grattis!

Varje gång man väljer, väljer man bort. På radio ikväll intervjuades en spårvagnsförare från Göteborg. Han sa många kloka saker, varav en var att livet är som ett spårvägsnät. Man växlar in på banor vilket samtidigt innebär att man växlar bort rån andra banor. Just frågan om att välja att vara anhörig till en person med borderline MÅSTE vara ett aktivt val, om inte i början av relationen men väl efter en tid. Man måste våga ta ställning till om ens eget liv skall få fyllas av en person med borderline. Att inte välja aktivt är att frånta sig möjligheten till ett annat liv, med en annan människa som ger andra saker än den med borderline ger. Vad vill jag ha? Vill jag ha en person som hela tiden skapar turbulens, konflikter och är fylld av nojor och kaos? Eller vill jag hellre ha en sansad lugn person som lunkar på i ett stilla tempo. Svaret är verkligen inte lätt att ge. Framför allt vet man ju inte förrän det är för sent vad man skulle gjort. Hur kan man välja bort en borderline? Jo, genom att göra ett nytt val och välja en "vanlig" partner. Låter enkelt men är tyvärr något av det svåraste man kan göra. Jag tänker på Olle Adolfsson i visan Trubbel:.... men trots all kärleksbrist och trasighet och tankar, Dig vill jag älska livet ut, dig har jag kär! Har jag själv inte försökt förneka min kärlek i ett hopplöst ältande, ringaktat, nedvärderat och i allmänhet förminskat min kärlek, men skändligen totalt misslyckats. Jag är totalt såld och vill bara leva med min borderline, kanske för att jag är en otroligt intensiv person med mycket hög social kompetens. Det är med en borderline man kan använda sina förmågor till fulländning!

Nu låter jag uppgiven, eller hur? Det är jag nog också...... Jag kan inte hitta min spårvägsväxel!

Hur står man ut med en borderline anhörig?

Provokativ fråga.... Hur står den som är borderline ut med sig själv? Det är en minst lika viktig fråga. Kaos internt är nog standardläge, livet hakar upp sig och ingenting går som man vill. Strul på jobbet, usla relationer, uppbrott, sårad självkänsla, dålig ekonomi och ångest, depression och ensamhet. Många borderline har ingen vänkrets för att vännerna tröttnar på dom. Dom står inte ut med att alltid bli svikna, inställda träffar, löften som inte hålls etc.

Många står verkligen inte ut, utan lämnar relationen. Många av dom som stannar kvar i relationen blir reducerade till en stödtrupp och måste ge upp sitt eget liv och sin egen mentala hälsa. Frågan jag ställer mig själv är: Är det värt detta? Jag har tidigare trott att det är värt det, men om man bara får fanstyg till svar för allt man gör för sin anhöriga borderline så finns det en bortre gräns. Borderline manipulerar men går ibland över gränsen, man står bara inte ut. Dialogen blir otroligt ojämn, paranoida påhopp och anklagelser är legio, framför allt när den anhöriga har jobbproblem, vänproblem etc. Då får vi anhöriga klä skott för detta. En dag blir det för mycket, då spricker relationen!

En sidoeffekt av att den som är borderline inte står ut med sig själv är att ca 10 % av alla med diagnosen borderline tar sitt liv. Detta är tragiskt och samhället borde satsa mycket mera på vård och stöd för denna utsatta grupp.

Upp och ner med borderline

En person med borderline har en tendens att fara upp och ner i humöret och i sina relationer. Man vet sällan när man kommer hem hur läget är, får man en kram eller en ilsken blick. Man får som anhörig ångest varje gång man kommer hem. Det är inte ovanligt att man skaffar sig ärenden för att slippa komma hem till ovissheten. Den struktur som borderline ger till oss anhöriga kan vara fruktansvärt ansträngande, ta all energi och vara direkt beroendeframkallande. Det är nyckeln till frågan varför dom är så svåra att lämna. Man vill ju inte ge upp, man vill vinna över beteendena och hoppas på "bättring" utan att någonsin få det. Att ge upp verkar inte vara ett alternativ, men för många går det så långt att de som anhöriga blir psykiskt påverkade med ångest, depression och sömnbesvär.

