onsdag 8 september 2010

Vem bestämmer i en borderlinerelation

Frågan är retorisk och svaret kommer att reta många. Det är faktiskt både vi anhöriga och borderlinern som bestämmer. Anhöriga kan inte avsäga sitt ansvar när en borderline gör dumma saker. Man måste våga säga ifrån. Till exempel så finns det människor, borderline eller inte, som har svårt att hålla i pengar. Försöker köpa en TV på avbetalning men får nej av banken. Du har för mycket avbetalningslån redan. Vad händer? Jo, bror eller syster sätter kreditprövningen ur spel genom att stå som köpare och den som nekades avbetalningen betalar till den anhöriga. Är det bra? Nja, troligen inte. Att någon kan bestämma över en annan har sin grund i makt.

Bertrand Russel sa: För att styra en människa måste du känna hennes behov. Det betyder i praktiken att den som sitter på behovstillfredställelsen har makten. Kvinnor kan bli Lysistrater, dvs. gå i kärleksstrejk, en farlig väg med många äktenskap som offer, män som ofta tjänar mera kan med pengamakt styra sina kvinnor.

VAr kommer då borderline in? I det manipulativa draget som vissa, men långt ifrån alla har, men där borderline är överrepresenterat enligt de kriterier som är allmänt verdertagna. Gud skall veta att det finns andra än borderline som kan manipluera!!! Politiker, kanske! Lyssna på dom! Vi låter oss bestämmas över, dels av våra anhöriga som skickligt utnyttjar detta och av de s.k. omständigheter som vi alltid skyller på. Gnäll inte över dominanta personer, det är ditt eget fel! (Ibland alltså!)

torsdag 19 augusti 2010

Borderline betyder oftast instabil

Något av det jävligaste med att vara anhörig till en borderline är att man ALDRIG vet hur relationen ser ut, kommer jag hem till en ragata eller till en spinnande katt? Jag fick ett mail från USA som handlade om hur vi möter detta. Det handlar inte om att vara tuff, sätta gränser, men väl om att förklara hur jävligt det är. Att det frestar på att åka hemifrån efter en sömnlös natt och efter en lång arbetsdag då hjärnan varit upptagen med att planera för uppbrott, plötsligt få både älskling och Puss,puss i telefon. Upp och ner i täta skutt, ingen människa kan fortsätta vara frisk i detta sällskap.

I mailet beskrev han att det handlar om att vi måste ha alternativa handlingsplaner hela tiden. Om hon/han är på ett sätt så gör jag så här, om det är på ett annat sätt så gäller Plan B. Styrkan måste vi rikta inåt, inte mot vår anhöriga. Motstånd är säkert bra! Den skall vi hålla för oss själva och minnas att vi inte behöver krusa eller fjäska. Det finns enormt många normala människor som inte behöver terapi, inte behöver antidepressiva medikamenter eller lugnande för att över huvudtaget fungera. Hur blir man då stark? Man börjar med att vara stark MED sin anhöriga, inte MOT! Att bekämpa borderline är fullständigt utsiktslöst! Det går bara inte, man kan bara förlora. Att vara medberoende kan ersättas med att vara medförstående och i viss mån hänsynsfull. OK, hon är inte riktigt OK, hon kommer att göra många många dumheter även i framtiden, men det är jag beredd på och kommer att acceptera detta. Var beredd så slipper du bli upprörd eller ens förvånad när nästa galenskap drabbar dig! Han kommer hem med en ny dator, hon med en hund som det inte går att fixa dagpassning till.

Det viktiga är att ha styrkan att tåla deras impulsiva handlingar, deras enorma humörsvängningar och annat.

onsdag 18 augusti 2010

Borderline och manodepressiv

Anonym skrev på mitt förra inlägg att allt en Borderline tar i blir till skit. Lägg ner relationen....

En borderline kan inte ha en relation? Det låter förfärligt.... jag kan inte acceptera att något kan gå så totalt snett. Det är ju ett tillstånd, inte en sjukdom. Ett tillstånd bör man kunna ta sig ur! Det kan ju inte vara särskilt få som är borderline och som skapar sådan turbulens kring sina liv! Vi anhöriga får betala ett HÖGT pris.... för att bli knäckta!

Nej! Så är det faktiskt inte. Borderline kan vara underbara i perioder. Ibland undrar jag om Borderline och manodepression bor grannar med varandra. Jag googlade på dessa två och lärde mig att en borderline är upp/ner mycket snabbare än en manodepressiv. Jag tror att vissa har en kombination. Man kan också se ett mönster i relationerna bakåt, att allt upprepar sig i relation efter relation.

Ett exempel är att många borderline kräver av sina partners samma sak, en efter en: Gå i terapi och förändra DIG! Jag har fått bekräftat från många håll att detta är oerhört typiskt för en borderline att inte ha självinsikt. Vem behöver verktyg att hantera sin smärta. Först borderline-personen, sedan vi som är anhöriga och blir medberoende och nästan lika sjuka. En av mina läsare hamnade på psykakuten av många års terror och energistöld! Skall det vara så jävla svårt att lämna en person som skapar så mycket elände? Tydligen! Psykvården måste satsa mycket mera på dessa patienter och erbjuda terapi. Men patienten måste vilja också! Om inte så återstår bara att lägga ner. Hon eller han går vidare och sabbar ytterligare någon oskyldigs liv, för det är ren terror.

torsdag 5 augusti 2010

Positiv och negativ affirmation

Det är fasen så lätt att måla fan på väggen. Man känner på sig att det kommer att bli på ett visst sätt och som genom en självuppfyllande profetia blir det så. Trixet är att affirmera positivt. Som anhörig till en borderline är det näst intill omöjligt, man vet aldrig var man har sin anhöriga och inte vad som vänar när man kommer hem? Är hon skitsur och håller på att packa för att dra sin väg eller är hon "normal" och har fixat lite mysigt hemma efter att vi varit sfrån varandra i en vecka? Så sitter man där i bile på E4 och funderar. Hur blir det när jag kommer innanför dörren, säger hon "Hej" eller ser hon bara grinig ut och går uppför trappen när jag kommer? Det är inte lätt som anhörig att ha all beredskap för att möta olika situationer. Man blir medberoende totalt och kan inte varken försvara sig eller förstå. Man kommer hem till ett helt okänt förhållande med en kvinna som man kanske inte alls känner. Helt oberäkneligt att möta både kropp och själ, helt emotionellt okänd i in status, dvs. hur homn mår för tillfället. DETTA STJÄL ALL ENERGI! Är det värt det. Min konklusion är : NEEEEJ!

JAg fick ett samtal igår från en kille som mailat en del till mig. Han har det 137 ggr värre än vad jag har det men han ger inte upp. Mitt råd: SPRING för livet! Skicka den kvinnan åt pipsvängen, vilket hon effeltuerade effektivt själv.

Ursäkta om jag låter negativ och fördömande och kategorisk och vad som helst, men idag är det bara för mycket! Som anhörig kan det bara ta slut!

tisdag 3 augusti 2010

Borderline som inte märks?