Vad är det som driver oss att inte bara kapa banden. Jag kan inte säga det, men det finns kanske ett tävlingsmoment i detta, "Jag skall klara av relationen" Frågan är: Skall min partner också klara relationen eller är det bara ett spel för att manipulera oss anhöriga? Borderline är extremt bra på att manipulera men kan också bli manipulerade av personer dom har en tät relation till. Det blir en ojämn kamp där det alltid bara finns förlorare. Jag har bestämt mig för att leva levande, inte dö levande. Därför tar det slut när energin är uttömd. Det går inte att ensam ta hand om en borderline, det är min fasta övertygelse. En relation är därför per definition omöjlig, bara att inse.

Vad är det för mekanismer som gör att vi faller för en borderline som vi redan efter ett par månader förstår är ett hopplöst projekt. Dåligt omdöme! Riktigt dåligt omdöme parat med vilja, romantik och dumdristighet. När energin är slut klara man inte att bryta upp och man är fast i ett livslång förhållande med stort och djupt lidande.

Nu har jag säkert retat upp många med diagnosen borderline. Bra! Uppretade människor kommenterar, protesterar och argumenterar. Många kommer att skriva: Exakt så är det!

SLute på en relation med en borderline är början på något nytt, ny energi som inte förstörs, initiativ, kreativitet, självständighet! Yes, världen: Here I come!

Tecken på borderline, vad kan man göra?

En av de svåraste sakerna med att vara anhörig till en person med borderline, framför allt en kärleksrelation, är att den när som helst, utan förvarning kan haverera, åtminstone tillfälligt. Man kan få de mest underliga reaktioner på ingenting. Vad är då viktigt för oss anhöriga?

* var lugn, tro inte att det är allvar när hon är taskig, det ligger troligen något annat bakom som du inte har pejl på, problem på jobbet, något mamma har sagt eller nåt annat som just du får klä skott för.
* ta det inte personligt, det är inte dig hon är arg på utan på kollegan på jobbet som säger dumma saker, eller på sig själv som inte klarar av miljön på arbetet.
* gör ditt bästa för att avlasta hennes problem genom att säga: Jag ser att du är ledsen, kan jag göra något för dig? Inte sällan kommer : Neeej, jag måste få lite space ett tag. Då ger man space och får sedan höra att man inte bryr sig.

Det måste vara ett rent helvete att ha det på detta sätt. Men hur tänker hon på omgivningen då, dvs. oss anhöriga som svävar i förvirring. Använd hjärnan till att försöka få hennes uppmärksamhet till att förklara din kärlek. Ofta fungerar det inte eftersom självförnekelsen är en stark förmåga hos borderline. Det är som att hälla vatten i en bottenlös hink, det blir lite fuktigt på insidan men torkar inom 5 minuter. Hinken kan aldrig bli full!

Kärlekens båda ansikten

Här ett inlägg på min andra blogg, Tre pojkar. Passar utmärkt på Mänskliga möten

Curling och borderline... finns det ett samband?

Kanske finns det ett samband mellan curlingföräldrars missriktade dalt med sina barn och borderline. Inte ett direkt samband men väl en ångest som många borderline har, nämligen separationsångest. Dom vill inte riskera att bli "lämnade" av sina barn, därför köper dom sina barns gunst genom att köpa saker, passa upp och allmänt curlande. Detta skapar i vissa lägen förakt för föräldrarna och är alltså direkt kontraproduktivt. Barnen behöver regler och guidning i hemmet och skolan. Får dom inte det blir dialogen helt fel. Ungarna kallar sin curlande förälder för en massa dumheter och föräldern blir helt nerkörd. Utbrändhet, allmän olycka och depression kommer som ett brev på posten.