Borderline behöver inte vara ett problem. Det beror helt på det perspektiv man anlägger, dvs. är det ett problem för den som har borderline eller för omgivningen. När en dysfunktion blir så påtaglig att den hindrar klienten i sitt dagliga liv blir den ett problem, annars kanske det är något man kan leva med och faktiskt acceptera. Problemen börjar när man skapar problem för andra, t ex sina anhöriga. Många brev jag får handlar just om att den som har borderlerline inte inser, eller vill inse att det är ett problem. För den med diagnosen kanske det helt enkelt inta är ett problem, bland annat för att den personen anser att det är fel på alla andra ibland. Hon har rätt, det är fel på alla andra och faktiskt på alla människor. Det hela mynnar ut i att vi sätter toleransgränser som tenderar att bli smalare och smalare för varje decennium. Vi tillåter inte avvikare och det vi kallar norm blir till en domstol som dömer ut alla utanför den normalkurva eller gausskurva som blivit vedertagen praxis. Den bygger på sitt eget antagande om att alla egenskaper fördelar sig som en kurva som ser ut som en kyrkklocka i profil. Så enkelt är det faktiskt inte för generaliseringarna stämmer sällan. För att vi skall kunna leva med våra borderline som anhöriga krävs det att vi skapar en bättre bild av det normativa och det som vi kan "tolerera" Vi kanske inte skall ställa krav, inte vara tydliga utan bara följa med i deras handlingar som vi icke-borderline kallar för nycker. För en borderline är nyckerna en naturlig del av den mentala processen och det är där vi som anhöriga har lite svårt att hänga med i svängarna. Vi kan välja, antingen försöka hänga med, eller protestera och ändå bli överkörda. På resan till att bli överkörd blir det bråk och osämja och man får paranoida påhopp, du bryr dig inte om mig och du tänker bara på dig själv etc.... Den som är borderline kan dock inte välja, det är som det är. Med KBT elelr DBT kan man skaffa sig verktyg att hantera sin svängningar och "avvikande beteenden". Tacka inte nej till terapi, det ökar chanserna att fungera bättre med 100 % mot att gå på SSRI-hämmare utan terapi. För oss som anhöriga är det bra att uppmuntra till att gå i terapi, vi sparar mycket möda och många tårar på det.

onsdag 28 juli 2010

Att ge efter...

En av mina läsare hörde av sig och påstod följande: Det finns bara ett enda sätt att leva tillsammans med en borderline. Total underkastelse i alla delar utan inskränkning. Man måste ge upp sitt eget jag och bli ett lydigt redskap för hennes minska vink och vilja. Försök inte göra motstånd, det är dömt att misslyckas och möts bara av hot och paranoida anklagelser. Vad tycks om den salvan? Jag vet inte hur jag känner men det finns ett uns av sanning. Alla konflikter jag har med min kvinna uppstår när vi inte vill samma sak, t ex vem som skall ha vilket rum i huset och jag har fräckheten att ha en egen åsikt. Då kommer hot, förolämpningar, påståenden om att jag har en störning etc.

Det är inte lätt, kommentera gärna!!

torsdag 22 juli 2010

Berg och dalbana

Ibland blir det för mycket..... Diskussioner som saknar vett och styrning, förberåelser och beskyllningar, rävspel och de små stegens tyranni. Till slut blir man som anhörig förintad och finns inte längre som komponent i världsbilden. Det är inte lätt att smälta samman två vuxna människor till en solid enhet som skall älska varandra i nöd och lust. Lust går väl an, men om man har tavlat sig ordentligt och ber om stöd, så vore det naturligt för en nära att ge stöd. Så icke med en borderline. De kan trampa på i stövlarna och krossa ben, men de kan också genom direkt ringaktning smitta av sina egenskaper, som vi inte vill ha! Ett felaktigt ord, två bråkande barn som man försöker avstyra.

Vi talar om medberoende och att man som anhörig kan få egenskaper eller drag av egenskaper från den som är borderline. Bekräftas man av ständiga påhopp och manipuleringar att det är partnern som är frisk och du själv som är sjuk, kan en profetsia gå i uppfyllelse. Kort sagt Borderline kan i viss mån vara smittsamt! Det finns få saker som en Borderline inte utnyttjar för egen vinning, men detta varierar givetvis från individ till individ. Resultaten varierar, beroende på vems personlighet som kan vara den bästa förebilden.

Rollen som anhörig är en berg och dalbana, det är lätt att bli åksjuk, men det är samtidigt rätt spännande.

tisdag 29 juni 2010

Hur hanterar man sin egen Borderline

Fråd David Oliver i US:

Se hans sida för att få en egen prenumeration, han är mycket klok och erfaren och du kan köpa information från honom!

http://www.bipolarcentral.com/register3


Earlier I met a fairly young woman who
had borderline personality disorder.

She had a tactic to help her cope with
daily life that I think we could all use.

She constantly was making decent, if not good, decisions.

She always took her medications and went to therapy, even though she had not had an episode in over a year.