Så till frågan: Hur kan vi som är anhöriga till en borderline som fallit i fällan göra för att skapa bättre förutsättningar? Kan vi stärka mamman eller pappan och hur. Mod kan vara ett framgångskoncept. Modet att säga ifrån: Mamma jag vill ha ett par smörgåsar..... Kommer strax! Jag vill ha dom NUUU! Citat ur levande livet! En 13-åring skall fixa sina egna mackor, även om det innebär att han måste pausa sitt dataspel i 5 minuter. Att stärka en mamma i den situationen är extremt svårt! Det handlar om att komma över en hang-up, dvs. tron på att barnet skall flytta hem till pappa om han inte får sina mackor. Resultatet av att mackorna levereras är förakt, inte tacksamhet! SÅ har man en nedåtgående spiral som ofta utlöser depression och ytterligare belastning.

Lösningen borde vara självkänsla och mental styrka. Om den inte finns utnyttjar barnen detta till bristningsgränsen. Barn är verkligen inga änglar! Hur stödjer man då en borderline. KBT, kvalificerad hjälp är några viktiga delar. Att få verktyg att säga ifrån, att tro på sig själv och inse att man är manipulerad. Genom insikt kan man agera, aldrig utan insikt! Borderline manipulerar ofta själva och blir därför ofta själva manipulerade. En ond cirkel som måste brytas med MOD!

Tro på en borderline?

Det är en utmaning att skriva under denna titel eftersom man kan utgå från att en del ilskna mail kommer till brevlådan. Först vill jag säga att det finns en diskrepans mellan tro och tillit. Man kan alltid tro på något, upp eller ner. Man kan också vara övertygad om något mera intuitivt. Men tillit, det måste förtjänas. Har man inte förtroende så kan man inte kommendera fram tillit. Däri ligger en stor del av de problem som anhöriga till borderline har. Att inte känna tillit till sin anhörige med borderline. Alla bedrar. En person med borderline kanske bedrar oftare och framför allt sig själv. Dom litar inte på sig själva och saknar självtilliten som är en existentiell faktor i individens utveckling. Utan självtillit famlar man i blindo och de strukturer som människor ofta har är mera sällsynta hos de som befinner sig i tillståndet borderline. Just bristen på strukturer frestar på den anhöriges engagemang och tålamod. Det kan sluta med att man ger upp, lämnar, resignerar i relationen eller på annat sätt avvecklar relationen. Vägen är lång och krokig, full av återvändsgränder och misslyckanden, men alltid med en känsla av att inte räcka till. Våra roller som anhöriga är svåra att definiera. Därför bör man kanske inte ha så stora ambitioner när det gäller tillit och borderline.

Anhörig till Borderline, en lillasysters brev

Denna text har jag klippt ur en kommentar på mänskliga möten, alltså denna blogg. Den är stark och kärleksfull och jag vill att så många som möjligt skall läsa den. Den är ett koncentrat av känslor från en syster till en älskad storebror.

"Jag har börjat försöka att inte tänka på det för ofta, jag vill verkligen inte tro att det är sant. Vi växte upp ihop. Du är en storebror jag sett upp till, men vem har du blivit nu? Någon annan! Någon jag skäms över! Ibland kommer jag på mig själv att tänka på dej som död, är det lättare så? Du är ett skal och jag vet att mycket av dig försvinner in i din sjukdom och dränks i alla tabletter. Jag vet aldrig vilken bror jag får... Den nerknarkade, den med ångestattacker, den som skriker och slår eller Alex. Alex min älskade. Vart gick det fel? Livet är tungt. Du var som oss, du var precis som alla andra. Det borde synts på hur du gick, på hur du lekte. Det borde märkts på sättet du pratade. Hur kan det inte synas på ett barn att det i framtiden ska förstöra livet för alla runt sig?

Dom säger att du saknar empatiförmåga, att du utnyttjar alla till max. Hur kan du då vara en människa? Eller är du bara en sjukdom, har det verkligen gått så långt? Men jag minns ju hur du kramade mig, jag minns när du räddade mig på skolgården! Gör man det om man saknar medkänsla.