She was careful that she didn't argue too much with her supporters, and made a point to step out of the room when she became too angry.

She went to bed at the same time every
night and woke up to her alarm set for
the same time every morning.

She exercised and ate well.

She went to work, and never missed a day unless she was genuinely sick.

She just generally had her life together.

I asked her what her trick was.

How was it that she, a person who had a
disorder that generally impairs things
like this, had her life more together than even the average person?

Her answer was a great one.

Are you ready for this?

She told me that she lived today like she wanted to live tomorrow.

Wow.

Isn't that a concept we could all use?

torsdag 10 juni 2010

Borderline och dialog

Att som anhörig försöka samtala med en person med borderline kan vara förenat med vissa risker. Man riskerar hela tiden att bli vantolkad, påhoppad, förnedrad eller på annat sätt satt ur spel. Jag får så många mail om just detta och vet inte alltid hur jag skall svara. Jag har ju anhörigperspektivet som i sig kan vara besvärligt, men den som har det jobbigast är den som är borderline.

Ibland kallar jag en relation som de små stegens tyranni. Det kan gå till så här:
Man sitter framför TV:n och ser ett reseprogram om Marocko. Ni är överens om att det är vackert och fint och väldigt exotiskt om man kommer boret från allfarvägen.

Hon: Det skulle jag vilja åka, det verkar häftigt.
Du: Härligt, det tycker jag också.
Hon: Vi kanske skulle göra verklighet av det?
Du: Ja, kanske det, vi kan ju kolla vad det finns för resor i höst.

Saken faller i glömska som så mycket annat i stundens ingivelse. Ett par månader senare säger hon: När skall vi åka till Marocko?
Du: Marocko???
Hon: Ja, du lovade ju att vi skulle åka till Marocko i höst, du tyckte ju det var en bra idé.
Du: Jo, men det var verkligen inget löfte, det var ju bara en idé.
Hon: Vad är det för fel med Marocko då?
Du: Inget alls, men vi kanske skulle ha några alternativ?
Hon: Varför det, jag vill att vi åker till Marocko! Du lovade det och det måste du hålla.
Du: Jag lovade inte alls att vi skulle åka till Marocko, det var en möjlighet men inte ett definitivt beslut från någon av oss.
Hon: Jag kan inte lita på dig och det känns som du ljuger för mig, jag upplever att du bara styr och bestämmer och behandlar mig som en barnunge.
Du: Men om du får din vilja igenom så är det ju du och bara du som bestämmer, eller hur?
Hon: Jag gillar inte din nedlåtande ton när du pratar med mig. Jag tycker inte om det alls. Du respekterar inte mig.
Du: Respekt är ömsesidig och man kan inte kommendera fram respekt, jag känner att jag inte har någon talan om vart vi skall resa, det är brist på respekt från din sida.

Här, kära läsare kan du själv fylla på fram till det ögonblick då hon reser sig upp, går ut genom dörren och skriker någon otidighet. Efter en timme kommer hon tillbaka och har funderat färdigt.

Fyll på med åsikter, fortsättning och lämna kommentarer till denna scen!

lördag 3 april 2010

Diagnos för borderline

Jag får ofta frågan om jag tror att en person är borderline. Det kan man inte alls avgöra på andrahandsberättelser, kanske inte ens på några möten med personen. Eftersom borderline inte är en enda diagnos utan ett batteri av kombinationer av indikationer, så finns det för en amatör ingen möjlighet att komma med en åsikt. Däremot kan man ju ha en del erfarenhet som man känner igen i andras beskrivningar av sin anhöriga. Den här bloggen handlar ju mest om hur anhöriga kan förbereda oss eller lära oss att möta sina kära som har en instabil personlighetsstörning. För tydlighetens skull klipper jag in den verdertagna listan av indikationer på borderline. Den innehåller 9 olika indikatorer enligt ett klassificeringssystem. Man brukar säga att om man passar in på fem eller flera av dem så är det sannolikt att man är borderline.

1. gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller fantiserade separationer

2. uppvisar ett mönster av instabila och intensiva mellanmänskliga relationer som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering

3. uppvisar påtaglig osäkerhet och instabilitet i självbild och identitetskänsla

4. visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (till exempel slösaktighet, sexuell äventyrlighet, alkohol-, medicin- eller drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning, kaotisk livsstil).

5. uppvisar upprepat suicidalt beteende, suicidala gester, suicidhot, eller självskadande handlingar

6. är affektivt instabil, vilket beror på en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämningen (till exempel intensiv episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar i några timmar och endast sällan längre än några få dagar)

7. känner en kronisk tomhetskänsla

8. uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller har svårt att kontrollera aggressiva impulser (till exempel ofta återkommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål)

9. har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller dissociativa symptom.

Som anhörig är det bra att veta vilka indikatorer som gäller. Då kan man få hjälp att möta dessa på bästa sätt. Det finns många verktyg för detta!

Hör av dig om du behöver råd!

fredag 2 april 2010

Är borderline smittsamt?

Jag fick en fråga häromdagen om vad man som borderline kan tänka på i relationen med sina anhöriga. Jag funderade en stund och svarade följande:

Du som diagnosbärare kan göra livet enklare genom att skaffa dig verktyg för att möta din instabilitet. När du känner att det håller på att spåra ur så måste du stoppa upp och fråga dig vad det är som håller på att hända. Möt känslan men spela inte ut den, ha den kvar och försök förstå den mera direkt. Men fokusera på känslan och kanske inte på något du vill uppnå genom att göra något lite oöverlagt, säga en dum sak till din man, brusa upp eller så. Försök ta tag i känslan som sådan och betrakta den som en vän eller ett verktyg som du kan ha nytta av.

Som medberoende förändras man ju och tar till sig delar av det beteende och framför allt de reaktioner som ibland är instabila. Då blir man delvis borderline även som anhörig och det oroar mig mycket. Då måste jag ju själv vara vaksam på mina egna reaktioner så att det inte blir ett upptrappat krig. Då finns det bara förlorare. Om jag som anhörig blir överkänslig för stämningar hos min kvinna så skapar jag ju själv en massa problem som annars inte hade uppstått!

Vi anhöriga har det inte lätt, mest för att vi inte talar samma språk som den som har borderline, framför allt inte det känslomässiga språket som kan vara helt väsensskilt. Mitt känslospråk förändras också av att vara anhörig och jag kan reagera på ett onaturligt sätt på signaler från min kvinna, ett sätt som det inte finns fog för. På så sätt kan man säga att borderline är smittsamt!!!!

onsdag 24 mars 2010

Borderline och manipulation, myt eller sanning?

Man brukar hävda att borderlinepatienter är bra på att manipulera omgivningen. Man hittar i sin borderlinediagnos ett legitimt skäl att bete sig som man vill, ibland till anhörigas stora sorg. Att vara utsatt för manipulation är inte trevligt, man ser det som en förolämpning eftersom man lätt avslöjar manipulationen, trots att den som är borderline inte är medveten om den själv. Det skall bara vara så, det får du finna dig i, etc. etc. "Jag manipulerar inte, det är du som gör det. Du ljuger för mig och det gillar jag inte,vad pratar du om egentligen jag tror att du förvanskar sanningen för att du vill nå dina syften."

Man har alltså två helt olika uppfattningar om verkligheten. Det man ser och det man känner kan vara väsensskilt från varandra. Vems verklighet gäller? Ja, det är inte lätt, var och en har ju sin egen verklighet och en borderline har ofta en syn som avviker markant från de flesta andras. Dom ser på samma sak som vi andra, men från ett annat håll. Där ligger ett stort kommunikationsproblem som vi nog inte kan lösa. Vi kommer alltid att ha svårt i dialogen med våra anhöriga med borderline, men vi kan kanske lära oss att stå ut med det! Kanske måste vi navigera runt och undvika de värsta grynnorna.