Det är ord på papper. Massa bokstäver som beskriver vem du är och massa mediciner som ska ta bort monstret i dig. Men du är inte ord på papper. Du är min storebror. Jag är inte heller ord på papper. Vi är människor. Vi är inte simpla och jag vägrar tro att du blivit ett skal utan känslor. Jag vet, liksom alla andra att innerst inne är du den Alex jag växte upp med. Som lärde mig gå, prata och som jag beundrade så. Någonstans är du fortfarande min ängel till storebror även om det ibland är lätt att glömma. Jag längtar ihjäl mig efter att riktiga du ska komma fram igen. Alexander .... tro inte att du kan få mig att sluta älska dig."


Min bror är nu 20 år och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det förstör mitt liv att han blivit så. Han har försökt att att livet av sig och lyckas han med det vill inte jag heller leva. Jag önskar inget hellre än att jag kunde blåsa bort allt onda i honom. Men jag vet att jag inte är ens i närheten stark nog. Om bara tårar kunde skölja bort det som verkar äta honom inifrån. Han har blivit så elak och det är det jobbigaste. Jag undrar om han förstår ´hur vi mår eller om det är sant att han saknar empati? Fy fan för hjärnan alltså. Den kan bli så dum

Borderline och kontroll

De flesta människor har en slags censur för sina egna beteenden. Det är av rent sociala skäl som vi har dessa funktioner, dels för att motverka ödesdigra impulsbeteenden, dels för att skapa sociala mönster som är själva grunden till vårt samhälle. Vissa människor har ett mindre effektivt kontrollsystem som alltså inte bromsar dem i diverse handlingar och uttryck. Touretts syndrom kan vara en sådan förändring där det är ganska vanligt att personen säger saker eller gör saker som inte är allmänt socialt acceptabla. Borderline kan också vara ett tillstånd som gör att man inte riktigt fungerar i vissa situationer. Med viljestyrka brukar man dock klara sig väldigt bra och visa upp en stark fasad, men som döljer ett bräckligt inre. Denna förmåga till självkontroll är en byggsten i samhället som fungerar som regelsystem, inlärt eller påverkat från andra. Brister kan ge oerhört allvarliga och egentligen ogrundade konsekvenser. Anhöriga behöver lära sig att möta dessa brister med att inte ta problemen personligt utan att se det som ett uttryck för det tillstånd den anhöriga befinner sig i. Impuls och kontroll spelar inte på samma planhalva, det kan gälla att köpa kläder, att bryta upp ur en relation etc. stort och smått blandat. Det kan bli oerhört plågsamt om man inte kan hantera pendlingarna, men behöver inte ge större konsekvenser än vad vi som anhöriga låter pendlingarna och deras uttryck ge.

Borderline och arbetsförmåga

Det skrivs ibland att personer med borderline har lägre arbetsförmåga än övriga medborgare. Jag tror inte på det alls. Jag tror att det skulle kunna finnas ett annat samband, nämligen att personer som aldrig riktigt kommit in i arbetslivet har en underliggande anledning, trauma i barndomen, knepiga sociala relationer eller annat och att detta i sin tur också kan ge en grogrund för borderline. Det är ju ingen sjukdom, minns det för alltid, det är ett tillstånd som man kan komma ur. Jag känner ett antal personer med borderline eller har en anhörig med borderline och mina helt ovetenskapliga erfarenheter pekar på att man visst är arbetsförmögen men att det finns underliggande komponenter som kan vara gemensamma för borderline och arbetsoförmåga. Samhället tar inte alls det ansvar som det borde för att anpassa livsbetingelserna för människor med svåra upplevelser eller annat i bagaget. Våra normer är så otroligt smala i toleransen att det snart bara blir en lite fraktion kvar av "normala" människor. Gud bevare oss för detta, alla "avvikande" är vår största tillgång, se bara på alla kreativa människor, författare, konstnärer etc, det är en jätterolig samling personer som jag själv har jättekul med och får inspiration från. Frågan är om dom är arbetsförmögna, men det spelar ju egentligen ingen roll. Ge kreativa människor med borderline konstnärsstöd, då jäklar skall vi få se på konst och poesi som aldrig förr! Även om "normen" inte kallar det "arbete"! Det är detta som håller samman ett samhälle och för det framåt!