I mina mest negativa stunder tror jag att det är omöjligt att dela livet med en borderline av skälen ovan. Man ser inte samma saker, har inte samma världsbild och absolut inte samma förväntningar på relationens innehåll. Hur skall man då kunna ha respekt och nå kärlek? Missförstånd och förfelade förväntningar blir vardagliga destruktiva inslag och till slut ger man upp. Det är mänskligt! Här hjälper inte styrka, man måste vara listig också!!!

tisdag 23 mars 2010

Vilken terapi är bra för borderline?

Det går inte att generalisera med ett svar på denna fråga. Alla borderline är olika, givetvis. Olika mysiga, olika oroliga, olika stabila, olika aggressiva, precis som alla andra som vi av något skäl inte kallar borderline. Man pratar så mycket om kampen mellan psykodynamist terapi och kognitiv beteendeterapi, KBT. Man får i KBT handfast regler att hålla sig till och lär sig att hantera sina problem på annat sätt. En verktygsväska som man har tillgång till när man behöver den. Man lär sig alltså att navigera undan från jobbiga händelser och problem och kan handskas mera styrt mot handlande än mot själva orsakerna. Psykodynamiken försöker finna ursprunget till borderline, om det nu finns något ursprung, vilket man nog bör ifrågasätta. Man vill reda ut det jobbiga i barndomen, en mamma och pappa som bråkar, en mormor som klagar på mamma eller något annat interpersonellt beteende. Vi läste en bok på universitetet: Psychology, the science of interpersonal behaviour" Ganska bra, jag tar fram den ibland fortfarande.

Jag har tidigare skrivit om framgångskoncepten för att ta sig ur tillståndet borderline och man säger att kombinationen terapi och medicinering klarar ut 70 - 80 % av alla fall. För oss anhöriga är det outsinlig kärlek och respekt som gäller, men också fast normer. Att vara eftergiven är inte kärlek, men att vara resonabel och att lyssna är verkligen kärlek. Jag ger allt jag kan till min kvinna och det lönar sig mycket!! Hon mår så bra av respekt och uppmuntran!

fredag 19 mars 2010

Manipulerande borderline? Finns dom?

Nja, det finns nog en viss överrepresentation av manipulation hos personer med BPS. Men frågan är om det verkligen beror på en vilja att manipulera. Det kan vara så att de är enormt inkännande och ser klarare på verkligheten. Deras bild av möjligheter kan vara helt annorlunda. Dom kan se en helt annan kartbild än andra. Frågan är om det då handlar om manipulation. Min uppfattning är att det inte är så, utan att dom har en bättre förmåga att känna in än vi andra. Det är precis som alla andra så kallade personlighetsstörningar eller bokstavskombinationer, att det finns egenskaper som kan användas i livet till något verkligt positivt. Vi vet ju att personer men Asberger har en förmåga till stor och uthållig koncentration. ADHD kan ge otrolig men svårstyrd kreativitet. Borderline kanske kan använda sin förmåga till inkännande till att förstå människors behov på ett helt annat sätt än vi andra. Det är en tillgång som dock ger en del andra bieffekter rent socialt, dvs. att dom uppfattas manipulativa. Med stor kärlek kan vi förstå varandra och skapa våra relativa förutsättningar till ett lyckligt liv.

torsdag 18 mars 2010

Krav från borderline

Personer med borderline kan vara otroligt krävande. Man kan helt enkelt inte svara upp till deras krav. Det kan gälla hur man pratar, vad dom får i julklapp, hur man skall bo eller vilken bil man MÅSTE ha. Du älskar din bil mer än du älskar mig, annars skulle du byta till en xxx som jag vill att vi har. Jag VILL bo i en stor villa på Djursholm. Men trädgården och huset får du ta hand om, jag kan måla tavlor och spela piano under tiden. OK; jag överdriver en del men sett över en längre period kan just denna typ av krav komma. Hur skall man möta kraven? Många, de flesta ger efter för det som är överkomligt, t ex en resa eller nya kläder, en ny mobiltelefon. Men kraven på hus och bil och vad det kan vara ligger kvar och man blir inte kvitt kraven. Jag får många brev om detta och ett antal personer har valt att sätta ner foten ordentligt. Att sätta gränser är att hjälpa. Att fega ur är att stjälpa. Man behöver som borderline ha ett regelsystem att hålla sig i. Vi anhöriga måste skapa detta eller i alla fall hjälpa till att de skapar sina egna! Men gör det av kärlek och med mild övertalning.

måndag 15 mars 2010

Bota borderline, går det?