Kommentarer tack! Detta är angeläget!

Vem bestämmer i en borderlinerelation

Frågan är retorisk och svaret kommer att reta många. Det är faktiskt både vi anhöriga och borderlinern som bestämmer. Anhöriga kan inte avsäga sitt ansvar när en borderline gör dumma saker. Man måste våga säga ifrån. Till exempel så finns det människor, borderline eller inte, som har svårt att hålla i pengar. Försöker köpa en TV på avbetalning men får nej av banken. Du har för mycket avbetalningslån redan. Vad händer? Jo, bror eller syster sätter kreditprövningen ur spel genom att stå som köpare och den som nekades avbetalningen betalar till den anhöriga. Är det bra? Nja, troligen inte. Att någon kan bestämma över en annan har sin grund i makt.

Bertrand Russel sa: För att styra en människa måste du känna hennes behov. Det betyder i praktiken att den som sitter på behovstillfredställelsen har makten. Kvinnor kan bli Lysistrater, dvs. gå i kärleksstrejk, en farlig väg med många äktenskap som offer, män som ofta tjänar mera kan med pengamakt styra sina kvinnor.

VAr kommer då borderline in? I det manipulativa draget som vissa, men långt ifrån alla har, men där borderline är överrepresenterat enligt de kriterier som är allmänt verdertagna. Gud skall veta att det finns andra än borderline som kan manipluera!!! Politiker, kanske! Lyssna på dom! Vi låter oss bestämmas över, dels av våra anhöriga som skickligt utnyttjar detta och av de s.k. omständigheter som vi alltid skyller på. Gnäll inte över dominanta personer, det är ditt eget fel! (Ibland alltså!)

Borderline betyder oftast instabil

Något av det jävligaste med att vara anhörig till en borderline är att man ALDRIG vet hur relationen ser ut, kommer jag hem till en ragata eller till en spinnande katt? Jag fick ett mail från USA som handlade om hur vi möter detta. Det handlar inte om att vara tuff, sätta gränser, men väl om att förklara hur jävligt det är. Att det frestar på att åka hemifrån efter en sömnlös natt och efter en lång arbetsdag då hjärnan varit upptagen med att planera för uppbrott, plötsligt få både älskling och Puss,puss i telefon. Upp och ner i täta skutt, ingen människa kan fortsätta vara frisk i detta sällskap.

I mailet beskrev han att det handlar om att vi måste ha alternativa handlingsplaner hela tiden. Om hon/han är på ett sätt så gör jag så här, om det är på ett annat sätt så gäller Plan B. Styrkan måste vi rikta inåt, inte mot vår anhöriga. Motstånd är säkert bra! Den skall vi hålla för oss själva och minnas att vi inte behöver krusa eller fjäska. Det finns enormt många normala människor som inte behöver terapi, inte behöver antidepressiva medikamenter eller lugnande för att över huvudtaget fungera. Hur blir man då stark? Man börjar med att vara stark MED sin anhöriga, inte MOT! Att bekämpa borderline är fullständigt utsiktslöst! Det går bara inte, man kan bara förlora. Att vara medberoende kan ersättas med att vara medförstående och i viss mån hänsynsfull. OK, hon är inte riktigt OK, hon kommer att göra många många dumheter även i framtiden, men det är jag beredd på och kommer att acceptera detta. Var beredd så slipper du bli upprörd eller ens förvånad när nästa galenskap drabbar dig! Han kommer hem med en ny dator, hon med en hund som det inte går att fixa dagpassning till.