Nej, eftersom borderline inte är en sjukdom! Det är ett tillstånd som kan vara ganska permanent men som man också kan ta sig ur! Det är ingen klinisk fråga utan ett resultat av arv och miljö, inte minst det sociala arvet som kan ställa till det för många människors självuppfattning, självkänsla och tro på livet. Däremot kan man få hjälp att komma ur det tillstånd vi kalla borderline. KBT har ju debatterats i pressen de senaste åren som en avlösare till psykodynamisk terapi. Att tro att det ena eller andra är det bästa och enda är helt galet. Man vet dessutom empiriskt att kombinationen terapi och medicinering t ex antidepressiva medel som SSRI-hämmare generellt ger bättre resultat än bara en insats av t ex terapi eller antidepressiva medel.

Sedan kommer ju nästa delikata fråga! Vill man bli "botad". En dela av bilden är ju att alla andra har fel och är galna medan men som borderline har en viss intuitiv rätt till sanningen. Om man blir botad har man ju fel vilket inte är så lätt att erkänna. Det är i sig ett hot mot självkänslan att ha fel eller vara i ett disgnosticerbart tillstånd. En knäck i självkänslan är det sista en borderline behöver.

Att bota borderline är nog ingen bra idé alls. Att underlätta, skapa mylla för växande och självinsikt med kärlek är nog bättre!

torsdag 4 februari 2010

Bra blogg från en borderline med självinsikt!!!

Läs vad denna kloka kvinna skriver. Initierat, utlämnande och engagerat. Detta är en kvinna som vill!!!!

Borderline och jag

torsdag 28 januari 2010

Tolerans från borderline

Ett av de vanligaste problemen för anhöriga till borderline är att deras tolerans för upplevelser är mycket snäv. Ett felaktigt betonat ord, en gest eller hur du kör bil kan utlösa en kris.
-Jag tycker inte om när du är sådär otrevlig och aggressiv!
-Va? Jag är inte arg!
-Jo, du är alldeles tyst och kör mycket häftigare än du brukar, erkänn att du är arg!
-Nej, jag är tyst för att jag funderar koncentrerat på en sak på jobbet.
-Ljug inte för mig, du är visst arg.
-Stopp, du kan inte bestämma när jag är arg, det måste jag få göra själv!
-Javisst, men varför verkar du arg?
-Det är du som uppfattar något som jag inte känner igen. Kanske är det helt intern inom dig?
-Du skall alltid bara ge igen, jag tycker inte om det.
-OK, vad skall jag göra? Låta dig bestämma att jag är arg? Det kan du faktiskt inte och jag tillåter inte det.

Så smalnar vägen för det som borderlinern accepterar av mer och mer och efter en tid befinner du dig på en knivsegg och vad du än säger blir det fel. Det slutar med kris och krasch!

Så här kan man möta detta:
Formulera i skrift några behov som du känner att du har:
- Jag har behov av att få vara olika i olika situationer, t ex när jag kör bil, diskar, är på jobbet, lagar mat, ser på film eller bara är. Kan du ge mig utrymme att vara olika vid olika tillfällen?

-Jag har behov av att fundera utan att bli anklagad för t ex att vara otrevlig, aggressiv, nedlåtande, lat, frånvarande, disträ. Kan du ge mig rätten till detta?

Just detta att formulera sitt eget behov och sätta det i relation till den som är borderline gör att det blir fokus på upplevelserna, kanske inte på det som verkligen händer.

-Så då ska du alltså bestämma om jag uppfattar dig som arg eller inte?
-Nej, jag kan bara vara mig själv och du kan inte tolka saker som inte finns, då skapar du paranoida konflikter. Varför förstår jag inte, men du gör det.