Det viktiga är att ha styrkan att tåla deras impulsiva handlingar, deras enorma humörsvängningar och annat.

Borderline och manodepressiv

Anonym skrev på mitt förra inlägg att allt en Borderline tar i blir till skit. Lägg ner relationen....

En borderline kan inte ha en relation? Det låter förfärligt.... jag kan inte acceptera att något kan gå så totalt snett. Det är ju ett tillstånd, inte en sjukdom. Ett tillstånd bör man kunna ta sig ur! Det kan ju inte vara särskilt få som är borderline och som skapar sådan turbulens kring sina liv! Vi anhöriga får betala ett HÖGT pris.... för att bli knäckta!

Nej! Så är det faktiskt inte. Borderline kan vara underbara i perioder. Ibland undrar jag om Borderline och manodepression bor grannar med varandra. Jag googlade på dessa två och lärde mig att en borderline är upp/ner mycket snabbare än en manodepressiv. Jag tror att vissa har en kombination. Man kan också se ett mönster i relationerna bakåt, att allt upprepar sig i relation efter relation.

Ett exempel är att många borderline kräver av sina partners samma sak, en efter en: Gå i terapi och förändra DIG! Jag har fått bekräftat från många håll att detta är oerhört typiskt för en borderline att inte ha självinsikt. Vem behöver verktyg att hantera sin smärta. Först borderline-personen, sedan vi som är anhöriga och blir medberoende och nästan lika sjuka. En av mina läsare hamnade på psykakuten av många års terror och energistöld! Skall det vara så jävla svårt att lämna en person som skapar så mycket elände? Tydligen! Psykvården måste satsa mycket mera på dessa patienter och erbjuda terapi. Men patienten måste vilja också! Om inte så återstår bara att lägga ner. Hon eller han går vidare och sabbar ytterligare någon oskyldigs liv, för det är ren terror.

Positiv och negativ affirmation

Det är fasen så lätt att måla fan på väggen. Man känner på sig att det kommer att bli på ett visst sätt och som genom en självuppfyllande profetia blir det så. Trixet är att affirmera positivt. Som anhörig till en borderline är det näst intill omöjligt, man vet aldrig var man har sin anhöriga och inte vad som vänar när man kommer hem? Är hon skitsur och håller på att packa för att dra sin väg eller är hon "normal" och har fixat lite mysigt hemma efter att vi varit sfrån varandra i en vecka? Så sitter man där i bile på E4 och funderar. Hur blir det när jag kommer innanför dörren, säger hon "Hej" eller ser hon bara grinig ut och går uppför trappen när jag kommer? Det är inte lätt som anhörig att ha all beredskap för att möta olika situationer. Man blir medberoende totalt och kan inte varken försvara sig eller förstå. Man kommer hem till ett helt okänt förhållande med en kvinna som man kanske inte alls känner. Helt oberäkneligt att möta både kropp och själ, helt emotionellt okänd i in status, dvs. hur homn mår för tillfället. DETTA STJÄL ALL ENERGI! Är det värt det. Min konklusion är : NEEEEJ!

JAg fick ett samtal igår från en kille som mailat en del till mig. Han har det 137 ggr värre än vad jag har det men han ger inte upp. Mitt råd: SPRING för livet! Skicka den kvinnan åt pipsvängen, vilket hon effeltuerade effektivt själv.

Ursäkta om jag låter negativ och fördömande och kategorisk och vad som helst, men idag är det bara för mycket! Som anhörig kan det bara ta slut!

Borderline som inte märks?

Borderline behöver inte vara ett problem. Det beror helt på det perspektiv man anlägger, dvs. är det ett problem för den som har borderline eller för omgivningen. När en dysfunktion blir så påtaglig att den hindrar klienten i sitt dagliga liv blir den ett problem, annars kanske det är något man kan leva med och faktiskt acceptera. Problemen börjar när man skapar problem för andra, t ex sina anhöriga. Många brev jag får handlar just om att den som har borderlerline inte inser, eller vill inse att det är ett problem. För den med diagnosen kanske det helt enkelt inta är ett problem, bland annat för att den personen anser att det är fel på alla andra ibland. Hon har rätt, det är fel på alla andra och faktiskt på alla människor. Det hela mynnar ut i att vi sätter toleransgränser som tenderar att bli smalare och smalare för varje decennium. Vi tillåter inte avvikare och det vi kallar norm blir till en domstol som dömer ut alla utanför den normalkurva eller gausskurva som blivit vedertagen praxis. Den bygger på sitt eget antagande om att alla egenskaper fördelar sig som en kurva som ser ut som en kyrkklocka i profil. Så enkelt är det faktiskt inte för generaliseringarna stämmer sällan. För att vi skall kunna leva med våra borderline som anhöriga krävs det att vi skapar en bättre bild av det normativa och det som vi kan "tolerera" Vi kanske inte skall ställa krav, inte vara tydliga utan bara följa med i deras handlingar som vi icke-borderline kallar för nycker. För en borderline är nyckerna en naturlig del av den mentala processen och det är där vi som anhöriga har lite svårt att hänga med i svängarna. Vi kan välja, antingen försöka hänga med, eller protestera och ändå bli överkörda. På resan till att bli överkörd blir det bråk och osämja och man får paranoida påhopp, du bryr dig inte om mig och du tänker bara på dig själv etc.... Den som är borderline kan dock inte välja, det är som det är. Med KBT elelr DBT kan man skaffa sig verktyg att hantera sin svängningar och "avvikande beteenden". Tacka inte nej till terapi, det ökar chanserna att fungera bättre med 100 % mot att gå på SSRI-hämmare utan terapi. För oss som anhöriga är det bra att uppmuntra till att gå i terapi, vi sparar mycket möda och många tårar på det.

Att ge efter...

En av mina läsare hörde av sig och påstod följande: Det finns bara ett enda sätt att leva tillsammans med en borderline. Total underkastelse i alla delar utan inskränkning. Man måste ge upp sitt eget jag och bli ett lydigt redskap för hennes minska vink och vilja. Försök inte göra motstånd, det är dömt att misslyckas och möts bara av hot och paranoida anklagelser. Vad tycks om den salvan? Jag vet inte hur jag känner men det finns ett uns av sanning. Alla konflikter jag har med min kvinna uppstår när vi inte vill samma sak, t ex vem som skall ha vilket rum i huset och jag har fräckheten att ha en egen åsikt. Då kommer hot, förolämpningar, påståenden om att jag har en störning etc.

Det är inte lätt, kommentera gärna!!

Berg och dalbana

Ibland blir det för mycket..... Diskussioner som saknar vett och styrning, förberåelser och beskyllningar, rävspel och de små stegens tyranni. Till slut blir man som anhörig förintad och finns inte längre som komponent i världsbilden. Det är inte lätt att smälta samman två vuxna människor till en solid enhet som skall älska varandra i nöd och lust. Lust går väl an, men om man har tavlat sig ordentligt och ber om stöd, så vore det naturligt för en nära att ge stöd. Så icke med en borderline. De kan trampa på i stövlarna och krossa ben, men de kan också genom direkt ringaktning smitta av sina egenskaper, som vi inte vill ha! Ett felaktigt ord, två bråkande barn som man försöker avstyra.

Vi talar om medberoende och att man som anhörig kan få egenskaper eller drag av egenskaper från den som är borderline. Bekräftas man av ständiga påhopp och manipuleringar att det är partnern som är frisk och du själv som är sjuk, kan en profetsia gå i uppfyllelse. Kort sagt Borderline kan i viss mån vara smittsamt! Det finns få saker som en Borderline inte utnyttjar för egen vinning, men detta varierar givetvis från individ till individ. Resultaten varierar, beroende på vems personlighet som kan vara den bästa förebilden.

Rollen som anhörig är en berg och dalbana, det är lätt att bli åksjuk, men det är samtidigt rätt spännande.