Denna typ av agerande är en form av självdestruktivitet som skapar konflikter undermedvetet. Man tror att man har en korrekt bild av den andres verklighet men har det inte. Vi har alla olika verkligheter och det är helt fel att tro att vi kan ha järnkoll på varandras verkligheter.

Det kan vara svårt att förklara detta men man måste försöka, annars blir man reducerad till ett ingenting och totalt nedmonterad emotionellt och socialt.

lördag 19 december 2009

Borderline ber om hjälp med allt

Jag fick en fråga på mailen häromdagen om jag hade någon erfarenhet av att borderline får en kick av att be om hjälp och sätta andra i arbete. Jo, det har jag hört en del om, man närmar sig i vissa fall andra tillstånd i personlighet. Så här svarade jag:


Borderline gränsar ibland til Histirionic Personality Disorder som är en slags narcissism. Det betyder att personen ifråga ser sig själv som världens medelpunkt och att det är självklart att alla hjälper till med allt....NU! Just nu måste jag byta däck på bilen, innan middagen, jag ska till Uppsala om en vecka och vill ha vinterdäcken på ! En utmärkande egenskap för borderline är att vara ganska manipulativa, inte alla, verkligen inte alla, en del är självutplånande och enormt inkännande, underbara människor. Lite grand handlar det om hur vi själva ta hand om dessa signaler. Ett sätt att få stå i centrum är just att kräva service i olika former och betrakta omgivningen som en supportorganisation. Det är lätt att bli utnyttjad av en borderline. Många terapeuter menar att det är viktigt att inte ge efter, för då belönar man bara ett icke önskvärt beteende. Det gör läget ännu sämre och man blir lindad runt lillfingret. Läget för anhöriga kan bli ohållbart och man kan hamna i ett ömsesidigt beroende, s.k. medberoende. Det kan till och med vara så att anhöriga ”njuter” av att få stötta och känna sig behövda. Tyvärr spårar det ofta ur och man möts av arrogans och nedlåtande paranoida kommentarer. Många av de brev jag får handlar just om detta. Frågan är egentligen hur man som anhörig kan klara sig ifrån problemet. Det kräver massor av energi från den anhörige och man dräneras på all kraft. Detta noterar borderlinern och utnyttjar denna svaghet om man har otur. Om man kan och tycker det är lämpligt för sin egen del, kan det vara bra att sätta ner foten och inte acceptera manipulationerna. Man måste själv bestämma var man står och använda den metod som gör att man som anhörig kan överleva. Många anhöriga mår egentligen sämre an borderlinern själv.

Fundera över var dina gränser går och möt alla försök från borderlinern med skärpa och beslutsamhet. Jag tro dessutom atrt man bara gör en björntjänst genom att ge efter, ju svagare man blir, desto mindre stöd kan man ge! Behövs stödet måste man alltså vara lite tuff. ”Kom skall jag visa dig hur man byter däck”. Fixa detta till imorgon, etc.

måndag 14 december 2009

Många mail!!

Jag får många mail till min adress midas.2@hotmail.com De flesta är anhöriga till borderliner och har jättelika problem med detta. Alla de nio karaktäristiska dragen behöver inte vara jobbiga men ofta återkommer separationsångest, osäkerhet, beslutsvånda, dålig självkänsla, sv/v beteende, plötsliga humörsvängningar och annat som påverkar anhöriga mycket negativt. Jag brukar försöka besvara alla mail, men det tar en del tid från mina andra sysslor i livet. Framför allt kan jag ge förslag på hur man möter en borderline på egen planhalva. Jag kan inte tillräckligt om borderline för att vara expert, men när det gäller anhörigperspektivet har jag mycket kunskap, bland annat genom alla de som kontaktar mig.

Skriv gärna, jag svarar om jag hinner och ibland prioriterar jag upp högst på min agenda. Jag får många tack och det känns som mycket angeläget att fortsätta detta forum. Vill du bli medförfattare så kan du antingen maila mig så klistrar jag in det jag tycker är lämpligt, eller skriva en kommentar.